Kolkraftverksrökmolnen och den nya förmörkelsen

-Först i morgon, hade han sagt häromdagen till mig på Orust via Sveriges Radio, program ett, först måndagen den elfte januari.

Jag vet ju nu att det skett redan i dag, nu på söndagseftermiddagen vid tre!

Först har jag sett ett flygplan på mycket hög höjd mot himlens tron med den vanliga vita svansen bakom sig och tänkt: så skönt att jag slipper sitta där ombord. Därefter har jag märkt molnen, som då och då har täckt den vita svansen. Så märkvärdigt att mörka moln svävar upp i den klara blåa himmelsfärgen, att det kan bli mulet så plötsligt, att molnen inte längre svävar utan stormar fram! Jag har uppfattat att molnen befinner sig mycket lägre än vanliga, fasta snömoln. Konstigt har också varit att de höga tallarna här omkring huset inte har böjt sig för någon vind alls. På vilken höjd befinner sig då den snabbilande vinden?
Jag har sträckt mig fram med huvudet mot köksfönstret för att ytterligare studera fenomenen på himlen. Flygplanet har snart kommit ur sikte, men molnen, som först svävat som mörka suddar, har nu bildat blyertsgråa helheter. Himlen har fått problem, har jag tänkt.
Det är min egen himmel det handlar om, min utsiktsfulla himmel, som blivit ännu mera tydlig, sedan jag låtit fälla några höga tallar, som förhindrat syntillgängligheten. Storhimlen brukar inte
bete sig på detta nya och molnannorlunda sätt.

Då översköljes jag av en stark vetskap: de har redan startat. Varför förstod jag inte genast?
Väntat till måndagen har de inte. Nu har de tryckt på alla startknappar för att ladda upp, för att köra ut den värsta, lagrade bolmröken, den samlade förgiftningsröken, den svarta belägringsröken.
Han hade ju sagt att man eventuellt skulle starta, om kylan bestod. Kylan består inte. I dag har det endast varit åtta grader mot sexton i går kväll. Det ska enligt väderleks-tjänsten fortsättningsvis bli vanliga januaritemperaturer nu. Räcker det inte med nystarten av Karlshamns kolkraftverk? Hur länge ska Stenungsunds kolkraftverk i Ödsmål få lov att hålla på?

Jag ringer grannen och är upprörd. Han tar det mera med ro, men så har han ju inte heller min himmel, min utsiktshimmel. Däremot har han hämtat min post, som nu ligger i hans bil. Jag kan hämta den nu eller i morgon. Visst, jag kanske kommer, vi får se.
Först måste jag ringa till Stenungsunds kommun, även om jag vet att växeln är stängd på söndagar. Kanske ger automatiska rösten information om ett journummer? Då jag tittar i telefonkatalogen, finns det endast akutnummer till fjärrvärmecentralen och till vattenbristcentralen. Jag väljer att kontakta fjärrvärmen. En kvinnlig röst frågar, om det är fel på min värme eller om jag inte har någon värme. Hon verkar vara från övre Sverige. Jag berättar då om f d försvarsministerns löfte att e v e n t u e l l t starta kolkraftverket i Stenungsund på måndagen den elfte, men att det nu redan startat och att min himmel här har massor med svarta, överflygande moln och att jag undrar, när dessa ska sluta att förmörka himlen. Hon förstår inte alls min känsloredogörelse och inte heller anledning till varför jag ringt fjärrvärmecentralen. -Har ni ingen värme? frågar hon igen. Här tar vi bara emot anmälningar om fjärrvärmen, om det är fel på den alltså. -Jo, jag fattar det, men det fanns ju inget annat journummer. Det är jättedåligt att kommunerna inte har journummer och kan svara på oroliga kommuninvånares berättigade frågor också på en söndag. Det finns väl inte bara vardagliga frågor i en kommun? Hon fortsätter att svara att hon inte har hand om annat än fjärrvärme, och jag får ju långsamt inse och förstå att hon inte just nu i denna köld- och elbristtid kan intressera sig också för kolkraftverk.

Jag ringer till Vattenfall med adress Kraftverksvägen i Stenungsund och hamnar hos en vakt i Stockholm. -Det var ju intressant att det svarar nån hos er på en söndag, börjar jag.
Han vet ingenting om Stenungsund. Vet han inte heller att det är Vattenfall, som har beslutat att Stenungsunds kolkraftverk aldrig mera ska få startas? Vet han, varför man har gjort ett undantag nu? Vet han, vem jag kan ringa?
Jag minns nästan inte, vilka frågor jag hinner med att ställa till honom. -Ring på måndag morgon i stället, föreslår han då. Dom öppnar halv åtta. -Ja visst, svarar jag, säger hej och lägger på luren.

Jag reser mig upp, tar på mig termobyxor, snöstövlar och jacka och förbereder mig långsamt för min posthämtningspromenad till grannen.