Käre lille Putin är på tapeten igen.
Det är en rörelsetapet med förbud, som mönstras kors och tvärs. Figurer sticker också bubblande ut bland tvärsarna och siktar på oss med svarta gevär. Än så länge hotar de bara, eftersom tapetklistret håller dem tillbaka, men om tio minuter kommer de att fånga oss och smeta in oss med detta gamla unkna sovjetklister, som vi avskyr och hatar.
Putin är den störste tapetfiguren. Detta menar och skriker alla De Klistersmå, som står skälvande bakom honom och inte vågar annat.
Men om vi, alla människor i de nya protestmassorna, kunde hålla upp våra armar, så skulle han med lätthet kunna ta tapetsprånget nu, avlägsna sig nu, medan tillfälle ges, inte ens behöva huka sig, nej, självmant springa rakryggad under generösa ryssarmar, försvinna bort någonstans, där han krymper och knappt längre kan ses.
Han förstår inte själv att han vill försvinna.
Det är svårt, när man inte själv förstår sig på sig själv.
onsdag 13 juni 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)