Tomma hus

Vad har hänt?
Ödesmättad stämning råder. Kal tystnad isar längs husen, där jag långsamt börjar gå. Inget barn springer, ingen hund skäller, inget fönster öppnas. Alla hus ser på mig med stela ansiktsuttryck. Då och då hör jag några arbetsljud från maskiner, som borrar, hamrar, slår eller småväsnas.

Är detta hantverkarnas övningsplats?

Storknubbiga bilar passerar mig då och då. Huvudgatan är smal och tillåter knappast några bilmöten. Ändå kan jag flera gånger iakttaga att två bilar stannar bredvid varandra, så att förarna kan jobbprata en stund här på jorden.

Det gör de rätt i. Vem vet, när man ses igen! Ingen har väl ett före-facit att tillgå vad gäller livslängden och medicinsk möjlighet till vanligt enkelt tal? Dessutom är det ju så tyst här runt omkring, så man måste nog se till att något mänskligt ljud uppstår och sprids med de västsvenska vindarna.

Var finns de boende? Har de funnits alls? De har hastigt flytt undan någon epidemi, svår att diagnostisera? Nej, det ser alltför ordningsamt ut på de små tomterna, så tid för sitt avlägsnande har de haft.
Varför har de då gett sig i väg? Trivs de inte? Kommer de som grannar inte överens? Har de ännu inte fått sålt sina hus?

Många frågor hopar sig för mig under denna enda promenadtimma.
En liten lastbil, vars flak är fyllt med hummertinor, kör in på hamnparkeringen. Föraren hinner knappt hoppa ner från förarsätet, förrän jag långropar: -Varför finns det inga människor här? Var är alla?
Han skrattar till och säger både lite halvförläget och självklart konstaterande:-Det är alltid så här vid den här tiden. -Jaha, svarar jag. Hur då, menar du? Vilken tid då pratar du om? Det känns ju jättekonstigt att gå här och inte se en kotte. Helt öde är det alltså. Bor du här?
Han får ju inte en endaste chans att svara. Ann, lugna dig! Visst.

-Jag bor här, ja, en av de få kan man säga, om man vill vara lite rolig. Man har inga problem med grannar här på det viset.
-På vilket vis menar du?
-Tja, alltså, det finns inga.
-Nej, jag ser det. Tycker du att det är bra?
-Det är som det är.
-Vad ska du med de här korgarna?
-Jag ska lägga ut dom där sen, svarar han och pekar på en intilliggande ganska stor båt.


Jag går vidare och tänker på vintertiden för hus och människor. Mellan augusti och juni kan man befria sig från mycket, om man har kraft och möjlighet till det. Några extra kronor behövs nog också för att kunna genomföra ett annat, mera väderdrägligt liv. Skärgården är endast en framtidsplats under viss-tid och för vissa?
Är jag viss? Ja, på flera sätt men inte just på det här viset kanske. Nej visst, så är det.

Jag passerar en ung kvinna med barnvagn. Jag frågar henne, om hon bor här i Fjällbacka . Nej, det gör hon inte. Hon bor i Norge, och hon och hennes mamma är bara på en liten utflykt. Sverige ligger ju så nära.
Så sant som det är sagt!
-Det finns ju inga människor här, börjar jag igen som om inte hon, den unga norskan, vore en människa.
-Nej, svarar hon då i svensk översättning, jag undrar också över det faktiskt. Det är väldigt tomt på folk här. Det känns nästan lite övergivet.
-Mycket övergivet skulle jag vilja säga, betonar jag med min frusna promenadröst.
-Men det är väl så i Sverige, avslutar hon och vänder sig mot affärstrappan.


Titta där! Där kommer ju en människa till! Det är den person hon väntar på förstås, den första och sista kunden i den enda öppethållande klädaffären? Jag vinkar ett hej till den yngre och ett hej-hej till den äldre kvinnan och fortsätter backen upp till bilen.

Det regnar. Jag har inte något paraply. Mina vårvinterskor har blivit blöta.
Inne i bilen tar jag fram min vattenflaska och klunkar i mig den nödvändiga drycken. Sista smörgåsen utan pålägg smakar ovanligt gott.

Genom det regndrypande bilfönstret inbillar jag mig att jag åter kan se Ingrid Bergmans gestalt på Ingrid Bergmantorget. En kort stund hade jag stått framför henne där på den lilla parkplatsen, innan jag hade mött de norska kvinnorna.
Ingrid Bergman småler med läppar av metall och ger mig fortsatta krafter denna trettioförsta marsdag.
Hon var min enda och stora skådespelaridol en gång för längesedan men ändå så nyss.
Jag följde hennes liv i femtiotalets svartvita veckopress och undrade över skvaller och förtal. Hon var min ljusbärerska och min förebild.


Vilka människomöten jag ändå haft i Fjällbacka denna snörestdag med rännilar av asfaltvatten!
Jag skickar i väg ett sms på min ålderdomliga och antika mobil, innan jag startar min trogna och trygga gamla volvovän.