SRAB

Det låter inte som ett renhållningsaktiebolag, SRAB.
Man kan förväxla förkortningen med SBAB eller SKAB eller SPAB.
Mitt renhållningsföretag har haft minst fem olika namn tidigare. Förmodligen har det inte alltid endast handlat om namnbyten. Som kund kan jag ju inte alltid sätta mig in i organisationsförändringarna för företag, vilka kommunen anlitat för att tömma sopor hos folk. Man får försöka komma ihåg namnen så gott det går, så att man inte riskerar att plötsligt betala en bluffaktura.

Uttytt blir SRAB Stenungsunds Renhållnings AB. Jag träffade en nyanställd trevlig ung man därifrån i går morse. Han var ute på en av sina första slamsugningsturer denna snörika vinter i Orust kommun och kom så småningom fram till mig, som bor på över hundra meters höjd över havet utan havsutsikt.
Jag hade just tagit på mig ytterkläderna och skulle som vanligt ut för att igen förstora parkeringsplatsen. Det har jag gjort nu varje dag just för SRAB:s skull. -Herregud, kommer dom nu! hade jag utropat för mig själv och skyndat mig ut på gårdsplanen.
Det var ju inte alls meningen att de skulle tömma i dag. De skulle inte komma förrän i nästa vecka. Jag hade ju ringt och frågat, om de visste, vilken dag det kanske kunde bli mellan den elfte och den tjugonionde januari. -Nej det kan vi inte säga. Det har blivit sån försening i och med snön. -Jaha. Så ni kommer inte denna vecka då? I dag är det måndag. -Nej, det gör vi inte, det klarar vi inte. -Nej, nej, det förstår jag ju. Ja, jag vill ju göra det fint för er och skotta färdigt och så där, så det är därför jag ringer. Jag vill ju förbereda för er ankomst. -Ja, det är bra det, svarade han mycket rejält i telefonen. -Då kan jag ju faktiskt ta det lite lugnare med skottningen nu då, avslutade jag. Han tyckte detsamma.

Min väg räckte nätt och jämt för bilens bredd. Värre var det, när den svängde upp på en vändslinga och skulle backa. Att en slambil är så stor och skrymmande på vintern! Chauffören fick ta sig ur bilen, ta fram en spade och börja skotta. Det var först då jag fick kontakt med honom. -Hej, sade jag. Han hörde inte först. Bilens motor var ju i gång. -Hej, upprepade jag. Ni skulle ju inte komma förrän i nästa vecka. Han tittade upp. -Jaså, svarade han förvånat. Det har jag inte hört.
Jag stannade upp ett tag och tittade på hans lilla spade. Hade han ingen större med? Han kanske inte tog fram en större bara? -Jag har redan skottat där, förklarade jag då. Han tittade upp igen men sade ingenting och fortsatte att gräva snö. -Så du har inte hört att du skulle komma först i nästa vecka? Han skakade på huvudet. -Hur är det med kommunikationen egentligen? frågade jag då. Jag menar, pratas ni inte vid på ditt företag?

Det kan ju inte vara så lätt för en nyanställd att berätta för en helt främmande fastighetskund om ett renhållningsföretags interna verksamhet. -Jag har inte hört nåt från kontoret om det, avslutade han och tog sig smidigt upp i bilhytten igen.
Nu började en skicklig backning. Bilen flyttade sig framåt och bakåt millimeter för millimeter. Vilken uppvisning i körskicklighet! -Vad duktig du är! ropade jag, när han äntligen backat klart in i snöfickan mellan min bil och den höga snövallen. Jag vet inte, om han hörde mina ord eller inte ville ta åt sig dem. Det kan ju vara minst sagt pinsamt att lyssna på en massa komplimanger, som man inte har hört förut. Vad ska man göra av sig egentligen, när man går där med sin gröna slamslang och förföljs av någon, som hela tiden uttrycker sin beundran för körskickligheten? Han gjorde ju bara sitt jobb, men han kunde ju hålla med om att man kunde väntat med slamtömning, när det nu var så fruktansvärt mycket snö överallt.

Jag hade visat honom de två locken. Som tur var hade jag hunnit att skyffla bort all snö fram till dem och omkring dem. -Det stod att de skulle vara låsta, sade han. Det verkade ju jätteknäppt. Jag trodde de skulle vara låsta med låskolv och sånt. -Nej, svarade jag, man ska bara dra ur den där metallstången efter att man har skruvat runt den där metallgrejen där, vad den nu heter. Fast först måste man ju lyfta upp de där fyrkantiga betongblocken. -Det räcker ju med en metallstången igenom, hade han tyckt. -Jag ville ha det ordentligt gjort, så att inte småbarn ramlar ner i brunnen, förklarade jag. Jag blev jättenervös förra året, då jag upptäckte att de här plastlocken satt lösa och att det var hur enkelt som helst att lyfta på dom. Man vill ju helst inte hitta sina barnbarn drunknade i en sån här brunn.

Han svarade inte direkt. Nog med arbete hade han med att försöka dra ut de frostblockerade metallstavarna från locken. Han var faktiskt mycket duktig och envis och som sagt kunnig i farlig vinterkörning. Jag stod och tittade på hans hantverk och på honom. Så ung han var och inte särskilt storväxt.
Hur kunde SRAB skicka ut en helt nyanställd på dessa hala uppdrag och förvänta sig att allt skulle ordna sig? Hur många ställen hade han inte redan varit på, där framkomligheten varit oändligt mycket mindre än hos mig? Varför vägrar inte chaufförer att suga slam i nästan obebodda, oplogade kommunområden? Vilket mod har inte duktiga vinterkörare! Ska man utnyttja modet felaktigt? Kan man inte från kontorshåll ändra en arbetsordning med datumväxling, när plötsligt en vinter blir vinter?
Alla mina frågor kunde jag inte ge honom nu, kanske först om tio år.

Han var klar med locken och hade lyft bort betongfyrkanterna, som täckt dem. Den gröna, tjocka ormslangen förde han ner genom det första brunnshålet. Lukten trängde upp och spred sig kväljande runt oss. -Det är inte så mycket där, va? undrade jag. -Nej. -Då kanske det räcker att tömma vartannat år? frågade jag. -Man kan begära dispens, sade han. Och blir det fullt vid nån annan tidpunkt, kan man alltid ringa, så kommer vi.
Han talade om sitt renhållningsföretag i en positiv ton. Efter den stora ansträngningen med bilbackandet kunde han ändå stå där i det sugande slamoljudet och berätta för mig om den goda servicen, som företaget erbjöd.

Ann, du har haft en vardagshjälte framför dig en vanlig fredag i mitten av januari!
Jo, jag vet men vet att han ännu inte vet.