Uppätna ord

I tre timmar skrev jag, formulerade, ändrade, planerade, tog några pauser, skrev igen, gladdes åt resultatet. Det återstod bara att välja etikettsord. Jag fann ut några tydliga markeringsord såsom vinterbil, Fortum, vägförening, snösläde, SRAB, vattenånga, svavelsvar, diken, ishalka med flera. Kanske var det för många ord? Jag visste inte, vilken etikettsbegränsning som rådde.
Det var under pågående etikettsordsarbete, som datorn gjorde revolution. Jag kom plötsligt ner till Mobile Connect igen och var tvungen att börja om. Mitt inlägg fanns inte längre! Alla mina ordskapelser hade utplånats, definitivt försvunnit.
Jag försökte se det lite positivt. Det kanske inte alls var meningen att jag skulle publicera alla mina drastiska meningar? Mitt inlägg kanske hade varit för långt? Min hjärna hade ju i alla fall fått god kreativ övning?
Visst, men jag sörjde ändå över min ordförlust. Att skapa om allt skulle inte gå. Jag ville inte försöka ens.

Denna nya morgon kom med nytt hopp. Texten skulle kunna finnas kvar på Utkast! Man tar verkligen åt sig alla halmstrån från vänner man har.
Jag skrev ut det konkreta tillvägagångssättet för att ha det helt intill mig och var uppfylld av nya förhoppningar. En sådan glädje att få återläsa sina formuleringar! Nu kunde jag noggrant, tryggt och utan stress läsa beskrivningsorden om hur jag skulle bete mig. Datorn var mycket seg, men jag hade ju nu erhållit ett så ljust tålamod.
Å, där såg jag min senaste rubrik från i går! Så fantastiskt! Så härligt! Nu skulle jag trycka på redigera enligt den utskrivna beskrivningen.
Jag måste ha tryckt på Nytt inlägg.
Åter kom jag ner till Mobile Connect och fick börja om igen. Att vara så nära och så långt ifrån! När jag försökte få bort den envisa Börjar sända paket-rektangeln genom att klicka på krysset längst upp till höger, stannade pilen kvar där. Den gick inte att flytta. Hur länge skulle denna blockering vara? Aldrig förut hade pilen fastnat. Jag tryckte på alla möjliga ovanliga knappar, men ingenting hände.

Välvillig telefonhjälp fick jag så småningom. Första rådet var att trycka på ctrl-, alt- och delete-knappen samtidigt. Ingenting hände. Det andra rådet var att dra ur kontakten, dvs bryta strömmen, stänga till datorlocket, vända på datorn och ta ut batteriet. Jag hittade inte ens någon batterilucka. Då upphörde plötsligt batteriljudet. Nu kunde jag sätta på strömmen igen. Det blev en lång väntan, men jag var ändå lycklig för att pilen blivit fri och rörlig igen.
Nu gällde det att finna texten obruten. Jag fick ytterligare en telefonassistans. Nej, hela texten fanns inte där! Den var ju lång från början. Denna var alldeles för kort. Vart hade meningarna tagit vägen?
Hela morgonen uppfylldes nu av ordletande, meningsletande, uttrycksletande, konstruktionsletande, formuleringsletande. Jag blev uppgiven och nästan förtvivlad över förlusten, särskilt nu när jag hade fått ett nytt hopp och varit så nära målet.
Hur jag än tryckte, så kom inga gårdagsord fram. De var bryskt bortförda som om de varit störande för någon granskande internetcensurstat. Vad skulle nästa försök innebära för mina påpekande och iakttagande ord? Skulle jag överhuvudtaget våga, förmå och orka producera dataskrivna ord längre?

Men jag flyger ju igen just nu?
Planet har visserligen kraschat, men jag har satt mig i ett annat plan och håller på att få en ny och annorlunda överblick.