Nu pekar Putin påtagligt på positionerna

Efter TV-Aktuellt med bilder på Vilnius-bor, som demonstrerar för Georgiens sak i kväll.

Jag är åter med på Vilnius gator, går med de rödvita färgerna i mina händer och ropar Georgien, Georgien på svenska. Det är tjugo år sedan jag gick där med de andra för att försvara den baltiska friheten mot det sovjetiska förtrycket. Klockorna hade då visat felaktig tid för att förvirra de demonstrerande. Nej, något möte skulle alls inte hållas på det stora torget klockan tolv!! Den sovjetiska högljudda schlagermusiken dånade ur uppsatta högtalare för att de litauiska proteströsterna ur megafonerna skulle drunkna, tystas för alltid. Människor stod på balkongerna, och då och då fördes intensiva visslingar mot de Råbarkade, Hänsynslösa och Demokratihatande.

Mötet hölls dock som uppgjort. Strax därefter gjordes chock mot människor, som samlats för att lyssna och för att protestera mot frihetsberövandet, som pågått så länge. Jag var med dem och sprang. Vi skingrades men samlades igen längre bort och fortsatte tillsammans på gator jag aldrig hade gått.

Det var i juli 1988.

Tjugo år hade då gått sedan inmarschen i Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968. Jag minns starkt TV-bilderna från detta groteska överfall på en stat, som successivt, försiktigt och långsamt hade börjat forma sitt demokratiska liv. Alexander Dubceks vänliga ansikte lyste över människorna och gav dem mod men fick till sist bli avhyst och bortkört av maktlystna sovjetmänniskor, som inte ville kännas vid mjukhet och förståelse.

Tio år dessförinnan hade jag stött på de nitiska diktaturmänniskorna i Östtyskland på min väg till Väst-Berlin. Jag glömmer aldrig deras tillvägagångssätt, deras attityder och deras röster, som ekade av metall.

Nu återkommer de, sönerna och sonsönerna, sovjetsönerna, sovjetsonsönerna.

De ska bevisa för en försvagad värld hur starka de är, hur målmedvetna de är och vilken seger de till slut ska få.

Deras stora ledare nu är lille Putin, som står där och som nu så påtagligt pekar på positionerna han uppnått. Han ler i mjugg. Detta har han längtat efter mycket länge, mycket länge, ända sedan han tog Jeltzin i hand och blev herre i sadeln på sin avskräckande Sovjethingst.

Var är du, Michail Gorbatjov?