Längesedan

     Han sms-ar mig och påstår att jag inte har bloggat på länge.
     Oj, han har märkt att jag uteblivit från världen!
     Oj oj oj! Det var väldigt roligt att han saknade mina bokstäver.

     Jag svarar honom via ett återsms, som jag skriver i bilen, när jag har parkerat och strax ska gå ur, ta min gamla slitna lila plastpåse med det nödvändigaste och gå in i det gamla tjugotalshuset, som inte är mitt.
     Till honom skriver jag att det kan vara möjligt igen att jag tar ur datorn ur den svarta ryggsäcken, som jag ställt i ett nystädat rum i andra våningen, och börjar skriva om den dramatiska situationen i östra Ukraina.
 
     Nu sitter jag här, och klockan är tjugotre och femtio, och det är knappast troligt att jag hinner formulera klart om upproren, som fortsätter samma dag som USA och EU har utökat sanktionerna, vilka kryper allt närmare Putin själv.
     Det går inte att skynda sig.
     Jag ska utveckla allt i morgon, den sista dagen i månaden april år tjugohundrafjorton.

     Nu visar vårkylda tisdagen tjugotre och femtiofyra.
     I morgon väntar Valborg med eldar, som knastrar.