Tillträde förbjudet

Det blir väl Hosianna då, den enda psalm man får välja emellan.
Vadå emellan?
Ja, man kan ju inte ta Den blomstertid nu. Det är ju november och inte juni, alltså advent och inte skolavslutning. Kommer det att finnas några civilklädda från Skolinspektionen i kyrkan förresten?
Varför skulle det finnas det?
Så att prästen inte läser välsignelsen förstås eller om man till exempel tar en psalm till. Det finns ju tydligen sabotörer överallt, särskilt inne i kyrkan. Är inte du införstådd med den nya, svenska, smala och moderna sekulariseringen?
Vi lever i ett nutida Sverige, Ann. Du har fastnat i din farmors Sverige. Var inte hon född 1870?
Det stämmer.
Nu skriver vi 2011.
Jaså. Ja, det var väldigt, vad långt fram vi har kommit, riktigt hybris-långt ska jag säga. Men du vet, nu måste vi börja krypa lite bakåt för att hitta alla utgångslägen, annars förirrar vi oss ännu mer.
Jag är inte förvirrad.
Förvirrad? Förirrad och förvirrad, jättebra ordkombinationer! Vad du kan, när du lägger den sidan till!
Du driver med mig.
Det är klart jag gör, men du vaknar ju inte ändå. Du är ju Skolverks-frälst. Du fattar ju inte att de flesta föräldrar vill värna om en fin kyrkotradition för sina barn på särskilda avslutningar. Ni kanske redan har satt upp förbudsskyltar på de svenska kyrkoportarna? Eller ska ni sätta hänglås på prästernas munnar, knipa ihop deras läppar, så att inte ett enda kyrkligt ljud kommer ut?
Vad du håller på! Vart vill du komma egentligen? Jag tycker faktiskt att du är både onyanserad och oförskämd.
Du då? Du är ju köpt. Du har ju lämnat över dig helt och hållet till de nitiska strategerna, som ska utplåna både kultur och tradition, när det gäller skol-
avslutningar. Jag vill att ni ska komma till sans förstås. Ska ni strypa ett helt folk, som vill ha tillträde till kyrkan för sina barn i adventstider? Vad handlar det om? Nu får det vara nog! Tror du att barn blir sjuka av att komma innanför kyrkans murar, att de får kvävningsanfall och måste rusa ut till befrielsen för att få den rätta nutida luften?

Tomma hus

Vad har hänt?
Ödesmättad stämning råder. Kal tystnad isar längs husen, där jag långsamt börjar gå. Inget barn springer, ingen hund skäller, inget fönster öppnas. Alla hus ser på mig med stela ansiktsuttryck. Då och då hör jag några arbetsljud från maskiner, som borrar, hamrar, slår eller småväsnas.

Är detta hantverkarnas övningsplats?

Storknubbiga bilar passerar mig då och då. Huvudgatan är smal och tillåter knappast några bilmöten. Ändå kan jag flera gånger iakttaga att två bilar stannar bredvid varandra, så att förarna kan jobbprata en stund här på jorden.

Det gör de rätt i. Vem vet, när man ses igen! Ingen har väl ett före-facit att tillgå vad gäller livslängden och medicinsk möjlighet till vanligt enkelt tal? Dessutom är det ju så tyst här runt omkring, så man måste nog se till att något mänskligt ljud uppstår och sprids med de västsvenska vindarna.

Var finns de boende? Har de funnits alls? De har hastigt flytt undan någon epidemi, svår att diagnostisera? Nej, det ser alltför ordningsamt ut på de små tomterna, så tid för sitt avlägsnande har de haft.
Varför har de då gett sig i väg? Trivs de inte? Kommer de som grannar inte överens? Har de ännu inte fått sålt sina hus?

Många frågor hopar sig för mig under denna enda promenadtimma.
En liten lastbil, vars flak är fyllt med hummertinor, kör in på hamnparkeringen. Föraren hinner knappt hoppa ner från förarsätet, förrän jag långropar: -Varför finns det inga människor här? Var är alla?
Han skrattar till och säger både lite halvförläget och självklart konstaterande:-Det är alltid så här vid den här tiden. -Jaha, svarar jag. Hur då, menar du? Vilken tid då pratar du om? Det känns ju jättekonstigt att gå här och inte se en kotte. Helt öde är det alltså. Bor du här?
Han får ju inte en endaste chans att svara. Ann, lugna dig! Visst.

-Jag bor här, ja, en av de få kan man säga, om man vill vara lite rolig. Man har inga problem med grannar här på det viset.
-På vilket vis menar du?
-Tja, alltså, det finns inga.
-Nej, jag ser det. Tycker du att det är bra?
-Det är som det är.
-Vad ska du med de här korgarna?
-Jag ska lägga ut dom där sen, svarar han och pekar på en intilliggande ganska stor båt.


Jag går vidare och tänker på vintertiden för hus och människor. Mellan augusti och juni kan man befria sig från mycket, om man har kraft och möjlighet till det. Några extra kronor behövs nog också för att kunna genomföra ett annat, mera väderdrägligt liv. Skärgården är endast en framtidsplats under viss-tid och för vissa?
Är jag viss? Ja, på flera sätt men inte just på det här viset kanske. Nej visst, så är det.

Jag passerar en ung kvinna med barnvagn. Jag frågar henne, om hon bor här i Fjällbacka . Nej, det gör hon inte. Hon bor i Norge, och hon och hennes mamma är bara på en liten utflykt. Sverige ligger ju så nära.
Så sant som det är sagt!
-Det finns ju inga människor här, börjar jag igen som om inte hon, den unga norskan, vore en människa.
-Nej, svarar hon då i svensk översättning, jag undrar också över det faktiskt. Det är väldigt tomt på folk här. Det känns nästan lite övergivet.
-Mycket övergivet skulle jag vilja säga, betonar jag med min frusna promenadröst.
-Men det är väl så i Sverige, avslutar hon och vänder sig mot affärstrappan.


Titta där! Där kommer ju en människa till! Det är den person hon väntar på förstås, den första och sista kunden i den enda öppethållande klädaffären? Jag vinkar ett hej till den yngre och ett hej-hej till den äldre kvinnan och fortsätter backen upp till bilen.

Det regnar. Jag har inte något paraply. Mina vårvinterskor har blivit blöta.
Inne i bilen tar jag fram min vattenflaska och klunkar i mig den nödvändiga drycken. Sista smörgåsen utan pålägg smakar ovanligt gott.

Genom det regndrypande bilfönstret inbillar jag mig att jag åter kan se Ingrid Bergmans gestalt på Ingrid Bergmantorget. En kort stund hade jag stått framför henne där på den lilla parkplatsen, innan jag hade mött de norska kvinnorna.
Ingrid Bergman småler med läppar av metall och ger mig fortsatta krafter denna trettioförsta marsdag.
Hon var min enda och stora skådespelaridol en gång för längesedan men ändå så nyss.
Jag följde hennes liv i femtiotalets svartvita veckopress och undrade över skvaller och förtal. Hon var min ljusbärerska och min förebild.


Vilka människomöten jag ändå haft i Fjällbacka denna snörestdag med rännilar av asfaltvatten!
Jag skickar i väg ett sms på min ålderdomliga och antika mobil, innan jag startar min trogna och trygga gamla volvovän.

Skolskymningen

Mitt i natten och med begränsad tangentflexibilitet vill jag åter skriva? Det ser ut så, ja. Bokstäverna formar sig visserligen på bloggutrymmet här, men hur jag sedan skall komma vidare, har jag redan glömt.
Hur fort har alla dagar gått?
Det är nytt år, 2011.
Är det redan ett nytt år?

Ja, både julaftonen och nyårsaftonen är försvunna. Har man tur kan de återkomma.

Jag vill gärna ha tur.
Mång-turad vill jag bli.

Vad tänker du på om dagarna, Ann? Du tänker väl aldrig mer på skolan?

Jag tänker alltid på skolan, har alltid skoltankar i mitt huvud, pedagogikskapelser, som aldrig längre får prövas i praktiken. Sverige-sorgligt är dock att alla lärare över sextiosju år just på sextiosjuårsdagen förlorat sin undervisningsförmåga och sin lust att förmedla kunskap.

Vad ska du göra åt det nu, Ann?
Ska du sörja ihjäl dig för att du inte längre är pedagogiskt gångbar?

Herregud, visst är jag gångbar, genastanvändbar, erfarenhetsduktig - Fick jag en tillfällig anställning, skulle jag resa flera mil varje dag för att åter få möta elever.

Du kan ju inte vara normal, som vill möta elever igen! Du har redan mött dina fyratusenfemhundra elever och frälst de flesta på ditt speciella sätt. Det finns andra lärare, som vill komma till nu.

Men de kan inte frälsa som jag! Jag tar mina elever med storm och bravur och finner annorlunda möjligheter till skolliv. Nu väller ju också för tjugofemte gången en nygammal skoldebatt in över oss igen, och det vore väl förfärligt, om jag inte ens denna gång fick komma med i debatten. Jag vet ju så mycket.

Du vet ingenting längre! Skolan har blivit helt förändrad, sedan du slutade. Du skulle helt enkelt inte alls klara av att undervisa längre, så komplicerat har det blivit!

Jag går inte på de lögnerna. Felaktiga system dröjer alltid kvar för länge. Jag skulle också denna gång kunna hindra skymningen , skolskymningen, stå och bromsa upp den med min genomskådande pedagogik-kropp och få in lite mera ljus, så att alla kan se.

Ingen är intresserad av ditt ljus, Ann!

Då får jag väl skriva en vitbok om skolan då och begära skadestånd för alla de lärare, som stått ut med dunklet och oredan från sjuttiotalets början? Alla mina tusentals maskinskrivna sidor om skolan måste väl intressera någon?

Du är verkligen patetisk i din tro, Ann! Du har en övertro på att någon enda skulle bry sig om dina skolbokstäver. Det är förgånget material, obrukbart. Hade du inte kunnat göra något vettigare än att nästan dokumentera ihjäl dig om skolan?

Nej, det var min plikt att skriva om det ohållbara, att rapportera om det i tid, medan det ännu fanns en chans att stoppa skolnedgången. Genom mina ord och formuleringar skulle jag hjälpa andra att förstå att det var nödvändigt med en skolrevolution. Lärarna kunde ju inte lastas för att skolan sjönk i värde.

Ja, ja, du får väl se, om du hittar någon udda skolforskare, som blir intresserad av dina pappersbuntar. Troligt är det inte. Folk vill ju forska på mer gedigna ämnen, som kan ge lite i slutändan.

Ja, det vore bra, om jag hittade någon, som kunde börja med att ta sig till
Nordiska Museet.

Vad då Nordiska Museet? Finns det skolföremål där eller?

Där finns ju mycket, otroligt mycket, mycket om den svenska skolan också. Den som letar han finner ju. Man får gå dit och leta helt enkelt, leta och söka och titta och fråga sig fram och inte tappa taget och fortsätta och ta sig vidare och aldrig ge sig. Tänk, vilken vitbok det kommer att bli med ett sådant material i botten!

Så du tror på att någon gör det, skriver en vitbok om skolan alltså?

Tror?
Jag tror inte, jag vet.