Byxornas väg genom Sverige

Telefonmåndagen hade äntligen anlänt och Sverige vaknat efter helgen.

Först skulle jag kontakta brevbärarexpeditionen i Herrljunga igen och försöka få reda på, vem som var i tjänst som lantbrevbärare just den där måndagen den 8 februari, då brevpaketet med de svarta thermobyxorna skulle ha tagits upp ur den privata brevlådan vid vägen. Den postperson ,som jag talat med tidigare angående de förkomna byxorna, svarade, kände igen ärendet och lovade att berörd lantbrevbärare skulle ringa upp mig senare. Jag måste ju så fort som möjligt först få en bekräftelse på, om påsen med brevpaketet verkligen tagits upp ur lådan. -Men om inte paketet låg kvar i lådan efter det att postbilen varit där, så måste det väl ha blivit medtaget? undrade postmannen på brevbärarexpeditionen. Jo, det var ju sant förstås. Det kan ju heller inte ha varit någon förbipasserande, som just under den snöfyllda måndagsförmiddagen hade fått för sig att stanna vid just denna privata låda och ta med sig en plastpåse med okänt innehåll. Nej, det är klart att brevpaketet för flera dagar sedan hade blivit transporterat till Nässjö så som han sade. Jag frågade inte nu, varför all post nödvändigtvis måste skickas till Nässjö för distribution. Hade han förresten telefonnumret till Nässjö? I så fall kunde jag ringa dit själv för att direkt få reda på lite mer om brevpakets öde.


Han gav mig numret. Jag ringde. Någon frågade, vart jag ville komma.-Till posten i Nässjö, svarade jag. Är jag inte där nu? -Menar ni postterminalen i Nässjö? undrade hon. -Ja, svarade jag.
Jag väntade.
Efter en stund blev jag bortkopplad och hamnade på postens allmänna kundtjänst.



Jag försökte nu konkret få reda på, om brevpaketet möjligen låg på posten i Köping, dvs hos postombudet där. Ännu har jag inte lärt mig ordet postombud på det nya sättet, att det inte betyder en person utan en hel jätteorganistation med ett för stort upptagningsområde och i vars lager tusentals paket och försändelser väntar på uthämtning.
Jag hade problem med att hitta ett vanligt telefonnummer till Ica Kvantum Big Inn i Köping. Jag visste inte ens att det var den affären, som var det aktuella post-utlämningsstället. Inte heller visste jag att man skulle skriva ica.se på sökraden på datorn. Jag skrev ica hela Sverige på Eniro och fick bara upp nummer 020-23 22 21 till postombudet Kvantum Big Inn, ett telefonnummer som alltså inte skulle ge mig några besked. Till slut ringde jag detta nummer ganska uppgivet och hamnade i Solna men trodde ändå i flera minuter att jag befann mig i Köping.
Jag fann därefter ett vanligt telefonnummer med riktnummer till en Ica-affär i Kungälv och fick där en praktisk upplysning från en vänlig människa att jag måste skriva ica.se för att få rätt utgångsläge.


Nu såg jag äntligen det vanliga numret till Ica i Köping, ringde mycket lättad dit dit men fick till svar att de inte manuellt kunde leta efter ett grönt och bulligt brevpaket utan kollinummer. Jag tror i alla fall att det hette kollinummer. De hade över tusen paket där. Redan var personalen underdimensionerad, så de hann knappt med det allra nödvändigaste. Jag kommenterade inte att det då borde vara nödvändigt för dem att anställa minst en till i postombudsutrymmet.
Plötsligt längtade jag efter den fina servicen som gamla lokala posten erbjudit och efter den kunskap, som personalen hade haft där. Före poständringstiden kunde man även ge sig tid till att leta efter ett enskilt paket, som kommit på avvägar och som kanske fanns på deras hylla, grönlysande och för bulligt skrymmande för att räknas som ett brev.

Trots att jag nu kommit så långt och så oerhört nära i detta ärende just i Köping, så kunde jag inte få något konkret svar på, om brevet låg där i Big Inn-affären på någon hylla. Jag förklarade att det hela kanske hade kunnat gå till så att brevet varit för skrymmande och ej därför hade kunnat läggas i adressatens brevlåda och att då en avi om försändelsehämtning hade utgått men att avin kanske hade flugit i väg, då man hämtat sin vanliga post i sin vanliga hemmabrevlåda. -Då skrivs det ut en påminnelselapp, svarade hon på Ica i Köping mycket snabbt. Jaha, och man får vänta ytterligare en vecka, tänkte jag, eller också dröjer det hela fyra månader, som Post-och telestyrelsen, PTS, maximal tar på sig för att utreda den skriftliga byx-reklamationen, vilken skickats på söndagskvällen via nätet.

Jag hade nu ägnat alldeles för lång tid åt effektivitetens ineffektivitet.

Ska man till slut behöva ringa till Indien för att få svar på en angelägen postfråga i Sverige?

Snart måste det uppstå företag, som erbjuder sig att direkt ge personlig och manuell service inom det lokala närområdet! Om jag varit tjugofem år, hade jag startat ett sådant företag.

Nu är det lite väl sent kanske?