Studentjubileum

Den sjuttonde februari är en avlägsen dag, en vinterdag, en kalldag, en snödag.
För femhundra dagar sedan fanns denna dag. Så känns det nu. Det blev min senaste bloggskrivningsdag. Nya och oskrivna dagar har härefter fötts, dött och försvunnit ur minnet.
Klockan tolv i natt förlöstes fredagen den fjortonde maj. Dagen är trettio minuter gammal just nu. Påskliljor och pingstliljor blommar i den kyliga vårnatten.
Då öppnar jag min bloggplats.

Alla studentkamraternas ansikten har etsat sig fast i mig. De gemensamma åren och de efterkommande vindlar runt mig, snurrar, snurrar, skakar om mig. Hur snabbt rusar livet? Vi har nyss skrattat med varandra och berättat episoder för varandra, gestikulerat och frågat och undrat och varit tveksamma inför vissa ansikten. Javisst, ja, det är ju du, hur kunde jag - visst, nu ser jag, nu känner jag igen dig, visst-ursäkta-ja-

De nära människorna från en svunnen tid har suttit med mig, ätit med mig, pratat med mig. Jag har frågat dem, sprudlat mot dem, också sökt dem stilla utan ord och med allvar i min blick.


Så blev ett jubileum en händelse av perspektiv. Vi var så unga och visste inte om det? Nu har vi fått bråttom? Vad ska vi hinna? Vad ska vi göra? Har bästa tiden gått? Decennium på decennium har vi genomlevt, tillsammans men ändå så avlägsna från varandra. Nu har vi för en kort eftermiddag, kväll och morgon blivit återknutna med varandra, till varandra, och funnit samma men annorlunda, levnadsvisa, mogna människor.


Alla var inte där. Flera är redan döda.
Jag tänker mycket på de döda.
Men studentkamrater kan väl knappast vara döda? Det låter inte rätt. Något måste vara fel i ovanstående mening. Studenterna är alltid evigt unga?

Åren springer, jagar, hetsar oss.

Vi har inte längre möjlighet att invänta ett nytt och efterlängtat jubileum?

Det brådskar plötsligt mycket mer.

Oändligt hetsigt brådskar det.