Tropisk natt

Under den andra tropiska natten denna sommar, det vill säga i natt, sitter jag fast vid datorn, bunden med irritationsrep runt den obekväma stolen. Jag ska försöka lösa ett error-problem, som uppkom, då jag tryckte på Blogger och så småningom på mitt senaste inlägg. Flera otydliga och märkvärdiga sneda bokstäver skulle jag identifiera men fick ändå inte godkänt. Bloggrubriken var också fel, men det kan ju bero på att jag inte fattat, vad som menas med en bloggrubrik just i detta sammanhang. Samtidigt får jag en Skype-signal, en Skype-melodi, som meddelar min hjärna att ett telefonsamtal är på väg eller kanske redan i gång. Jag trycker på Skype-symbolen och ser, vem som kontaktat mig men hör ingen röst,trots att jag tryckt på den gröna luren.

Alldeles nyss hade jag även svarat på en Facebook-notis eller vad det kan heta. Föregående torsdag lät jag mig övertalas att gå med i detta jättenät av kontakter, som ger mig en inblick i många människors tankar och uttryck. Det vimlar av alla möjliga namn och ansikten och korta meddelanden. Jag svarade alldeles för ordrikt på ett av dem, så att man endast kunde se två ord och fick trycka på ordet mer för att kunna få fram mina övriga formuleringar.

Ett mail jag skrev för en timma sedan försvann plötsligt, då jag kom åt en främmande tangent, och Utkast hade inte sparat hela mailet. Jag fick skriva om texten två gånger och var sedan i det nämaste utled på berättelsen om det intensiva åskvädret i måndags den tolfte juli tjugohundratio.

Jag överväger redan att återgå till vanligt papper och till blyertspenna med sudd.

Studentjubileum

Den sjuttonde februari är en avlägsen dag, en vinterdag, en kalldag, en snödag.
För femhundra dagar sedan fanns denna dag. Så känns det nu. Det blev min senaste bloggskrivningsdag. Nya och oskrivna dagar har härefter fötts, dött och försvunnit ur minnet.
Klockan tolv i natt förlöstes fredagen den fjortonde maj. Dagen är trettio minuter gammal just nu. Påskliljor och pingstliljor blommar i den kyliga vårnatten.
Då öppnar jag min bloggplats.

Alla studentkamraternas ansikten har etsat sig fast i mig. De gemensamma åren och de efterkommande vindlar runt mig, snurrar, snurrar, skakar om mig. Hur snabbt rusar livet? Vi har nyss skrattat med varandra och berättat episoder för varandra, gestikulerat och frågat och undrat och varit tveksamma inför vissa ansikten. Javisst, ja, det är ju du, hur kunde jag - visst, nu ser jag, nu känner jag igen dig, visst-ursäkta-ja-

De nära människorna från en svunnen tid har suttit med mig, ätit med mig, pratat med mig. Jag har frågat dem, sprudlat mot dem, också sökt dem stilla utan ord och med allvar i min blick.


Så blev ett jubileum en händelse av perspektiv. Vi var så unga och visste inte om det? Nu har vi fått bråttom? Vad ska vi hinna? Vad ska vi göra? Har bästa tiden gått? Decennium på decennium har vi genomlevt, tillsammans men ändå så avlägsna från varandra. Nu har vi för en kort eftermiddag, kväll och morgon blivit återknutna med varandra, till varandra, och funnit samma men annorlunda, levnadsvisa, mogna människor.


Alla var inte där. Flera är redan döda.
Jag tänker mycket på de döda.
Men studentkamrater kan väl knappast vara döda? Det låter inte rätt. Något måste vara fel i ovanstående mening. Studenterna är alltid evigt unga?

Åren springer, jagar, hetsar oss.

Vi har inte längre möjlighet att invänta ett nytt och efterlängtat jubileum?

Det brådskar plötsligt mycket mer.

Oändligt hetsigt brådskar det.

Byxornas väg genom Sverige

Telefonmåndagen hade äntligen anlänt och Sverige vaknat efter helgen.

Först skulle jag kontakta brevbärarexpeditionen i Herrljunga igen och försöka få reda på, vem som var i tjänst som lantbrevbärare just den där måndagen den 8 februari, då brevpaketet med de svarta thermobyxorna skulle ha tagits upp ur den privata brevlådan vid vägen. Den postperson ,som jag talat med tidigare angående de förkomna byxorna, svarade, kände igen ärendet och lovade att berörd lantbrevbärare skulle ringa upp mig senare. Jag måste ju så fort som möjligt först få en bekräftelse på, om påsen med brevpaketet verkligen tagits upp ur lådan. -Men om inte paketet låg kvar i lådan efter det att postbilen varit där, så måste det väl ha blivit medtaget? undrade postmannen på brevbärarexpeditionen. Jo, det var ju sant förstås. Det kan ju heller inte ha varit någon förbipasserande, som just under den snöfyllda måndagsförmiddagen hade fått för sig att stanna vid just denna privata låda och ta med sig en plastpåse med okänt innehåll. Nej, det är klart att brevpaketet för flera dagar sedan hade blivit transporterat till Nässjö så som han sade. Jag frågade inte nu, varför all post nödvändigtvis måste skickas till Nässjö för distribution. Hade han förresten telefonnumret till Nässjö? I så fall kunde jag ringa dit själv för att direkt få reda på lite mer om brevpakets öde.


Han gav mig numret. Jag ringde. Någon frågade, vart jag ville komma.-Till posten i Nässjö, svarade jag. Är jag inte där nu? -Menar ni postterminalen i Nässjö? undrade hon. -Ja, svarade jag.
Jag väntade.
Efter en stund blev jag bortkopplad och hamnade på postens allmänna kundtjänst.



Jag försökte nu konkret få reda på, om brevpaketet möjligen låg på posten i Köping, dvs hos postombudet där. Ännu har jag inte lärt mig ordet postombud på det nya sättet, att det inte betyder en person utan en hel jätteorganistation med ett för stort upptagningsområde och i vars lager tusentals paket och försändelser väntar på uthämtning.
Jag hade problem med att hitta ett vanligt telefonnummer till Ica Kvantum Big Inn i Köping. Jag visste inte ens att det var den affären, som var det aktuella post-utlämningsstället. Inte heller visste jag att man skulle skriva ica.se på sökraden på datorn. Jag skrev ica hela Sverige på Eniro och fick bara upp nummer 020-23 22 21 till postombudet Kvantum Big Inn, ett telefonnummer som alltså inte skulle ge mig några besked. Till slut ringde jag detta nummer ganska uppgivet och hamnade i Solna men trodde ändå i flera minuter att jag befann mig i Köping.
Jag fann därefter ett vanligt telefonnummer med riktnummer till en Ica-affär i Kungälv och fick där en praktisk upplysning från en vänlig människa att jag måste skriva ica.se för att få rätt utgångsläge.


Nu såg jag äntligen det vanliga numret till Ica i Köping, ringde mycket lättad dit dit men fick till svar att de inte manuellt kunde leta efter ett grönt och bulligt brevpaket utan kollinummer. Jag tror i alla fall att det hette kollinummer. De hade över tusen paket där. Redan var personalen underdimensionerad, så de hann knappt med det allra nödvändigaste. Jag kommenterade inte att det då borde vara nödvändigt för dem att anställa minst en till i postombudsutrymmet.
Plötsligt längtade jag efter den fina servicen som gamla lokala posten erbjudit och efter den kunskap, som personalen hade haft där. Före poständringstiden kunde man även ge sig tid till att leta efter ett enskilt paket, som kommit på avvägar och som kanske fanns på deras hylla, grönlysande och för bulligt skrymmande för att räknas som ett brev.

Trots att jag nu kommit så långt och så oerhört nära i detta ärende just i Köping, så kunde jag inte få något konkret svar på, om brevet låg där i Big Inn-affären på någon hylla. Jag förklarade att det hela kanske hade kunnat gå till så att brevet varit för skrymmande och ej därför hade kunnat läggas i adressatens brevlåda och att då en avi om försändelsehämtning hade utgått men att avin kanske hade flugit i väg, då man hämtat sin vanliga post i sin vanliga hemmabrevlåda. -Då skrivs det ut en påminnelselapp, svarade hon på Ica i Köping mycket snabbt. Jaha, och man får vänta ytterligare en vecka, tänkte jag, eller också dröjer det hela fyra månader, som Post-och telestyrelsen, PTS, maximal tar på sig för att utreda den skriftliga byx-reklamationen, vilken skickats på söndagskvällen via nätet.

Jag hade nu ägnat alldeles för lång tid åt effektivitetens ineffektivitet.

Ska man till slut behöva ringa till Indien för att få svar på en angelägen postfråga i Sverige?

Snart måste det uppstå företag, som erbjuder sig att direkt ge personlig och manuell service inom det lokala närområdet! Om jag varit tjugofem år, hade jag startat ett sådant företag.

Nu är det lite väl sent kanske?

Före skrivandet

Det är mycket man måste göra före skrivandet, sortera äpplen, slänga ut de dåliga till rådjuren, tvätta av de gamla höstäpplena, för säkerhets skull ändå skala dem, skära dem i bitar, lägga bitarna i en stor kastrull, eftersom det är många äpplen det handlar om, ordna med frysförpackningarna, som består av nerklippta mjölkförpackningar, ta upp enlitersplastpåsar och veckla ut dem, sätta på stora stekplattan, hälla vatten i kastrullen, koka äpplebitarna på svag värme, lägga i äpplemassan i ett durkslag, röra runt med en liten rund slev, hälla i lite socker, koka upp igen, låta kallna, hälla upp i de iordninggjorda frysförpackningarna.
Då har redan halva förmiddagen försvunnit, och den kraft man trodde att man hade kvar har avtagit mycket. Den lilla återstoden av energi måste utnyttjas i samband med vinterpromenaden till brevlådorna, som är placerade precis på sandvägens is-och snöhöjdpunkt.
Varför man förresten? Varför inte jag?
Det är förstås mig det gäller och samtidigt alla andra i hela världen, i alla fall i vinterlandet Sverige. Jag vet att jag genast måste sätta mig vid datorn, inte längre skrivmaskinen, som står här övergiven och längtande. Elsie Johansson har i ett radioprogram sagt att hon sätter sig vid skrivandemaskinen med morgonrocken på, inte börjar dagen med en omständlig personskötsel. Hon har konkret förstått och genom sin erfarenhet upplevt att skrivarmotståndet är stort och att man gör vad som helst för att slippa börja skriva. Det är ett klassiskt dilemma och en paradox, eftersom alla skrivande personer vet att bokstäverna flödar så fort man börjat trycka ner tangenterna.

För att kunna tillverka mina bokstäver i dag måste jag tända i kakelugnen. I stora salen är det fjorton grader, lite för kallt för stillasittande fötter, särskilt för stortårna, som ibland blir vita på den högra sidan respektive den vänstra sidan, om man nu börjar räkna från vänsterfoten. Då krävs tåmassage och uppvärmda, mjuka yllesockor med långt skaft.
Det är intill kakelugnen jag finner intressanta artiklar jag borde ha tagit del av. Senaste tiden har jag haft ont om papper att tända med. I går kväll tog jag resolut fram de senaste höstnumren av Skolvärlden, som jag sparat för att någon gång ta del av den nya, gamla utslitna, vanliga, sega skoldebatten. Jag rev ur alla sidor från ett höstnummer och orkade inte ens se efter, om någon artikel var särskilt betydande i det stora sammanhanget. Direkt bollade jag till sidorna och stoppade in bland tändvirket. Snabbt tog papperet eld, och jag kunde så småningom känna värmen, som strålade ut genom det skyddande kassettglaset.
Nu på morgonen letar jag igen efter någon gammal Skolvärlden-tidning, som snabbt kan användas för att få fram direktvärmen. Det är då jag finner flera intressanta artiklar som exempelvis "Viktigt att snabbt kolla frånvaron" av Agneta Magnusson, gymnasielärare i svenska och historia, nu arbetande som speciallärare på Spyken, en gymnasieskola i centrala Lund. Dessutom är hon ombud för Lärarnas Riksförbund. Det är ju verkligen min ämneskollega! Tyvärr är det ingen idé att jag kontaktar henne, eftersom jag numera efter fyrtio års lärargärning är ute ur leken och säkerligen inte längre bedöms som trovärdig i skolfrågor. Har man varit borta för länge, om det så handlar om en enda dag över sextiosjuårsgränsen, så känner man inte alls till skolförhållandena. Samtidigt vet ju alla praktiskt utövande lärare att ocenaångaren är ofantlig och att det tar decennier att vända ett sådant fartyg på ett oändligt hav, fyllt av uppsvallande motvågor mot den tjocka och ogenomträngliga plåten.
"Drygt 14 000 gymnasieelever fick sitt studiebidrag indraget på grund av skolk förra läsåret, enlig siffror som Centrala studiestödsnämnden, CSN, har redovisat. Det motsvarade 3,6 procent av alla gymnasister. Andelen har ökat något senaste läsåren". Så glädjande med dessa bokstäver på Skolvärldens debattsida i Skolvärlden nummer 16, oktober 2009! Vad skrev jag själv i ämnet den 24 februari 1998 i ett öppet brev till DN och till dåvarande skolminister Ylva Johansson? Ett fyrtiotreradersbrev skrev jag men fick inte in debattinlägget. Vad hade jag väntat mig, när ingen trodde på vad jag skrev eller sade eller hojtade eller gapade eller viskade? Jag citerar ur mitt långa maskinskrivna brev:

"I ditt radioprogram bemöter du Kaj Attorps vad gäller hans uppgifter om frånvaron på gymnasieskolan i hans artkel "Återerövra skoldisciplinen" i DN 98 02 09. Du säger att uppgifterna får stå för Kaj Attorps räkning som om det i hela Sveriges land var Kaj Attorps, som hade denna frånvaro på s i n a lektioner. Det är ett alltför vanligt, naivt och lättvindigt sätt att befria sig från kända och påfrestande sanningar. Du tvivlar alltså inte bara på sanningshalten vad gäller frånvaron i Sveriges gymnasieskolor- du förnekar den genom att föra ner den på ett personligt lärarplan. Läser du fackpressen för landets lärarförbund? Talar du med gymnasielärare om närvaro och frånvaro? Talar du med elever om elevers skolk?" /"I början av juni månad 1996 ringde jag runt bl a till Utbildningsdepartementet, Skolverket, Norra Magasinet, Reportrarna och Strip Tease för att meddela mina iakttagelser, eftersom skolket då tagit ännu allvarligare proportioner. Ingen företrädare från de ovan uppräknade var intresserad av mina uppgifter, hade inte så här års tid att forska i saken eller sade sig ha hört något om detta förut, underförstått att då var det nog inte sant. Hur ska man bete sig som gymnasielärare för att någon stats- kommunal- eller medieansvarig ska tro på det man säger?
Skolk är en mental och ekonomisk varböld för den enskilde eleven, för samhället och för pedagogiken. Återställ tilltron för kunskapsgivning och kunskapstagande och tillåt inga dubbla lojaliteter i frånvarodiskussionerna! Alla vet att den enskilda skolan får bidrag för varje elev och att skolans ledning är mån om att elevantalet ej minskar. Därmed behålls också lärartjänster. Frågan är bara om vi lärare ska vara s å glada över att de befintliga programmen finns kvar att vi tiger om elevernas urgröpande, självvalda frånvaro.
Nej, vi måste självklart protestera ärligt och ljudlig mot det stora och förödande skolk, som skolministern inte säger sig känna till existensen av."

Ja, Ann, hur känns det nu då så här cirka tolv år senare?
Jag är kluven men gläder mig förstås åt att man nu har insett problemet och arbetar för att göra något åt det och att även de blundande kommunerna ska lyfta på ögonlocken och komma till skott med att granska de frånvarouppgifter, som finns tillgängliga på alla skolor i Sverige.
Själv anses jag alltså numera som skolförbrukad och kan inte ens efteråt få en upprättelse eller en ursäkt från främst den myndighet, som hade ansvar för Skolan i Sverige. Jag var obekväm, inte debattkänd i den betydande rikstidningen Dagens Nyheter och - som sagt - naturligtvis inte trovärdig.
Alla vet väl, hur mycket lärare gnäller?
Jag var i alla mina skoldecennier en vanlig,lite ynklig Gnällare, som man givetvis inte kunde ge första-parkett-plats precis.

Föreningen Flex

Just nu bildar jag Föreningen Flex.
Just nu har jag bildat Föreningen Flex.
Just nu flyger Föreningen Flex fram för framgångsrika, framtida förhållanden!

Ann-Christine Nyqvist, generaldirektör på Statens Pensionsverk, stödjer oss! Hon ska underlätta för alla fyrtiotalister att gå i pension senare. Det har förresten redan hänt - att dessa mängder av ambitiösa och målinriktade människor har skjutit upp sin pensionering. Puckeln har alltså förskjutits framåt, förklarar hon.
Hon har sagt detta med glad och positiv röst. -Vi måste bli lyhörda för olika grupper, har hon lovat i den genomärliga radiokanalen P1 under lunchekot. Vi behöver seniorerna, har hon tillagt.
Vilket underbart, förlösande språk! Vilken vackert uttalad svenska!
Försäkringskassan har dock under alla år vägrat att byta ut ordet pensionär mot ordet senior. I slutfasen av mitt arbetsliv lyckades jag då och då från min stressiga arbetsplats ringa till FK för att förklara, hur kränkande ordet pensionär var och att man omedelbart måste byta ut det och sätta in ett mänskligare substantiv. Jag fick aldrig tag i rätt människa för denna fråga utan fick be den jag talade med att föra frågan vidare. Det fanns säkert ingen vidare-person överhuvudtaget, och dessutom var jag väl som vanligt den enda människa i hela Sverige, som hade dessa anspråk på välfärdens stämpelspråk.

Nu behöver jag ju som många andra svenskar heller inte kontakta FK mera. Man tar ifrån FK uppdrag på uppdrag, och till slut avverkar myndigheten sig själv. Men är FK en myndighet? Nej, det är ingen myndighet, fast man skulle ju kunna tro det. Däremot är nya Pensionsmyndigheten en myndighet från första januari 2010. Det var alldeles nyss det. Man ska inte förblanda Pensionsmyndigheten med Statens Pensionsverk förstås. Det gäller att hålla reda på begreppen i Sverige. Det är ju tur att man kan skriva rätt och bokstavera rätt och inte skriver Pansionsmyndigheten eller kanske Passionsmyndigheten. De flesta hörfel och därmed bokstavsfel anses ju tyvärr till slut som det rätta bokstavssättet, säger en som vet, en som arbetat med glädje i skolan i fyrtio år.
Det är jag det.

Föreningen Flex ska genast ta sig an några läkarärenden. Hans Glauman, om hans namn nu är rätt stavat, ville gärna fortsätta arbeta, trots att han uppnått den överhöga åldern av sextiosju år. Det ville inte landstinget i Stockholm. Däremot kan Hasse Henriksson få arbeta vidare på det privata St Görans sjukhus. Dessa två plus ytterligare två ej namngivna läkare kommer nu att lämna in en anmälan till DO om ålderdiskriminering. Då kommer de att sälla sig till sextiosjuårige läraren Olof Törnqvist, som anmält Kungsbacka kommun till DO för åldersdiskriminering och som i höstas fick ett oöverklagningsbeslut på sin anmälan.

Det är därför Föreningen Flex behövs så väl!
Vi Flex-medlemmar ska gröpa ur föreställningen om att personer över sextiosju inte längre kan prestera ett fullgott arbete.
Vi ska stå på händer, hänga huvudstupa mot en ribbstol, springa maraton i fjorton dagar, slå kullerbyttor på löpande band och visa fram ett fullständigt rynkfritt ansikte!

När man är före sin tid men ändå efter

Jo, jag har alltid bloggat och facat och twittrat odatoriserat och alltid vetat att det mest privata är det mest allmänskliga.
Det senare kan bara sägas och skrivas i rätt tidsålder, annars blir man åthutad och bortvräkt, kastad ut i kylan och får snö i munnen och i ögonen och förhindras därmed att både tala och gråta.
Hela mitt författarskap var för tidigt.
Nu är jag för sen.
Jag är ute i ogjort väder?

Men smälter inte snön lite nu då? När jag tittar ut och ser på snövallarna omkring huset, märker jag väl att de krympt lite?
Så många frågor du har i dag, Ann!
Ja, och det beror på att jag just lyssnat på Sveriges Radio och på Johan Torstensson och några fler i programmet På nätet. Jag höll på att rengöra kakelugnsluckan. Den var inbränd med sot runt om på den gula metallramen. Det har väl varit sotet, som luktat rök, inte att luckan läckte rök?
Det är då radiorden kommer till mig, att det är viktigt med vardagen och att vi behöver varandra i vardagen, att det är det mest vardagliga, som styr våra kommunikationer.Jo visst. Min första diktsamling hade också underrubriken Vardagsdikter. Men var inte detta fruktansvärt längesedan den gavs ut, Ann? Jo jo, nittonhundrasjuttionio. Herregud, nittonhundrasjuttionio! Ja, så var det. Jag minns precis, hur det var, då den fick chansen att komma ut. I ett rum på Park Aveny i Göteborg befann sig Solveig Nellinge från Trevi och jag i samband med att jag för fjorton olika grupper hade presenterat min första roman. -Vi tänkte ge ut De undanstökade åren, sade hon då.
Jag blev helt tyst och uppfylldes bara av en stor glädje, en erkännandeglädje,och en uppskattningstacksamhet. H o n hade förstått och insett, och h o n ville satsa på mig och mina ord. För mig var det ingen affärsuppgörelse, inget muntligt kontraktsavtal, inget juridiskt upprättande. Det var en äntligenkänsla, att hon trodde på mig och på mina ord och att hon ville satsa på mig med den risk hon ändå tog.

Ska jag komma ifatt lite och ställa om mig från stumfilm till ljudfilm? Det var många skådespelare, som misslyckades, då ljudtekniken genomfördes. De kom aldrig igen.
Men varför blandar du in ämnet film här nu, Ann?
För att jag inte vet, om jag hinner lära mig den nya tekniken och hur man för ut sina budskap, hur man bäst sprider sina ord på nätet. Jag är ju inte längre trettio eller fyrtio eller femtio år. Hur mycket skrivarframtid finns det för mig egentligen? Och vem är det som skulle befinna sig i ett rum på Park Aveny i dag och lova att ge ut mina samlade dikter?

Det är väl bara åka dit och titta och gå in i ett rum någonstans och se om någon står där och är välkomnande och vill sprida ut orden?
Är det så enkelt?
Det är mycket som är självklart, Ann!
Jo, det vet jag ju.
Du -om någon- vet väl hur självklara vissa saker är, eller? Det är bara att ge sig i väg.

SRAB

Det låter inte som ett renhållningsaktiebolag, SRAB.
Man kan förväxla förkortningen med SBAB eller SKAB eller SPAB.
Mitt renhållningsföretag har haft minst fem olika namn tidigare. Förmodligen har det inte alltid endast handlat om namnbyten. Som kund kan jag ju inte alltid sätta mig in i organisationsförändringarna för företag, vilka kommunen anlitat för att tömma sopor hos folk. Man får försöka komma ihåg namnen så gott det går, så att man inte riskerar att plötsligt betala en bluffaktura.

Uttytt blir SRAB Stenungsunds Renhållnings AB. Jag träffade en nyanställd trevlig ung man därifrån i går morse. Han var ute på en av sina första slamsugningsturer denna snörika vinter i Orust kommun och kom så småningom fram till mig, som bor på över hundra meters höjd över havet utan havsutsikt.
Jag hade just tagit på mig ytterkläderna och skulle som vanligt ut för att igen förstora parkeringsplatsen. Det har jag gjort nu varje dag just för SRAB:s skull. -Herregud, kommer dom nu! hade jag utropat för mig själv och skyndat mig ut på gårdsplanen.
Det var ju inte alls meningen att de skulle tömma i dag. De skulle inte komma förrän i nästa vecka. Jag hade ju ringt och frågat, om de visste, vilken dag det kanske kunde bli mellan den elfte och den tjugonionde januari. -Nej det kan vi inte säga. Det har blivit sån försening i och med snön. -Jaha. Så ni kommer inte denna vecka då? I dag är det måndag. -Nej, det gör vi inte, det klarar vi inte. -Nej, nej, det förstår jag ju. Ja, jag vill ju göra det fint för er och skotta färdigt och så där, så det är därför jag ringer. Jag vill ju förbereda för er ankomst. -Ja, det är bra det, svarade han mycket rejält i telefonen. -Då kan jag ju faktiskt ta det lite lugnare med skottningen nu då, avslutade jag. Han tyckte detsamma.

Min väg räckte nätt och jämt för bilens bredd. Värre var det, när den svängde upp på en vändslinga och skulle backa. Att en slambil är så stor och skrymmande på vintern! Chauffören fick ta sig ur bilen, ta fram en spade och börja skotta. Det var först då jag fick kontakt med honom. -Hej, sade jag. Han hörde inte först. Bilens motor var ju i gång. -Hej, upprepade jag. Ni skulle ju inte komma förrän i nästa vecka. Han tittade upp. -Jaså, svarade han förvånat. Det har jag inte hört.
Jag stannade upp ett tag och tittade på hans lilla spade. Hade han ingen större med? Han kanske inte tog fram en större bara? -Jag har redan skottat där, förklarade jag då. Han tittade upp igen men sade ingenting och fortsatte att gräva snö. -Så du har inte hört att du skulle komma först i nästa vecka? Han skakade på huvudet. -Hur är det med kommunikationen egentligen? frågade jag då. Jag menar, pratas ni inte vid på ditt företag?

Det kan ju inte vara så lätt för en nyanställd att berätta för en helt främmande fastighetskund om ett renhållningsföretags interna verksamhet. -Jag har inte hört nåt från kontoret om det, avslutade han och tog sig smidigt upp i bilhytten igen.
Nu började en skicklig backning. Bilen flyttade sig framåt och bakåt millimeter för millimeter. Vilken uppvisning i körskicklighet! -Vad duktig du är! ropade jag, när han äntligen backat klart in i snöfickan mellan min bil och den höga snövallen. Jag vet inte, om han hörde mina ord eller inte ville ta åt sig dem. Det kan ju vara minst sagt pinsamt att lyssna på en massa komplimanger, som man inte har hört förut. Vad ska man göra av sig egentligen, när man går där med sin gröna slamslang och förföljs av någon, som hela tiden uttrycker sin beundran för körskickligheten? Han gjorde ju bara sitt jobb, men han kunde ju hålla med om att man kunde väntat med slamtömning, när det nu var så fruktansvärt mycket snö överallt.

Jag hade visat honom de två locken. Som tur var hade jag hunnit att skyffla bort all snö fram till dem och omkring dem. -Det stod att de skulle vara låsta, sade han. Det verkade ju jätteknäppt. Jag trodde de skulle vara låsta med låskolv och sånt. -Nej, svarade jag, man ska bara dra ur den där metallstången efter att man har skruvat runt den där metallgrejen där, vad den nu heter. Fast först måste man ju lyfta upp de där fyrkantiga betongblocken. -Det räcker ju med en metallstången igenom, hade han tyckt. -Jag ville ha det ordentligt gjort, så att inte småbarn ramlar ner i brunnen, förklarade jag. Jag blev jättenervös förra året, då jag upptäckte att de här plastlocken satt lösa och att det var hur enkelt som helst att lyfta på dom. Man vill ju helst inte hitta sina barnbarn drunknade i en sån här brunn.

Han svarade inte direkt. Nog med arbete hade han med att försöka dra ut de frostblockerade metallstavarna från locken. Han var faktiskt mycket duktig och envis och som sagt kunnig i farlig vinterkörning. Jag stod och tittade på hans hantverk och på honom. Så ung han var och inte särskilt storväxt.
Hur kunde SRAB skicka ut en helt nyanställd på dessa hala uppdrag och förvänta sig att allt skulle ordna sig? Hur många ställen hade han inte redan varit på, där framkomligheten varit oändligt mycket mindre än hos mig? Varför vägrar inte chaufförer att suga slam i nästan obebodda, oplogade kommunområden? Vilket mod har inte duktiga vinterkörare! Ska man utnyttja modet felaktigt? Kan man inte från kontorshåll ändra en arbetsordning med datumväxling, när plötsligt en vinter blir vinter?
Alla mina frågor kunde jag inte ge honom nu, kanske först om tio år.

Han var klar med locken och hade lyft bort betongfyrkanterna, som täckt dem. Den gröna, tjocka ormslangen förde han ner genom det första brunnshålet. Lukten trängde upp och spred sig kväljande runt oss. -Det är inte så mycket där, va? undrade jag. -Nej. -Då kanske det räcker att tömma vartannat år? frågade jag. -Man kan begära dispens, sade han. Och blir det fullt vid nån annan tidpunkt, kan man alltid ringa, så kommer vi.
Han talade om sitt renhållningsföretag i en positiv ton. Efter den stora ansträngningen med bilbackandet kunde han ändå stå där i det sugande slamoljudet och berätta för mig om den goda servicen, som företaget erbjöd.

Ann, du har haft en vardagshjälte framför dig en vanlig fredag i mitten av januari!
Jo, jag vet men vet att han ännu inte vet.

Uppätna ord

I tre timmar skrev jag, formulerade, ändrade, planerade, tog några pauser, skrev igen, gladdes åt resultatet. Det återstod bara att välja etikettsord. Jag fann ut några tydliga markeringsord såsom vinterbil, Fortum, vägförening, snösläde, SRAB, vattenånga, svavelsvar, diken, ishalka med flera. Kanske var det för många ord? Jag visste inte, vilken etikettsbegränsning som rådde.
Det var under pågående etikettsordsarbete, som datorn gjorde revolution. Jag kom plötsligt ner till Mobile Connect igen och var tvungen att börja om. Mitt inlägg fanns inte längre! Alla mina ordskapelser hade utplånats, definitivt försvunnit.
Jag försökte se det lite positivt. Det kanske inte alls var meningen att jag skulle publicera alla mina drastiska meningar? Mitt inlägg kanske hade varit för långt? Min hjärna hade ju i alla fall fått god kreativ övning?
Visst, men jag sörjde ändå över min ordförlust. Att skapa om allt skulle inte gå. Jag ville inte försöka ens.

Denna nya morgon kom med nytt hopp. Texten skulle kunna finnas kvar på Utkast! Man tar verkligen åt sig alla halmstrån från vänner man har.
Jag skrev ut det konkreta tillvägagångssättet för att ha det helt intill mig och var uppfylld av nya förhoppningar. En sådan glädje att få återläsa sina formuleringar! Nu kunde jag noggrant, tryggt och utan stress läsa beskrivningsorden om hur jag skulle bete mig. Datorn var mycket seg, men jag hade ju nu erhållit ett så ljust tålamod.
Å, där såg jag min senaste rubrik från i går! Så fantastiskt! Så härligt! Nu skulle jag trycka på redigera enligt den utskrivna beskrivningen.
Jag måste ha tryckt på Nytt inlägg.
Åter kom jag ner till Mobile Connect och fick börja om igen. Att vara så nära och så långt ifrån! När jag försökte få bort den envisa Börjar sända paket-rektangeln genom att klicka på krysset längst upp till höger, stannade pilen kvar där. Den gick inte att flytta. Hur länge skulle denna blockering vara? Aldrig förut hade pilen fastnat. Jag tryckte på alla möjliga ovanliga knappar, men ingenting hände.

Välvillig telefonhjälp fick jag så småningom. Första rådet var att trycka på ctrl-, alt- och delete-knappen samtidigt. Ingenting hände. Det andra rådet var att dra ur kontakten, dvs bryta strömmen, stänga till datorlocket, vända på datorn och ta ut batteriet. Jag hittade inte ens någon batterilucka. Då upphörde plötsligt batteriljudet. Nu kunde jag sätta på strömmen igen. Det blev en lång väntan, men jag var ändå lycklig för att pilen blivit fri och rörlig igen.
Nu gällde det att finna texten obruten. Jag fick ytterligare en telefonassistans. Nej, hela texten fanns inte där! Den var ju lång från början. Denna var alldeles för kort. Vart hade meningarna tagit vägen?
Hela morgonen uppfylldes nu av ordletande, meningsletande, uttrycksletande, konstruktionsletande, formuleringsletande. Jag blev uppgiven och nästan förtvivlad över förlusten, särskilt nu när jag hade fått ett nytt hopp och varit så nära målet.
Hur jag än tryckte, så kom inga gårdagsord fram. De var bryskt bortförda som om de varit störande för någon granskande internetcensurstat. Vad skulle nästa försök innebära för mina påpekande och iakttagande ord? Skulle jag överhuvudtaget våga, förmå och orka producera dataskrivna ord längre?

Men jag flyger ju igen just nu?
Planet har visserligen kraschat, men jag har satt mig i ett annat plan och håller på att få en ny och annorlunda överblick.

Molnsamtalen

-Det heter inte kolkraftverk, rättar han mig.
-Nehej, svarar jag, vad heter det då?
-Oljekraftverk, säger han, oljekraftverk. Vi har ju inget kol här.
-Nej, just det, vi har ju inget kol nej.
-Nej, det är ju olja vi har.
-Ja. Jag tänkte inte på det, fast jag ju egentligen visste. Det är väl det att ordet kolkraftverk är så väldigt inristat i en. Lite pinsamt kanske att jag missade det här ordet, men jag bjuder på min felsägning.
-Och vi använder en väldigt bra olja här i Stenungsund, upplyser han, den bästa oljan bland samtliga oljekraftverk i hela Europa, tror jag, ingen tjockolja längre alltså som det var på åttiotalet utan den bästa lättoljan. Så det är därför det är så dyrt att starta kraftverket, för den oljan kostar väldigt mycket.
-Jaha. Vilka är de andra kraftverken då?
Han nämner ett i Västerås, ett i Gävle och ett i Norrköping.
-Det finns väl ett i Karlshamn också? lägger jag till.
-Ja.
-Det har man också startat nu.
Han bekräftar väl det. Så här flera timmar efter alla molntelefonsamtal är det inte lätt att hålla reda på vem som sagt vad. Jan Karlsson på Vattenfall är i alla fall den andre jag ringer, och han befinner sig på plats i Stenungsund och vet, var Orust ligger. Det är då lättare för mig att beskriva min himmel, som gränsar så nära Stenungsunds. Han bekräftar att oljekraftverket startades redan på fredagen med en provkörning. Vi pratar lite om provkörningar men också om den numera så låga svavelhalten. Med andra ord- jag borde kanske ha varit ängsligare mycket tidigare, när det fanns fog för svaveloro? Jag ställer inte direkt den frågan. Nej, Vattenfall har skött det här med kraftverket mycket bra. Det understryker han klart och tydligt. Han tycks trivas med sin arbetsgivare. Det är ju inte alla som gör. Vi pratar om nödvändigheten att starta överhuvudtaget. Kallare vintrar har vi väl haft? Inte har det varit så extremt kallt inte? Han menar att det nu fattas tre kärnkraftsblock och att det är en orsak till varför man satte i gång i Stenungsund. Kärnkraftsblock? Vad menas med det? Jag visste att det var två kärnkraftsverk, som nödvändigtvis måste repareras under den kallaste vintertiden nu - men kärnkraftsblock?
Nej, det är inga farliga moln, som flyger fram på min himmel. De svävar iväg och ska så småningom bli ljusare och ljusare. Jaha. Jag frågar då, om det kan vara Borealis-moln, som är farliga och berättar om skogsbranden i oktober, det vill säga om det intensiva böljande brandgula skenet bortom närmsta skogen här vid huset och om det eviga dånet från flammorna, som nog inte var långt borta. Det visade sig så småningom att det var Lågan, som utvecklat sig till en eldpelare ända upp till månen och som spred eldsljuset och orsakade dånet. Min besökande dotter med tre sovande småbarn hade väckt mig mitt i natten och med mycket orolig röst frågat mig, vad som pågick och om man kanske borde väcka barnen och ge sig i väg, innan skogsbranden kom för nära. Vi stod inne och tittade på den annalkande ljuskatastrofen, gick ut på altanen och hörde ännu tydligare det dånande ljudet och beslöt oss efter en stund att ringa polisen för att få besked på vad som försiggick.
-De hör det ända till Orust, telefonropade en polismänniska till en annan i samma rum.
Det var alltså fler, som ringt, som undrat, som var rädda, som ville få ett lugnande besked. Denna gång var det inte bara jag i hela Sverige, som ställde angelägna frågor till dem, som måste veta. Min dotter och jag andades ut och tog en kopp med varm mjölk för att försöka bli sömniga igen. En del pratade vi om de förödande skogsbränderna, som nyss förekommit i flera andra länder och där släckningsarbetet för det mesta såg ut att vara förgäves.
Det är inte så lätt nu för Jan Karlsson att i telefon med mig uttala sig om Borealis-molnen, att ge mig ett helt rätt svavelsvar. Vattenfall äger ju inte Borealis. Var och en håller ju på sitt. Jag får väl ringa till Borealis själv och fråga. Jo, det förstås, det kan man ju göra, men nu hade jag ju tänkt att ringa till Länsstyrelsen först, för det är ju den som är tillsyningsmyndighet över kraftverken, eller? Och då är frågan, vilken länsstyrelse man ska vända sig till, den i Göteborg eller den i Vänersborg?
Jag berättar till sist för Jan Karlsson att jag tycker att det är besvärligt att det är så krångligt med kommunikationerna mellan kommuner och företag och länsstyrelse. Samhällskontoret eller vad det hette i Stenungsund visste överhuvudtaget ingenting om att kraftverket skulle startas och sade att kommunen inte alls hade något att göra med det hela. Det var ju ett nationellt kraftverk, som inte ägdes av kommunen och därför kunde inte kommunen påverka någonting. Jag försökte förklara att jag bara ville ha lite information om hur länge kraftverket skulle vara i gång och om varför det egentligen hade startats och att jag tyckte att en kommun med ett kraftverk borde kunna ge olika kommuninvånare lämpliga servicesvar oc h att jag nu blivit mycket förvånad över att dessa självklara svar inte existerade.
Jag säger avslutningsvis till Jan Karlsson att det kanske var lite synd om henne att försöka bemöta mig i dessa kraftverksfrågor på den allra första arbetsdagen efter julen, innan hon och alla andra blivit varma i sina kommunkläder. Hon hade också meddelat mig efter en stunds samtal att hon inte kunde prata längre, eftersom hon skulle på ett möte men att jag kunde ringa Vattenfall och Länsstyrelsen för information.

Ovanligt många skulle på möten just denna måndagsmorgon den 11 januari 2010. Dock nådde jag till slut efter en tålmodig mötesväntan även en Thomas Helldén på Länsstyrelsens miljöskyddsenhet i Vänersborg och fick en god och faktarik redogörelse om kraftverket och om dess eget tillstånd enligt miljöbalken och miljödomstolen och om den nödvändiga Lågan, som utgjorde en säkerhetsfaktor, så att inte trycket blev för högt, vilket annars skulle kunna riskera en explosion. Herregud, ja, tänk om hela Stenungsund sprang i luften med alla bostäder och affärer och småföretagare! Jag måste kanske börja tycka om Lågan i stället och börja inse betydelsen av gasernas uppeldning! Då jag till sist frågade, om det fanns något skrivet om till exempel den där skogsbrandshändelsen, som Borealis inte hade orsakat, så kanske jag kunde få en sådan berättelse mig tillsänd? Thomas Helldén blev lite dröjande i sin röst. Jo då, det skulle nog gå, men då ville han hellre hänvisa till sin kunnige kollega Jan Ahlbom, också han tjänsteman vid Länsstyrelsen. Jag fick jag hans direktnummer.

-Du har ju namnsdag i dag, började jag samtalet, får gratulera.
-Tack, svarade han, det var snällt.
-Det kanske inte var just det jag skulle ringa om förstås.
Vi hade därefter ett långt och innehållsrikt telefonsamtal om Borealis och om hur länsstyrelsens kontakt med och tillsyn av företaget fungerade. Jag skulle få rapporter av olika slag. Det var ju självklart. Allt var ju offentliga uppgifter.
Jag påpekade igen att jag var så glad för att jag var en ihärdig, envis och intresserad medborgare i Sverige och att jag tillsammans med alla andra hade en skyldighet att ställa viktiga frågor, inte minst för att upprätthålla och arbeta för en ständig demokrati.
Han höll med mig, inte bara för att få tyst på en otroligt ältande äldre kvinna utan för att han tjänstgjorde på Länsstyrelsen, där man uppmärksammar allmänhetens synpunkter, tar till sig dem och gömmer och sparar på människors livsengagemang för ett bättre liv åt alla.

Kolkraftverksrökmolnen och den nya förmörkelsen

-Först i morgon, hade han sagt häromdagen till mig på Orust via Sveriges Radio, program ett, först måndagen den elfte januari.

Jag vet ju nu att det skett redan i dag, nu på söndagseftermiddagen vid tre!

Först har jag sett ett flygplan på mycket hög höjd mot himlens tron med den vanliga vita svansen bakom sig och tänkt: så skönt att jag slipper sitta där ombord. Därefter har jag märkt molnen, som då och då har täckt den vita svansen. Så märkvärdigt att mörka moln svävar upp i den klara blåa himmelsfärgen, att det kan bli mulet så plötsligt, att molnen inte längre svävar utan stormar fram! Jag har uppfattat att molnen befinner sig mycket lägre än vanliga, fasta snömoln. Konstigt har också varit att de höga tallarna här omkring huset inte har böjt sig för någon vind alls. På vilken höjd befinner sig då den snabbilande vinden?
Jag har sträckt mig fram med huvudet mot köksfönstret för att ytterligare studera fenomenen på himlen. Flygplanet har snart kommit ur sikte, men molnen, som först svävat som mörka suddar, har nu bildat blyertsgråa helheter. Himlen har fått problem, har jag tänkt.
Det är min egen himmel det handlar om, min utsiktsfulla himmel, som blivit ännu mera tydlig, sedan jag låtit fälla några höga tallar, som förhindrat syntillgängligheten. Storhimlen brukar inte
bete sig på detta nya och molnannorlunda sätt.

Då översköljes jag av en stark vetskap: de har redan startat. Varför förstod jag inte genast?
Väntat till måndagen har de inte. Nu har de tryckt på alla startknappar för att ladda upp, för att köra ut den värsta, lagrade bolmröken, den samlade förgiftningsröken, den svarta belägringsröken.
Han hade ju sagt att man eventuellt skulle starta, om kylan bestod. Kylan består inte. I dag har det endast varit åtta grader mot sexton i går kväll. Det ska enligt väderleks-tjänsten fortsättningsvis bli vanliga januaritemperaturer nu. Räcker det inte med nystarten av Karlshamns kolkraftverk? Hur länge ska Stenungsunds kolkraftverk i Ödsmål få lov att hålla på?

Jag ringer grannen och är upprörd. Han tar det mera med ro, men så har han ju inte heller min himmel, min utsiktshimmel. Däremot har han hämtat min post, som nu ligger i hans bil. Jag kan hämta den nu eller i morgon. Visst, jag kanske kommer, vi får se.
Först måste jag ringa till Stenungsunds kommun, även om jag vet att växeln är stängd på söndagar. Kanske ger automatiska rösten information om ett journummer? Då jag tittar i telefonkatalogen, finns det endast akutnummer till fjärrvärmecentralen och till vattenbristcentralen. Jag väljer att kontakta fjärrvärmen. En kvinnlig röst frågar, om det är fel på min värme eller om jag inte har någon värme. Hon verkar vara från övre Sverige. Jag berättar då om f d försvarsministerns löfte att e v e n t u e l l t starta kolkraftverket i Stenungsund på måndagen den elfte, men att det nu redan startat och att min himmel här har massor med svarta, överflygande moln och att jag undrar, när dessa ska sluta att förmörka himlen. Hon förstår inte alls min känsloredogörelse och inte heller anledning till varför jag ringt fjärrvärmecentralen. -Har ni ingen värme? frågar hon igen. Här tar vi bara emot anmälningar om fjärrvärmen, om det är fel på den alltså. -Jo, jag fattar det, men det fanns ju inget annat journummer. Det är jättedåligt att kommunerna inte har journummer och kan svara på oroliga kommuninvånares berättigade frågor också på en söndag. Det finns väl inte bara vardagliga frågor i en kommun? Hon fortsätter att svara att hon inte har hand om annat än fjärrvärme, och jag får ju långsamt inse och förstå att hon inte just nu i denna köld- och elbristtid kan intressera sig också för kolkraftverk.

Jag ringer till Vattenfall med adress Kraftverksvägen i Stenungsund och hamnar hos en vakt i Stockholm. -Det var ju intressant att det svarar nån hos er på en söndag, börjar jag.
Han vet ingenting om Stenungsund. Vet han inte heller att det är Vattenfall, som har beslutat att Stenungsunds kolkraftverk aldrig mera ska få startas? Vet han, varför man har gjort ett undantag nu? Vet han, vem jag kan ringa?
Jag minns nästan inte, vilka frågor jag hinner med att ställa till honom. -Ring på måndag morgon i stället, föreslår han då. Dom öppnar halv åtta. -Ja visst, svarar jag, säger hej och lägger på luren.

Jag reser mig upp, tar på mig termobyxor, snöstövlar och jacka och förbereder mig långsamt för min posthämtningspromenad till grannen.

Återkomst?

Torsdagen den 28 augusti 2008 gjorde jag mitt senaste blogginlägg.
I dag skriver vi fredagen den 7 januari 2010.
Jag har ingen rimlig förklaring till uppehållet- kom av mig kanske, blev sorgsen över uteblivna kommentarer, hade inte tid, hade inte ork, var inte tillräckligt tålmodig, uthållig, enveten, tekniktörstande, gjorde inte tillräcklig reklam för mig själv och mina formuleringar, räknade de nya åren för mycket, fick inte tillräcklig mental stimulans efter fyrtio års intensivt förvärvsarbete i den svenska skolan, erhöll plötsligt för lite pengar, kände mig nyinflyttad för länge, dröjde med nya sociala kontakter, blev långsamt ogladare, mindre flexibel och omänskligt sparsam, sorterade för lite och slängde inte tillräckligt-

Att jag just nu, i dag, mitt i hårdkallaste snötiden, skulle återuppta mitt bloggande, hade jag inte planerat. Jag mindes inte ens min bloggadress och först inte heller mitt lösenord för att kunna göra ett nytt blogginlägg. Konstigt nog öppnades plötsligt en smalfåra i min hjärna, och allt blev tillgängligt igen. Jag kunde nu i kväll åter skriva ord inne i textrektangeln!

Jag är inte densamma efter vaccinationen mot svininfluensan den 17 december 2009. Den sprutan avslutade definitivt höstens alla aktiviteter på ett urgröpande och oberäknat sätt.
Hur ska jag bli alert, rörlig, pigg, utåtriktad och framtidstroende igen?
Jag segar mig fram i vinterns grepp och känner mig ofri med Totalkylan, som förlamar min kropp.
Elden från kakelugnen sprakar dock och ger gulsken i salen.
Jag sitter vid mitt långbord och känner värmen i ryggen.

Hur många skrivna ord har jag använt i mitt liv?
Jag bävar, när jag nästan skrämd kastar en blick på de närmsta pärmarna med ord, meningar, stycken, avsnitt, kapitel. Finns det fler ord för mig?
Finns det ord för mig?

Jag har inte ord för det jag känner!

Kan detta verkligen vara sant, Ann?