Före skrivandet

Det är mycket man måste göra före skrivandet, sortera äpplen, slänga ut de dåliga till rådjuren, tvätta av de gamla höstäpplena, för säkerhets skull ändå skala dem, skära dem i bitar, lägga bitarna i en stor kastrull, eftersom det är många äpplen det handlar om, ordna med frysförpackningarna, som består av nerklippta mjölkförpackningar, ta upp enlitersplastpåsar och veckla ut dem, sätta på stora stekplattan, hälla vatten i kastrullen, koka äpplebitarna på svag värme, lägga i äpplemassan i ett durkslag, röra runt med en liten rund slev, hälla i lite socker, koka upp igen, låta kallna, hälla upp i de iordninggjorda frysförpackningarna.
Då har redan halva förmiddagen försvunnit, och den kraft man trodde att man hade kvar har avtagit mycket. Den lilla återstoden av energi måste utnyttjas i samband med vinterpromenaden till brevlådorna, som är placerade precis på sandvägens is-och snöhöjdpunkt.
Varför man förresten? Varför inte jag?
Det är förstås mig det gäller och samtidigt alla andra i hela världen, i alla fall i vinterlandet Sverige. Jag vet att jag genast måste sätta mig vid datorn, inte längre skrivmaskinen, som står här övergiven och längtande. Elsie Johansson har i ett radioprogram sagt att hon sätter sig vid skrivandemaskinen med morgonrocken på, inte börjar dagen med en omständlig personskötsel. Hon har konkret förstått och genom sin erfarenhet upplevt att skrivarmotståndet är stort och att man gör vad som helst för att slippa börja skriva. Det är ett klassiskt dilemma och en paradox, eftersom alla skrivande personer vet att bokstäverna flödar så fort man börjat trycka ner tangenterna.

För att kunna tillverka mina bokstäver i dag måste jag tända i kakelugnen. I stora salen är det fjorton grader, lite för kallt för stillasittande fötter, särskilt för stortårna, som ibland blir vita på den högra sidan respektive den vänstra sidan, om man nu börjar räkna från vänsterfoten. Då krävs tåmassage och uppvärmda, mjuka yllesockor med långt skaft.
Det är intill kakelugnen jag finner intressanta artiklar jag borde ha tagit del av. Senaste tiden har jag haft ont om papper att tända med. I går kväll tog jag resolut fram de senaste höstnumren av Skolvärlden, som jag sparat för att någon gång ta del av den nya, gamla utslitna, vanliga, sega skoldebatten. Jag rev ur alla sidor från ett höstnummer och orkade inte ens se efter, om någon artikel var särskilt betydande i det stora sammanhanget. Direkt bollade jag till sidorna och stoppade in bland tändvirket. Snabbt tog papperet eld, och jag kunde så småningom känna värmen, som strålade ut genom det skyddande kassettglaset.
Nu på morgonen letar jag igen efter någon gammal Skolvärlden-tidning, som snabbt kan användas för att få fram direktvärmen. Det är då jag finner flera intressanta artiklar som exempelvis "Viktigt att snabbt kolla frånvaron" av Agneta Magnusson, gymnasielärare i svenska och historia, nu arbetande som speciallärare på Spyken, en gymnasieskola i centrala Lund. Dessutom är hon ombud för Lärarnas Riksförbund. Det är ju verkligen min ämneskollega! Tyvärr är det ingen idé att jag kontaktar henne, eftersom jag numera efter fyrtio års lärargärning är ute ur leken och säkerligen inte längre bedöms som trovärdig i skolfrågor. Har man varit borta för länge, om det så handlar om en enda dag över sextiosjuårsgränsen, så känner man inte alls till skolförhållandena. Samtidigt vet ju alla praktiskt utövande lärare att ocenaångaren är ofantlig och att det tar decennier att vända ett sådant fartyg på ett oändligt hav, fyllt av uppsvallande motvågor mot den tjocka och ogenomträngliga plåten.
"Drygt 14 000 gymnasieelever fick sitt studiebidrag indraget på grund av skolk förra läsåret, enlig siffror som Centrala studiestödsnämnden, CSN, har redovisat. Det motsvarade 3,6 procent av alla gymnasister. Andelen har ökat något senaste läsåren". Så glädjande med dessa bokstäver på Skolvärldens debattsida i Skolvärlden nummer 16, oktober 2009! Vad skrev jag själv i ämnet den 24 februari 1998 i ett öppet brev till DN och till dåvarande skolminister Ylva Johansson? Ett fyrtiotreradersbrev skrev jag men fick inte in debattinlägget. Vad hade jag väntat mig, när ingen trodde på vad jag skrev eller sade eller hojtade eller gapade eller viskade? Jag citerar ur mitt långa maskinskrivna brev:

"I ditt radioprogram bemöter du Kaj Attorps vad gäller hans uppgifter om frånvaron på gymnasieskolan i hans artkel "Återerövra skoldisciplinen" i DN 98 02 09. Du säger att uppgifterna får stå för Kaj Attorps räkning som om det i hela Sveriges land var Kaj Attorps, som hade denna frånvaro på s i n a lektioner. Det är ett alltför vanligt, naivt och lättvindigt sätt att befria sig från kända och påfrestande sanningar. Du tvivlar alltså inte bara på sanningshalten vad gäller frånvaron i Sveriges gymnasieskolor- du förnekar den genom att föra ner den på ett personligt lärarplan. Läser du fackpressen för landets lärarförbund? Talar du med gymnasielärare om närvaro och frånvaro? Talar du med elever om elevers skolk?" /"I början av juni månad 1996 ringde jag runt bl a till Utbildningsdepartementet, Skolverket, Norra Magasinet, Reportrarna och Strip Tease för att meddela mina iakttagelser, eftersom skolket då tagit ännu allvarligare proportioner. Ingen företrädare från de ovan uppräknade var intresserad av mina uppgifter, hade inte så här års tid att forska i saken eller sade sig ha hört något om detta förut, underförstått att då var det nog inte sant. Hur ska man bete sig som gymnasielärare för att någon stats- kommunal- eller medieansvarig ska tro på det man säger?
Skolk är en mental och ekonomisk varböld för den enskilde eleven, för samhället och för pedagogiken. Återställ tilltron för kunskapsgivning och kunskapstagande och tillåt inga dubbla lojaliteter i frånvarodiskussionerna! Alla vet att den enskilda skolan får bidrag för varje elev och att skolans ledning är mån om att elevantalet ej minskar. Därmed behålls också lärartjänster. Frågan är bara om vi lärare ska vara s å glada över att de befintliga programmen finns kvar att vi tiger om elevernas urgröpande, självvalda frånvaro.
Nej, vi måste självklart protestera ärligt och ljudlig mot det stora och förödande skolk, som skolministern inte säger sig känna till existensen av."

Ja, Ann, hur känns det nu då så här cirka tolv år senare?
Jag är kluven men gläder mig förstås åt att man nu har insett problemet och arbetar för att göra något åt det och att även de blundande kommunerna ska lyfta på ögonlocken och komma till skott med att granska de frånvarouppgifter, som finns tillgängliga på alla skolor i Sverige.
Själv anses jag alltså numera som skolförbrukad och kan inte ens efteråt få en upprättelse eller en ursäkt från främst den myndighet, som hade ansvar för Skolan i Sverige. Jag var obekväm, inte debattkänd i den betydande rikstidningen Dagens Nyheter och - som sagt - naturligtvis inte trovärdig.
Alla vet väl, hur mycket lärare gnäller?
Jag var i alla mina skoldecennier en vanlig,lite ynklig Gnällare, som man givetvis inte kunde ge första-parkett-plats precis.