Skrivandet och resignationen

     Det är närmast otroligt att jag denna kyliga nollgradiga vårkväll den 3 april 2014 åter har lyckats hitta Bloggers oranga penna efter så många fruktlösa försök med alla kontobyten, utloggningar, inloggningar, nytt lösenord och rätt tryckning på rätt rad. Vid två tillfällen hade jag inte ens åtkomst till min egen text på Google Drive. Jag skulle fråga upphovsrättsägaren, om jag skulle kunna få tillgång. Ett av mina barnbarn förklarade då via ett sms precis, hur man skulle göra, vilket jag gjorde. Det blev ändå fel.
      Jag är född i fel århundrade, är trög, inte smidig, inte datakunnig och till synes ovillig att följa med i alla dataförändringar. Det enda jag kan är att skriva men inte att få det skrivna publicerat. Jag förstår inte, varför just denna tid, detta år, ska vara ett svårtekniskt år för mig. Alla andra blogginläggsår har ju varit fruktbara med rosa text, med noga utvalda rubriker och med förklarande etiketter. Cirka åtta blogginlägg har jag skrivit om Ukraina-krisen, och endast två stycken, om den fjärde och den sjätte mars 2014, har jag kunnat publicera och då först genom kopiering från Google Drive. Nu vet jag inte, om det är någon idé att i efterhand publicera dem jag har där.
     Jag ska ändå försöka att kopiera ett av dem, men för att få åtgång till detta, måste jag förmodligen genomföra samma procedur med förändring och växling av mina två konton. Bara tanken på det omständliga i denna hantering gör att jag hellre har lust att låta bli.
     Det måste finnas ett enklare sätt att kunna göra ett blogginlägg?
     Den för mig så krångliga tekniken blockerar mig och gör mig resignerad. Mina formuleringar, som är så akuta och läsviktiga, dör långsamt bort, då min energi måste användas för andra, tidskrävande ändamål.