Lördagen den 16 augusti 2008
efter Aktuellt-nyheterna om bl a bombningen av järnvägsbron mellan västra och östra Georgien
Det är nu bara nästan en fantastisk sensommardag.
De ryska ledarpokeransiktena, som förnekar varje attack, varje våldsinslag, varje brott mot mänskligheten, gör att kvällen skadats för mig men mest för alla inblandade, som lider, skräms, flyr, hatar och behärskar sig för att överleva.
Vi värnar ju om människorna här, säger de durkdrivna ryssöverläpparna, som har övats i decennier för att entonigt, cyniskt och ihåligt uttala orderorden. De har Världens chans nu? Inte har vi sprängt någon bro! stelyttrar en Putin-Variant inför tv-kameran. Varför skulle vi ha sprängt en bro? Vi är ju här för att mäkla fred och vara en buffert mot georgiska styrkor.
Hur länge kan deras förnekelseansikten hållas kvar i maskeradskepnader, i hånfulla låtsasskrudar?
De ryska soldater, som i gryningen den 21 augusti l968 invaderade Tjeckoslovakien, fick snabbt bytas ut på grund av att de inte klarade bemötandet och mottagandet i landet. Deras hjärnors innanmäten skakades runt, och några sammanhang kunde de efter några timmar inte finna. Förvirringen tilltog. Allt blev kaos för dem. De unga, naiva och godtrogna soldaterna från den ryska landsbygden förstod ingenting längre. De skulle ju bli mottagna som hjältar! Motsatsen upplevde de. Människor betedde sig märkvärdigt och oförklarligt. De hävde sig upp mot dem på stridsvagnarna och vädjade med blommor eller hötte med nävar. Åk hem, åk hem! ropade de,bad de, grät de. Ni har kommit in i ett missförstånd. Vi behöver inte bli befriade av er, vi håller själva på med vår befrielse. Åk hem!
De ryska ungsoldaterna byttes snabbt ut.
När ska de stela och ryssöverläppade av i dag åka hem, bytas ut?
Det har varit dags länge nu.
^
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Visst, de genomskinliga förnekandena finns där. Sanningen har inte den minsta betydelse då det gäller att hålla och förstärka en nyvunnen styrkeposition i grannlandet.
Ändå ser jag att kriget i Georgien på avgörande punkter skiljer sig från det kalla kriget och inmarschen i Tjeckoslovakien 1968. Då var det den kommunistiska stormakten, som av strategiska och ekonomiska skäl kände sig tvungen att hålla på disciplinen bland underhuggarna. Nu är det det pånyttfödda nationalistiska Ryssland, som passar på att flytta fram sitt inflytande när tillfälle erbjuds.
Väst har i onödan retat upp de lättsårade ryssarna genom att hålla alltför tyst om att det var Georgien, som inledde ett anfallskrig mot området Sydossetien, visserligen inom Georgiens gränser men med eget moskvastött styre. Hela sanningen om krigsutbrottet känner vi inte. Möjligen har Ryssland provocerat Georgien, eller på något sätt lurat Sjakasjvili att slå till. Det ryska svaret inledningsvis ser jag som det förväntade och relativt rimliga. Man hänvisar till behovet att skydda människorna i krigsområdet. Egentligen är förstås de geopolitiska och ekonomiska faktorerna mera avgörande.
Verkligt oroväckande är däremot utvikningen från Medvedev som lancerade tesen att Ryssland har rätt att skydda sina medborgare oberoende av nationsgränser. Det öppnar för framtida krigiska aktioner mot framförallt Ukraina, Moldavien och baltländerna.
Liknande argument användes av Hitler vid angreppet mot Tjeckoslovakien före andra världskriget och av Milosevic under de jugoslaviska krigen på 90-talet. Om denna tanke inte rensas ut från KGB-arvtagarnas hjärnor, kommer det att sluta med förskräckelse för Östeuropa och Världen. Inte minst kommer Ryssland självt att pulvriseras i förlängningen.
På ett sätt ser jag likheter mellan Tyskland, Serbien och Ryssland. Det förödmjukade Tyskland var på 20- och 30-talet en lämplig grogrund för nynazisternas revanschpräglade ideologi. Versaillesfreden bäddade för Hitler. Senare har det visat sig att serberna som folk bär på en ovanlig stark känsla av att man är förfördelade, idag, i historien och alltid. 40 år efter Andra världskriget blev denna nationalkänsla på nytt bränslet för etniska rensningar, våldtäkter, mordbränder och mord.
Efter den smärtsamma övergången till kapitalismen i samband med Sovjetunionens upplösning har ryssarna hamnat i samma tunna.
Bästa fredsansträngningarna på sikt för den fria världen är att stärka ryssarnas självkänsla, erkänna att de kan ha rätt i en del saker, avstå från att flytta NATO ända fram till Rysslands gräns (även om det är det paranoida Ryssland som uppfattar ett hot) och tydligt stärka skyddet av minoriterna i länderna runt Ryssland. Hos nöjda ryssar i t ex Lettland - som värdesätter demokratin, lyssnar man då inte på nationalistiska trumpetstötar från Moskava.
Skicka en kommentar