-Det heter inte kolkraftverk, rättar han mig.
-Nehej, svarar jag, vad heter det då?
-Oljekraftverk, säger han, oljekraftverk. Vi har ju inget kol här.
-Nej, just det, vi har ju inget kol nej.
-Nej, det är ju olja vi har.
-Ja. Jag tänkte inte på det, fast jag ju egentligen visste. Det är väl det att ordet kolkraftverk är så väldigt inristat i en. Lite pinsamt kanske att jag missade det här ordet, men jag bjuder på min felsägning.
-Och vi använder en väldigt bra olja här i Stenungsund, upplyser han, den bästa oljan bland samtliga oljekraftverk i hela Europa, tror jag, ingen tjockolja längre alltså som det var på åttiotalet utan den bästa lättoljan. Så det är därför det är så dyrt att starta kraftverket, för den oljan kostar väldigt mycket.
-Jaha. Vilka är de andra kraftverken då?
Han nämner ett i Västerås, ett i Gävle och ett i Norrköping.
-Det finns väl ett i Karlshamn också? lägger jag till.
-Ja.
-Det har man också startat nu.
Han bekräftar väl det. Så här flera timmar efter alla molntelefonsamtal är det inte lätt att hålla reda på vem som sagt vad. Jan Karlsson på Vattenfall är i alla fall den andre jag ringer, och han befinner sig på plats i Stenungsund och vet, var Orust ligger. Det är då lättare för mig att beskriva min himmel, som gränsar så nära Stenungsunds. Han bekräftar att oljekraftverket startades redan på fredagen med en provkörning. Vi pratar lite om provkörningar men också om den numera så låga svavelhalten. Med andra ord- jag borde kanske ha varit ängsligare mycket tidigare, när det fanns fog för svaveloro? Jag ställer inte direkt den frågan. Nej, Vattenfall har skött det här med kraftverket mycket bra. Det understryker han klart och tydligt. Han tycks trivas med sin arbetsgivare. Det är ju inte alla som gör. Vi pratar om nödvändigheten att starta överhuvudtaget. Kallare vintrar har vi väl haft? Inte har det varit så extremt kallt inte? Han menar att det nu fattas tre kärnkraftsblock och att det är en orsak till varför man satte i gång i Stenungsund. Kärnkraftsblock? Vad menas med det? Jag visste att det var två kärnkraftsverk, som nödvändigtvis måste repareras under den kallaste vintertiden nu - men kärnkraftsblock?
Nej, det är inga farliga moln, som flyger fram på min himmel. De svävar iväg och ska så småningom bli ljusare och ljusare. Jaha. Jag frågar då, om det kan vara Borealis-moln, som är farliga och berättar om skogsbranden i oktober, det vill säga om det intensiva böljande brandgula skenet bortom närmsta skogen här vid huset och om det eviga dånet från flammorna, som nog inte var långt borta. Det visade sig så småningom att det var Lågan, som utvecklat sig till en eldpelare ända upp till månen och som spred eldsljuset och orsakade dånet. Min besökande dotter med tre sovande småbarn hade väckt mig mitt i natten och med mycket orolig röst frågat mig, vad som pågick och om man kanske borde väcka barnen och ge sig i väg, innan skogsbranden kom för nära. Vi stod inne och tittade på den annalkande ljuskatastrofen, gick ut på altanen och hörde ännu tydligare det dånande ljudet och beslöt oss efter en stund att ringa polisen för att få besked på vad som försiggick.
-De hör det ända till Orust, telefonropade en polismänniska till en annan i samma rum.
Det var alltså fler, som ringt, som undrat, som var rädda, som ville få ett lugnande besked. Denna gång var det inte bara jag i hela Sverige, som ställde angelägna frågor till dem, som måste veta. Min dotter och jag andades ut och tog en kopp med varm mjölk för att försöka bli sömniga igen. En del pratade vi om de förödande skogsbränderna, som nyss förekommit i flera andra länder och där släckningsarbetet för det mesta såg ut att vara förgäves.
Det är inte så lätt nu för Jan Karlsson att i telefon med mig uttala sig om Borealis-molnen, att ge mig ett helt rätt svavelsvar. Vattenfall äger ju inte Borealis. Var och en håller ju på sitt. Jag får väl ringa till Borealis själv och fråga. Jo, det förstås, det kan man ju göra, men nu hade jag ju tänkt att ringa till Länsstyrelsen först, för det är ju den som är tillsyningsmyndighet över kraftverken, eller? Och då är frågan, vilken länsstyrelse man ska vända sig till, den i Göteborg eller den i Vänersborg?
Jag berättar till sist för Jan Karlsson att jag tycker att det är besvärligt att det är så krångligt med kommunikationerna mellan kommuner och företag och länsstyrelse. Samhällskontoret eller vad det hette i Stenungsund visste överhuvudtaget ingenting om att kraftverket skulle startas och sade att kommunen inte alls hade något att göra med det hela. Det var ju ett nationellt kraftverk, som inte ägdes av kommunen och därför kunde inte kommunen påverka någonting. Jag försökte förklara att jag bara ville ha lite information om hur länge kraftverket skulle vara i gång och om varför det egentligen hade startats och att jag tyckte att en kommun med ett kraftverk borde kunna ge olika kommuninvånare lämpliga servicesvar oc h att jag nu blivit mycket förvånad över att dessa självklara svar inte existerade.
Jag säger avslutningsvis till Jan Karlsson att det kanske var lite synd om henne att försöka bemöta mig i dessa kraftverksfrågor på den allra första arbetsdagen efter julen, innan hon och alla andra blivit varma i sina kommunkläder. Hon hade också meddelat mig efter en stunds samtal att hon inte kunde prata längre, eftersom hon skulle på ett möte men att jag kunde ringa Vattenfall och Länsstyrelsen för information.
Ovanligt många skulle på möten just denna måndagsmorgon den 11 januari 2010. Dock nådde jag till slut efter en tålmodig mötesväntan även en Thomas Helldén på Länsstyrelsens miljöskyddsenhet i Vänersborg och fick en god och faktarik redogörelse om kraftverket och om dess eget tillstånd enligt miljöbalken och miljödomstolen och om den nödvändiga Lågan, som utgjorde en säkerhetsfaktor, så att inte trycket blev för högt, vilket annars skulle kunna riskera en explosion. Herregud, ja, tänk om hela Stenungsund sprang i luften med alla bostäder och affärer och småföretagare! Jag måste kanske börja tycka om Lågan i stället och börja inse betydelsen av gasernas uppeldning! Då jag till sist frågade, om det fanns något skrivet om till exempel den där skogsbrandshändelsen, som Borealis inte hade orsakat, så kanske jag kunde få en sådan berättelse mig tillsänd? Thomas Helldén blev lite dröjande i sin röst. Jo då, det skulle nog gå, men då ville han hellre hänvisa till sin kunnige kollega Jan Ahlbom, också han tjänsteman vid Länsstyrelsen. Jag fick jag hans direktnummer.
-Du har ju namnsdag i dag, började jag samtalet, får gratulera.
-Tack, svarade han, det var snällt.
-Det kanske inte var just det jag skulle ringa om förstås.
Vi hade därefter ett långt och innehållsrikt telefonsamtal om Borealis och om hur länsstyrelsens kontakt med och tillsyn av företaget fungerade. Jag skulle få rapporter av olika slag. Det var ju självklart. Allt var ju offentliga uppgifter.
Jag påpekade igen att jag var så glad för att jag var en ihärdig, envis och intresserad medborgare i Sverige och att jag tillsammans med alla andra hade en skyldighet att ställa viktiga frågor, inte minst för att upprätthålla och arbeta för en ständig demokrati.
Han höll med mig, inte bara för att få tyst på en otroligt ältande äldre kvinna utan för att han tjänstgjorde på Länsstyrelsen, där man uppmärksammar allmänhetens synpunkter, tar till sig dem och gömmer och sparar på människors livsengagemang för ett bättre liv åt alla.
måndag 11 januari 2010
Molnsamtalen
Etiketter:
Borealis,
dån,
engagemang,
livsintresse,
Länssyrelsen,
lättolja,
medborgare,
polisen,
skogsbrand,
Stenungsunds kommun,
svavelhalt,
Vattenfall,
ängslan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Dessa fossila kraftverk borde ha en samlande beteckning. Jag lanserar härmed "koljakraftverk". Sen kan brukarna stryka några bokstäver om man känner till det verkliga bränslet.
Kanske ritsar elritsan sina tänder i avundsjuka gentemot namngivande koljan, och strömmingen kan bli sur. Men de har ingen egentlig anledning - de har ju redan gett namn åt produkten: elströmmen.
Skicka en kommentar