Nästa: Kramatorsk Nästa: Mariopol Nästa: Makejevka

     Genève gällde till och med i går. I dag, söndagen den 13 april 2014, är denna stad bortvald för det möte med Väst, där även Sergej Lavrov skulle deltaga. Nu har läget under natten hastigt förändrats, och något krismöte om Ukraina blir inte av under skärtorsdagen den 17 april. Allt förändras timme för timme, tisdagar blir torsdagar och torsdagar blir ickedagar. Endast Putin består som säker ingrediens i en pösig kaka.
     I staden Kramatorsk har samma proryska ockupationer upprepats under denna nya, tidiga söndag. Allt följer planenligt efter Putins världshärskarmetoder. Utnötning gäller, falska propagandan maximeras och hot utslungas med större kraft. De vulgära ordstridspilarna viner burdust utan granskning och sans. Lättpåverkade köpta ungdomar utan livserfarenhet och äldre sovjetmänniskor med belastande och kvarvarande robottyngder över sina axlar utgör den kraxande proryska skaran, som skanderar högljutt för att få bli en del av förslavningen i gudalandet Ryssland med Putin som ärkeängel.
     Äntligen har Kievs inrikesminister Arsen Avakov beordrat vapenbekämpning mot terrorism i staden Slovjansk. Aktionen benämns antiterroroperation och ska inriktas mot de ockuperande proryska provokatörer, som även tycks bestå av ryska fallskärmssoldater. Alla de 120 000 invånarna i staden beordras också att hålla sig inomhus. Helikoptrar rör sig över området.
     Kerry har åter samtalat med Lavrov och ålagt honom att se till att Ryssland upphäver sin inblandning i de provocerande och accelererande händelserna. För vilken gång i ordningen har de samtalat? Putin hetsandas oupphörligt bakom Lavrovs rygg och får denne att uttrycka ett oskuldsfullt svar om att Ryssland överhuvudtaget inte är inblandat i de proryska händelserna.

     Eldstriderna ska leda till det, som Ryssland har längtat efter. Nu får de närbelägna militära ryss-styrkorna intill den östra bristningsgränsen sin efterlängtade chans till befrielsetåget mot de otrogna. Putin ger klarsignal. Det är bara att stampa in, klampa på, skjuta med sina iordninggjorda och väl genomgångna vapen och utropa den ena folkrepubliken efter den andra, vartefter man drar fram.
     Det är så löjligt enkelt och nästan skrattretande! menar Putin. Väst består av en samling dårar, som man kan lura  skjortan av hur lätt som helst.
     Mig har ingen lurat skjortan av ännu, säger han raljant och smalt småleende för ett stycke tid sedan, då han red barbröstad på den väldresserade hästen. Jag tog självmant av mig mitt skjortskydd för att visa för den riktige mansryssen, hur folklig jag är, fortsätter han.


     Förmiddagen har försvunnit. Klockan har hunnit bli tre på eftermiddagen. Ute råder halvstorm och kyligt väder. Påskliljorna är ännu inte utslagna. Skogsnaturen är brun och ful. Jag har arbetat med jorden men också på jorden, flyttat den till andra ställen, där den bättre behövdes. När ska den gröna explosionen plötsligt komma?
     En dag är väntan över.
     Frågan är, när allt är över i Ukraina, när alla explosioner, skjutningar, hot och trakasserier är till ända. Meddelandena hopar sig om det nu ännu mera akuta läget. Timme för timme händer det, som jag har vetat redan från början. Jag har varit så tidig med mina aningar, trots att jag ingenting vetat. Det är kusligt och märkvärdigt samtidigt. Då tolkningar och analyser getts av experter, vilka är inlästa på Ryssland, så är det redan en så gammal information för mig, nästan tröttsam i sin upprepning.
     Namn som Mariopol och Makejevka uttalas. I dessa städer har också de proryska ockuperat polisstationer och andra viktiga byggnader. Natochefen Anders Fogh Rasmussen kräver igen att de fyrtiotusen ryska soldaterna vid gränsen ska dras tillbaka.
     Sorgliga uppräkningar av samma beteenden hos de proryska ges.
     Ukrainske tillförordnade presidenten upplyser om att Ryssland är i krig med Ukraina.
     Ukrainska armén ska sättas in för att avlägsna de proryska.

     Vid sjutiden på kvällen konstaterar man säkert att de proryska ockupanterna är elitsoldater från Ryssland. De är utsända från Putin och ska förbereda för det kommande befrielsekriget. Enligt den förödande och vettvilliga propagandan ger Ryssland Ukraina skulden för det snart uppblossande inbördeskriget. Anklagelserna mot Väst och USA haglar, dryper, översvämmar sansen och vässas brutalt med osanna och overkliga ord och inlärda ramsor. Det är mer än en häpnadsväckande krigsstrategi. Primitiva meningar med hånfulla hot och vulgära attacker sprids med stormens hastighet.
      Ett spirande hopp finnes i de tiotusen demonstrerande i Moskva, som genomskådat Putin och insett att han är Lögnens Narr och som kräver att han inte ska ljuga.

     Jag tänker mycket på vad jag skrev om sovjetmänniskor den 14 augusti 2008 i min blogg och om mitt klarseende om Putins maktbegär. Rubriken var Nu pekar Putin påtagligt på positionerna:

     "Efter TV-Aktuellt med bilder på Vilnius-bor, som demonstrerar för Georgiens sak i kväll.

Jag är åter med på Vilnius gator, går med de rödvita färgerna i mina händer och ropar Georgien, Georgien på svenska. Det är tjugo år sedan jag gick där med de andra för att försvara den baltiska friheten mot det sovjetiska förtrycket. Klockorna hade då visat felaktig tid för att förvirra de demonstrerande. Nej, något möte skulle alls inte hållas på det stora torget klockan tolv!! Den sovjetiska högljudda schlagermusiken dånade ur uppsatta högtalare för att de litauiska proteströsterna ur megafonerna skulle drunkna, tystas för alltid. Människor stod på balkongerna, och då och då fördes intensiva visslingar mot de Råbarkade, Hänsynslösa och Demokratihatande.

Mötet hölls dock som uppgjort. Strax därefter gjordes chock mot människor, som samlats för att lyssna och för att protestera mot frihetsberövandet, som pågått så länge. Jag var med dem och sprang. Vi skingrades men samlades igen längre bort och fortsatte tillsammans på gator jag aldrig hade gått.

Det var i juli 1988.

Tjugo år hade då gått sedan inmarschen i Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968. Jag minns starkt TV-bilderna från detta groteska överfall på en stat, som successivt, försiktigt och långsamt hade börjat forma sitt demokratiska liv. Alexander Dubceks vänliga ansikte lyste över människorna och gav dem mod men fick till sist bli avhyst och bortkört av maktlystna sovjetmänniskor, som inte ville kännas vid mjukhet och förståelse.

Tio år dessförinnan hade jag stött på de nitiska diktaturmänniskorna i Östtyskland på min väg till Väst-Berlin. Jag glömmer aldrig deras tillvägagångssätt, deras attityder och deras röster, som ekade av metall.

Nu återkommer de, sönerna och sonsönerna, sovjetsönerna, sovjetsonsönerna.

De ska bevisa för en försvagad värld hur starka de är, hur målmedvetna de är och vilken seger de till slut ska få.

Deras stora ledare nu är lille Putin, som står där och som nu så påtagligt pekar på positionerna han uppnått. Han ler i mjugg. Detta har han längtat efter mycket länge, mycket länge, ända sedan han tog Jeltzin i hand och blev herre i sadeln på sin avskräckande Sovjethingst.

Var är du, Michail Gorbatjov?"