Skolskymningen

Mitt i natten och med begränsad tangentflexibilitet vill jag åter skriva? Det ser ut så, ja. Bokstäverna formar sig visserligen på bloggutrymmet här, men hur jag sedan skall komma vidare, har jag redan glömt.
Hur fort har alla dagar gått?
Det är nytt år, 2011.
Är det redan ett nytt år?

Ja, både julaftonen och nyårsaftonen är försvunna. Har man tur kan de återkomma.

Jag vill gärna ha tur.
Mång-turad vill jag bli.

Vad tänker du på om dagarna, Ann? Du tänker väl aldrig mer på skolan?

Jag tänker alltid på skolan, har alltid skoltankar i mitt huvud, pedagogikskapelser, som aldrig längre får prövas i praktiken. Sverige-sorgligt är dock att alla lärare över sextiosju år just på sextiosjuårsdagen förlorat sin undervisningsförmåga och sin lust att förmedla kunskap.

Vad ska du göra åt det nu, Ann?
Ska du sörja ihjäl dig för att du inte längre är pedagogiskt gångbar?

Herregud, visst är jag gångbar, genastanvändbar, erfarenhetsduktig - Fick jag en tillfällig anställning, skulle jag resa flera mil varje dag för att åter få möta elever.

Du kan ju inte vara normal, som vill möta elever igen! Du har redan mött dina fyratusenfemhundra elever och frälst de flesta på ditt speciella sätt. Det finns andra lärare, som vill komma till nu.

Men de kan inte frälsa som jag! Jag tar mina elever med storm och bravur och finner annorlunda möjligheter till skolliv. Nu väller ju också för tjugofemte gången en nygammal skoldebatt in över oss igen, och det vore väl förfärligt, om jag inte ens denna gång fick komma med i debatten. Jag vet ju så mycket.

Du vet ingenting längre! Skolan har blivit helt förändrad, sedan du slutade. Du skulle helt enkelt inte alls klara av att undervisa längre, så komplicerat har det blivit!

Jag går inte på de lögnerna. Felaktiga system dröjer alltid kvar för länge. Jag skulle också denna gång kunna hindra skymningen , skolskymningen, stå och bromsa upp den med min genomskådande pedagogik-kropp och få in lite mera ljus, så att alla kan se.

Ingen är intresserad av ditt ljus, Ann!

Då får jag väl skriva en vitbok om skolan då och begära skadestånd för alla de lärare, som stått ut med dunklet och oredan från sjuttiotalets början? Alla mina tusentals maskinskrivna sidor om skolan måste väl intressera någon?

Du är verkligen patetisk i din tro, Ann! Du har en övertro på att någon enda skulle bry sig om dina skolbokstäver. Det är förgånget material, obrukbart. Hade du inte kunnat göra något vettigare än att nästan dokumentera ihjäl dig om skolan?

Nej, det var min plikt att skriva om det ohållbara, att rapportera om det i tid, medan det ännu fanns en chans att stoppa skolnedgången. Genom mina ord och formuleringar skulle jag hjälpa andra att förstå att det var nödvändigt med en skolrevolution. Lärarna kunde ju inte lastas för att skolan sjönk i värde.

Ja, ja, du får väl se, om du hittar någon udda skolforskare, som blir intresserad av dina pappersbuntar. Troligt är det inte. Folk vill ju forska på mer gedigna ämnen, som kan ge lite i slutändan.

Ja, det vore bra, om jag hittade någon, som kunde börja med att ta sig till
Nordiska Museet.

Vad då Nordiska Museet? Finns det skolföremål där eller?

Där finns ju mycket, otroligt mycket, mycket om den svenska skolan också. Den som letar han finner ju. Man får gå dit och leta helt enkelt, leta och söka och titta och fråga sig fram och inte tappa taget och fortsätta och ta sig vidare och aldrig ge sig. Tänk, vilken vitbok det kommer att bli med ett sådant material i botten!

Så du tror på att någon gör det, skriver en vitbok om skolan alltså?

Tror?
Jag tror inte, jag vet.