Ukrainska EU-dagen tisdagen den 16 september 2014

     Putin vrider sig, när han hör applåderna, segerbruset och det upprymda sorlet i Kievs parlament, då resultatet av EU-närmandet offentliggörs.
     Petro Porosjenko ber därefter alla att ge dem, som stupat för den ukrainska demokratins skull, en djup tanke av tacksamhet för deras avgörande insatser och för deras offrande av sina egna liv.
     Samsändningen med Bryssel ger tyngd och styrka åt ukrainska folket.

     Putin har bestämt sig för att ligga lågt och har dikterat för de ryska medierna om att inte mer än nödvändigt kommentera det, som hänt.

    Han lurar i vassen som den ruggiga och fläckade gäddan, avvaktar, väntar ut.  Sitt påpassade tillfälle har han god kännedom om. Han fortsätter med sina förtäckta men tydliga hot och har inte förlorat bytet ur sikte, södra Ukraina och läckerhetsjorden i Baltikum till att börja med. Den estniske polismannens öde är ännu okänt, och estlänningarna hålls på halster. De känner den smygande faran, trots att Nato nu förstärkt sina positioner i östra Ukraina och trots att Nato nu spaningsflyger oftare i Baltikum. Uppvisandet av en trotsig attityd mot de ryska soldaterna på andra sidan gränsen tycks ändå inte lugna balterna.
     En katt-och-råtta-lek är det.
     Gäddan dyker upp, när man minst väntar den.
     Det finns många djur i Världens Hage.

     Vapenvilan har tagit slut som beräknat.
     Ytterst få i Donetsk trodde på den.
      Porosjenko har försökt att blidka separisterna med löften om ökad grad av självbestämmande, men tesen om att mycket vill ha mer breder ut sig.

     Genom att envist upprepa doktrinen om Rysslands behov av sina gamla landområden men framförallt om den snara nödvändigheten med befrielsen av ryssar i andra länder, oroar Putin ständigt sin omvärld. Han spelar ut den ene mot den andre, intar charmbeteenden en liten stund för att sedan bombastiskt predika med nationalistisk hets och propaganda med dödsröst från de jord-fästa diktatorerna i det oslagbara Sovjetunionen.