Mitt i natten och med begränsad tangentflexibilitet vill jag åter skriva? Det ser ut så, ja. Bokstäverna formar sig visserligen på bloggutrymmet här, men hur jag sedan skall komma vidare, har jag redan glömt.
Hur fort har alla dagar gått?
Det är nytt år, 2011.
Är det redan ett nytt år?
Ja, både julaftonen och nyårsaftonen är försvunna. Har man tur kan de återkomma.
Jag vill gärna ha tur.
Mång-turad vill jag bli.
Vad tänker du på om dagarna, Ann? Du tänker väl aldrig mer på skolan?
Jag tänker alltid på skolan, har alltid skoltankar i mitt huvud, pedagogikskapelser, som aldrig längre får prövas i praktiken. Sverige-sorgligt är dock att alla lärare över sextiosju år just på sextiosjuårsdagen förlorat sin undervisningsförmåga och sin lust att förmedla kunskap.
Vad ska du göra åt det nu, Ann?
Ska du sörja ihjäl dig för att du inte längre är pedagogiskt gångbar?
Herregud, visst är jag gångbar, genastanvändbar, erfarenhetsduktig - Fick jag en tillfällig anställning, skulle jag resa flera mil varje dag för att åter få möta elever.
Du kan ju inte vara normal, som vill möta elever igen! Du har redan mött dina fyratusenfemhundra elever och frälst de flesta på ditt speciella sätt. Det finns andra lärare, som vill komma till nu.
Men de kan inte frälsa som jag! Jag tar mina elever med storm och bravur och finner annorlunda möjligheter till skolliv. Nu väller ju också för tjugofemte gången en nygammal skoldebatt in över oss igen, och det vore väl förfärligt, om jag inte ens denna gång fick komma med i debatten. Jag vet ju så mycket.
Du vet ingenting längre! Skolan har blivit helt förändrad, sedan du slutade. Du skulle helt enkelt inte alls klara av att undervisa längre, så komplicerat har det blivit!
Jag går inte på de lögnerna. Felaktiga system dröjer alltid kvar för länge. Jag skulle också denna gång kunna hindra skymningen , skolskymningen, stå och bromsa upp den med min genomskådande pedagogik-kropp och få in lite mera ljus, så att alla kan se.
Ingen är intresserad av ditt ljus, Ann!
Då får jag väl skriva en vitbok om skolan då och begära skadestånd för alla de lärare, som stått ut med dunklet och oredan från sjuttiotalets början? Alla mina tusentals maskinskrivna sidor om skolan måste väl intressera någon?
Du är verkligen patetisk i din tro, Ann! Du har en övertro på att någon enda skulle bry sig om dina skolbokstäver. Det är förgånget material, obrukbart. Hade du inte kunnat göra något vettigare än att nästan dokumentera ihjäl dig om skolan?
Nej, det var min plikt att skriva om det ohållbara, att rapportera om det i tid, medan det ännu fanns en chans att stoppa skolnedgången. Genom mina ord och formuleringar skulle jag hjälpa andra att förstå att det var nödvändigt med en skolrevolution. Lärarna kunde ju inte lastas för att skolan sjönk i värde.
Ja, ja, du får väl se, om du hittar någon udda skolforskare, som blir intresserad av dina pappersbuntar. Troligt är det inte. Folk vill ju forska på mer gedigna ämnen, som kan ge lite i slutändan.
Ja, det vore bra, om jag hittade någon, som kunde börja med att ta sig till
Nordiska Museet.
Vad då Nordiska Museet? Finns det skolföremål där eller?
Där finns ju mycket, otroligt mycket, mycket om den svenska skolan också. Den som letar han finner ju. Man får gå dit och leta helt enkelt, leta och söka och titta och fråga sig fram och inte tappa taget och fortsätta och ta sig vidare och aldrig ge sig. Tänk, vilken vitbok det kommer att bli med ett sådant material i botten!
Så du tror på att någon gör det, skriver en vitbok om skolan alltså?
Tror?
Jag tror inte, jag vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej Ann! Inte behövde jag din bloggadress, googlade bara på Ann Wigforss och här var du, Ann Pihlgren. Läste din skolskymning, kände med dig, men du brinner fortfarande, jag bara konstaterar läget. Skolan, den pedagogiska biten, det var du, det var ditt liv, även under dina "barnaår". Min eld brann för relationer, den sociala biten mellan lärare-elev, kollega-kollega (inte enbart i förälskelsestadier), lärare-förälder, lärare-förälder-elev,jag kontra den övriga personalen på skolan, den interaktiva delen, som kanske inte var så pedagogisk alla gånger, men humanistisk i alla lägen. Har hört att en ny läroplan är på väg, kanske finns redan? Jag nickar gillande åt Björklunds tankar. Just det, just det, var det inte det vi sa, då för länge sedan. Men jag bryr mig inte om att bry mig. Jag tycker det är fantastiskt med ditt engagemang, din dokumentation genom åren, som jag fått ta del av. Inte vet jag var du kunde få uppriktigt gehör för allt var du besitter i form av erfarenhet och förnyelsevilja genom skolarbetsträsket, som vi klafsade i medan vi implementerade läaroplan efter läroplan. Anders von Brömssen har aldrig kommit på en grön kvist, trots att han kämpat för didaktiken, som ingen av oss förstod då och som nu tycks vara förlegad. Han har prövat på rektorier lite här och där, men aldrig kommit rätt. Via Irmeli hörde jag, att skulle vara rektor någonstans i Bergum, men det är rykten. Har inte träffat honom sedan 11 år tillbaka. Känner ingen bitterhet och önskar verkligen att han skulle hitta sin plats i någon skoltillvaro någonstans. Han har några år på sig. Du kanske skulle kontakta honom. Han kanske har något uppslag. Hans nätverk inom skolområdet måste vara digert även högre upp i skolhierarkin. Det är ju aldrig fel att fråga/testa. Du har den strindbergska elden för skolan. Jag önskar att den inte släcks utan att du får upprättelse och blir synliggjord efter allt ditt strävande. Att du får ro i ditt inre i betraktandet av ditt uppskattade livsverk. Varma hälsningar! Isa-Maj
Hej Ann! Inte behövde jag din bloggadress, googlade bara på Ann Wigforss och här var du, Ann Pihlgren. Läste din Skolskymning, kände med dig, men du brinner fortfarande, jag bara konstaterar läget. Skolan, den pedagogiska biten, det var du, det var ditt liv, även under dina "barnaår". Min eld brann för relationer, den sociala biten mellan lärare-elev, kollega-kollega, lärare-förälder, lärare-förälder-elev, jag kontra den övriga personalen på skolan, den interaktiva delen, som kanske inte var så pedagogisk alla gånger, men humanistisk i alla lägen. Har hört att en ny läroplan är på väg, kanske finns redan? Jag nickar gillande åt Björklunds tankar. Just det, just det, var det inte det vi sa, då för länge sedan. Men jag bryr mig inte om att bry mig. Jag tycker det är fantastiskt med ditt engagemang, din dokumentation genom åren, som jag har fått ta del av. Inte vet jag var du kunde få uppriktigt gehör för allt vad du besitter i form av erfarenhet och förnyelsevilja genom skolarbetsträsket, som vi klafsade i medan vi implementerade läroplan efter läroplan. Du har den strindbergska elden för skolan. Jag önskar att den inte släcks utan att du får upprättelse och blir synliggjord efter allt ditt stävande. Att du får ro i ditt inre i betraktandet av ditt uppskattade livsverk. Varma hälsningar Isa-Maj
Fantastiska farmor! Jag var tvungen att tipsa min vän Anna, som läser till svensklärare, om det du skrivit.
Hej Ann!
Din text om Skolskymning är riktigt fin. Minns alltid hur du fick vår klass så lyhörd och arbetsamma med dina speciella metoder. Efter 3 år på gymnasiet så saknade man verkligen hur du fick alla att bara funka. Det du gjorde fungerade, skulle absolut fungera idag med och det behövs. Min önskan hade varit att fler hade fått träffa dig för att lära sig hur man undervisar, för den förmågan saknar alldeles för många.
Din glöd har alltid inspirerat mig. En dag kommer våra väger korsas igen, det är jag säker på, och jag hoppas inerligt att det är snart!
Glada hälsningar Alexandra
Kära Alexandra!
Jag blev jätteglad för det du skrev i ditt fina mail till mig. Eleverna ska ju alltid känna att de ska få det bästa. Att vara engagerad och intresserad av sina unga medmänniskor är ju en nödvändig grund för läraryrket. Det har alltid varit en glädje för mig att förmedla både kunskaper men inte minst sociala kontakter och se på livet med sunt förnuft.
Det är klart att våra vägar någon gång åter kommer att korsas!
De bästa hälsningar till dig, positiva mogen-människa!
Ann
Skicka en kommentar