Befrielsens berusning

     Förvirrandedagen närmar sig sitt slut.
     Övergivningsdagen går till ända om en och en halv timma.
     Det är ödesdagen, onsdagen den 16 april, när påskliljorna äntligen har slagit ut i den vårvintrigaste skogsdelen hundra meter över havet på Orust i Bohuslän. Jag har satt mig vid tv-n, fortfarande så fylld av plötslig självinnerlighet över vår sångkväll, över de positiva orden om min övningssång, om min sångklang, om min ren-sång, om min sångvolym och att min röst nu i kväll efter flera år har observerats som ny, när den så länge redan har varit gammal, obehövlig och nästan onödig för mig själv och så nära ett katastrofalt musikaliskt läge, så ytterst nära ett utsinande tillstånd, så nära en sånglig död.

     Det är i denna oväntade och pånyttfödda sångtroende sinnesstämning jag ser de ukrainska pansarvagnarna med ukrainska soldater. De har äntligen kört in i östukrainska städer för att få bort de proryska ur ockuperade byggnader.

     Därefter är det svart eller grått, suddigt eller borttonat.

     När jag åter får min syn tillbaka, har flaggor bytts ut på de ukrainska militärfordonen.
     Ukrainska soldater bekänner sig till den ryska flaggan, till de proryska, till separatisterna. Vid vägkanterna tjuter och hurrar de frälsta åskådarna med sina nya kameramobiltelefoner och förevigar det historiska genombrottet.
      Kvinnor kysser okända ansikten, utspökade med rånarluvor, och låter luvhuvornas armar läggas om sina axlar för att på ett konkret bevisa sin trohet mot Det Ryska.
   
     Jag har sett detta teatersceneri förut i de gamla uttjänta historieböckerna med högljudda, viftande och välkomnande människor vid vägkanter, människor som hyllar, som ropar, som gestikulerar, som tror att de nu är befriade.