Innan dagen svalnade! eller Uppladdade intill Bristningsgränsen

20140329 lö v13 Blogginlägg om Ukraina  /Innan dagen svalnade! eller Uppladdade intill Bristningsgränsen/

    Ryssland har verkligen byggt den största av sandlådor.

    Det räcker inte. Putin gör intrång på de andras bredvidliggande sandlådor och låtsas till en början att han är osynlig. Hans sandlådelakejer stödjer honom i den uppfattningen - eller snarare - det är de, som lanserat idéen om osynligheten. Putin tycker mycket om sin självvalda, lojala omgivning, som ger honom färska och annorlunda-seende ögon varje ny morgon på Erövrings-Jorden.

    

    Världen går i spänning. Den väntar på en enda mans drag. Putin själv känner sig upplyft, höghöjd, imponerande, självsäker och segerviss.

    Han är inte mottaglig för mjuka varningar, som ger honom en chans till världen. De omkringsittande rådgivarna intalar honom också att han är odödlig. Inte ens en giftig illgrön orm kan bita honom förrädiskt i hälen, så att ormgiftet snabbt kan sprida sig i hans kropp under outhärdliga smärtor.

    Plötsligt händer det från en röst nära dig.

   Klockan är sju på morgonen denna kyliga och minusgradiga marsmorgon lördagen den 29 mars 2014.  Du sitter vid kakelugnen och har just tagit ur askan och lagt den i en stor, tom mjölkförpackning, varvat tändpinnarna med tidningspapper och  lagt några riktigt stora trän däremellan i eldstaden, då du hör.

    Ja, det är klart jag hör, vårfågelljudet, rösterna från de andra tre radioapparaterna i en annan del av huset och porlandet från kaffeapparaten, då jag passerar för att ställa ut askan i förstukvisten.

    Han har oförhappandes ringt!

    Så där i förbifarten har han ringt!

    Han har helt enkelt gått till aktiv telefonhandling och detta, innan gårdagen svalnade, när jag precis hade släckt ner min dator fredagen den 28 mars 2014 cirka klockan kvart i tolv.  Min nattvalda bloggtitel “Den allvarsamma leken med Barack, Vladimir, Sergej, Viktor, Julia, Jens och så Vladimir igen, Vladimir och Vladimir” var då redan formulerad och datalocket  nertryckt, så att gästhunden inte skulle kunna hoppa upp på tangentbordet och börja skriva en alternativ jordehistoria.

    Då jag alltså efter denna intensiva världshändelsedag äntligen tillslutit mitt datalock, ringde Putin sent just denna kväll till Obama och föreslog ett möte mellan deras utrikesministrar Sergej Lavrov och John Kerry , för att  de tillsammans skulle kunna lösa den ukrainska konflikten!

    De talades vid en timme. Femtiotreårige Obama ville ha sextiotvåårige Putins löfte skriftligt. Det är få, som tror på Putins muntliga utsägelser  - men har de skriftliga och undertecknade papperslapparna ett större värde?

    Jag tänder i kakelugnen, och elden tar sig knastrande.  Luckan håller jag öppen,  så att tillräcklig luft drar sig in och förnyar eldslågorna.

   Även till sjuttioårige Ban Ki-moon i FN ska den evigt unge Putin ha ringt och offentliggjort samma sak: Ryssland tänker inte gå in i Ukraina.

    Då ska vi inte vara rädda mera, skrämda, uppladdade till bristningsgränsen?

   Sextiofyraårige Lavrov och sjuttioettårige Kerry klarar biffen galant? Ska de fortsätta på sin sjunde samtalstimma och därefter ytterligare prata med varandra i fem timmar? Vad är tid? Hur länge till tror man att man ska få lov att befinna sig  p å  jorden? Putin ska småskrattande förklara att det hela bara var ett test på ett nytt slags annektering, en ny modell liksom. Ja, den gick ju galant hem och ni blev ju rätt så skärrade, skämtar han i sin direkttelefon till Vita Huset,och det var ju det, som var meningen, ja, att jag kunde få er dit jag ville hur lätt som helst bara genom att klä ut några elitsoldater i maskeraddräkter och skicka dem till Krim.  Ni måste ju fatta att jag är stark och kan! Hela tiden kan jag, och jag betyder så vansinnigt mycket för mina landsmän, ja, de dyrkar mej, de älskar mej och mina fantastiskt genomgripande tal till massorna, de äkta ryssarna, de som skulle dö för mig, om det blev nödvändigt.

   Dö med honom?

   Vadå dö med honom? De skulle ge sitt liv för mej, svarar han då.

   Ge sitt liv med honom?

   Putin förstår inte det viktiga med rätt prepositions-val och tycker att jag intar en mycket orysk hållning och säkerligen kommer att straffas för detta i en framtid. Eftersom vi svenskar så uppenbart har struntat i vår bevakning av Gotland, så kommer han snart att på ett närmare håll kunna bevaka just mig, som skriver så många nedstörtande ord om honom och som dessutom har hållit på så sedan 2008! Den där ön Gotland har vi haft i sikte länge nämligen, säger han menande och ler så där vanligt falskt och inlindande. Den ön är själva inkörsporten till ert gruvland. Ni svenskar verkar för övrigt vara en skock jubelidioter allihop. Du har ju som sagt  inte en aning om vilket lätt byte du själv är i ditt lilla pytteland! Människor, som använder fel bokstäver, dräper vi direkt. Nu kan vi till och med göra det inför öppen ridå som ett varnande exempel för alla andra svenskar, som just har varit i Poltava och ställt till med en massa trubbel minst sagt. Det är viktigt med straff och hämnd och att minnas alla sina oförrätter i detalj! Nu kommer vi tillbaka, vi starka och öronbedövande ryssar, och kräver också vår historia tillbaka, ja,  den gamla ända sedan tolvhundratalet. Det gäller att rota ordentligt i de historiska arkiven och få fram alla skymfande tilltag mot mitt älskade ryska folk, som höjer mej till skyarna som en gud. Ja, jag känner verkligen att jag är en gud, högt placerad över allas huvuden, rysshuvuden liksom alla andra världshuvuden. Det är så otroligt härligt att få flyga över alla så här och nästan inte alls behöva flaxa så som jag gjorde i början, innan jag hade lärt mig fågelflygkonsten på rätt sätt. Nu behärskar jag allt, ja, jag är fulländad, och när jag ringer till Obama i Vita Huset, så kan jag göra det när som helst, när det plötsligt faller mej in och när jag så där spontant och uträknande kan be mina rådgivare att koppla upp mej på direktnumret. Det spelar ju ingen roll för mej, om Obama är anträffbar eller ej. Han får väl se till att vara tillgänglig, då ja g ringer! Det är ju bara så det är här i världen. Jag är den ende guden, även om jag utåt sett måste liera mej med ryskortodoxa kyrkan vid lämpliga tillfällen, men det vet ju kyrkan om att det förhåller sej på det här viset. Kyrkan får ju vara glad för att den får existera överhuvudtaget. Ja, att vara Allena-Gud passar mej perfekt. Vilka utblickar man kan få som gud alltså! Men jag har verkligen jobbat på det, det har jag. Man får ingenting gratis liksom. Det visste jag redan den gången jag tog Jeltzin i hand som en bekräftelse på att jag skulle ta över. Ja, jag passade på att ta i hand, då han var som mest berusad, det vill säga, innan ruset hade gått ur honom från gårdagen. Just den kvällen före handskakningen och utnämningen av mej, så drack han mer än vanligt faktiskt, vad det nu berodde på. Vi träffades ju då också på en gemensam middag, och jag satt ju bredvid honom hela tiden.

   

   Det är fortfarande lördagen den 29 mars 2014. Nu är det kväll, och Sergej Lavrovs pösiga kinder har just visat sig i en tv-utsändning. Hans ord,  som lovar icke-ockupation av de östra delarna av Ukraina, överensstämmer inte med hans ansiktsuttryck. Nej, absolut ingen militär aktion in i Ukraina, menar han men säger samtidigt att Ryssland med kraft ändå ska värna om de rysktalande i Ukraina politiskt, juridiskt och diplomatiskt. Hans motsägande ansiktsdrag får mig att inta en avvaktande attityd. Ansiktet är själens spegel, något som Lavrov inte känner till? Ett pokeransikte har han, just det, han spelar poker med stora insatser. Ja, det är ju det han håller på med oavbrutet. Att jag inte kom på det genast! Han tror dessutom att han har flera ess innanför rockärmen som ett slags beredskap, om något skulle gå fel. Säger han att Putin och Obama ska träffas i Paris under kommande vecka? Jag håller inte längre reda på alla städer, i vilka alla ska träffas och har träffats.

    I Kiev förbereder man sig på det stundande valet den 25 maj, denna speciella och mycket  privata dag för mig personligen, då mitt femtioettåriga liv till en del försvann ner i gravens djup tillsammans med min tjugoåttaårige sons viktiga framtidsliv.

    Nu handlar det dock om Julia Timoschenkos framtidsliv just den majdagen. Hon står fast vid sin kandidatur och avböjer inte längre, vilket hon gjorde under sitt tal på massmötet på Majdan strax efter sin frigivning från det långvariga fängelsestraffet. Har hon sina vackra flätor kvar, eller har den kroppshårda interneringen även skadat hårets återväxt? Hennes tjocka, ljusa flätor blev symbolen för kraft och fägring, ordentlighet och behärskning.

     -Vi ska ta tillbaka Krim, säger hon i sitt första kandidatur-tal i dag, då våren anlänt.

    Jag vill noggrant betrakta Putins skarpblåsvarta ögon, då det om två månader tillkännages att kvinnan Julia Timoschenko har blivit Ukrainas nya president.