När man är före sin tid men ändå efter

Jo, jag har alltid bloggat och facat och twittrat odatoriserat och alltid vetat att det mest privata är det mest allmänskliga.
Det senare kan bara sägas och skrivas i rätt tidsålder, annars blir man åthutad och bortvräkt, kastad ut i kylan och får snö i munnen och i ögonen och förhindras därmed att både tala och gråta.
Hela mitt författarskap var för tidigt.
Nu är jag för sen.
Jag är ute i ogjort väder?

Men smälter inte snön lite nu då? När jag tittar ut och ser på snövallarna omkring huset, märker jag väl att de krympt lite?
Så många frågor du har i dag, Ann!
Ja, och det beror på att jag just lyssnat på Sveriges Radio och på Johan Torstensson och några fler i programmet På nätet. Jag höll på att rengöra kakelugnsluckan. Den var inbränd med sot runt om på den gula metallramen. Det har väl varit sotet, som luktat rök, inte att luckan läckte rök?
Det är då radiorden kommer till mig, att det är viktigt med vardagen och att vi behöver varandra i vardagen, att det är det mest vardagliga, som styr våra kommunikationer.Jo visst. Min första diktsamling hade också underrubriken Vardagsdikter. Men var inte detta fruktansvärt längesedan den gavs ut, Ann? Jo jo, nittonhundrasjuttionio. Herregud, nittonhundrasjuttionio! Ja, så var det. Jag minns precis, hur det var, då den fick chansen att komma ut. I ett rum på Park Aveny i Göteborg befann sig Solveig Nellinge från Trevi och jag i samband med att jag för fjorton olika grupper hade presenterat min första roman. -Vi tänkte ge ut De undanstökade åren, sade hon då.
Jag blev helt tyst och uppfylldes bara av en stor glädje, en erkännandeglädje,och en uppskattningstacksamhet. H o n hade förstått och insett, och h o n ville satsa på mig och mina ord. För mig var det ingen affärsuppgörelse, inget muntligt kontraktsavtal, inget juridiskt upprättande. Det var en äntligenkänsla, att hon trodde på mig och på mina ord och att hon ville satsa på mig med den risk hon ändå tog.

Ska jag komma ifatt lite och ställa om mig från stumfilm till ljudfilm? Det var många skådespelare, som misslyckades, då ljudtekniken genomfördes. De kom aldrig igen.
Men varför blandar du in ämnet film här nu, Ann?
För att jag inte vet, om jag hinner lära mig den nya tekniken och hur man för ut sina budskap, hur man bäst sprider sina ord på nätet. Jag är ju inte längre trettio eller fyrtio eller femtio år. Hur mycket skrivarframtid finns det för mig egentligen? Och vem är det som skulle befinna sig i ett rum på Park Aveny i dag och lova att ge ut mina samlade dikter?

Det är väl bara åka dit och titta och gå in i ett rum någonstans och se om någon står där och är välkomnande och vill sprida ut orden?
Är det så enkelt?
Det är mycket som är självklart, Ann!
Jo, det vet jag ju.
Du -om någon- vet väl hur självklara vissa saker är, eller? Det är bara att ge sig i väg.