Tysta vittnen syns i sorgetåg - deras taltid kommer snart eller Till minne av Boris Nemtsov

   
     För att åskådliggöra Förintelsen för högstadieeleverna använde jag mig som alla andra av såväl dokumentära rörliga bilder som spelfilmer.
     En spelfilm handlade om en judisk liten pojke, som varje dag stod på samma ställe vid samma tid innanför ett staket. Han stod där som ett stumt vittne för att iakttaga, hur en hästtransport passerade med det förintelsegift, som skulle tömmas igenom särskilda öppningsbara luckor ovanpå dödsduscharna.
     Ett stumt vittne, som någon gång kunde bli ett talande vittne, måste oskadliggöras. Hästmannen såg till att pojken en natt blev kuddkvävd i sin säng i den stora sovsalen.Sängkamraten bredvid såg allt ske med slutna ögon. Dagen efter och dagar efter stod denne pojke på samma ställe och vid samma tid bakom staketet och iakttog hästtransporten.

     Vittnena dyker upp som monster för de korrupta, som lievassa spöken och som obehagliga plågoandar, vilka genomborrar köpta själar med sprängbart stoff.
    Makten mördar en.
    Inte hjälper det att mörda en!
    Makten mördar två.
    Inte hjälper det att mörda två!
    Makten mördar flera.
    Inte hjälper det att -
    Vittnena avlöser varandra och iakttager dödsprocesserna och dödstransporterna med envishet och uthållighet.

     En dag överförs dödsskräcken till förövarna.
     D e   borde redan darra.
     D e   borde redan skälva och känna iskylan i sina ben. D e   kan inte längre springa undan, d e   kan inte längre fly.
     D e -

     D e   kan inte ens få låtsas att de beklagar någons död, en död som de inte har förhindrat.
     D e   får inte gå i sorgetåg.
     D e   får inte gå i sorgemarsch.

     D e   sörjer inte alls.




   

Bakom bevakade Kreml eller Inför den odödliga protestmarschen i Moskva den 1 mars 2015

   



     Vägspärrarna, polisbevakningarna och skyddsanordningarna intill Kreml utgjorde inte något hinder för att den vita avrättningsbilen kunde stanna vid trottoarkanten? Mördaren kunde därför lättvindigt skjuta honom med sex skott i ryggen, inte med fyra, inte med två, inte med ett utan med sex övertygandedödande skott i ryggen.
     Honom?
     Ja, Boris Nemtsov.
     Om man blir skjuten i ryggen, har man som en ännu levande förkämpe för ryska demokratin och som initiativtagare till söndagens protestmarsch redan passerat mördarbilen, vars förare då mera osedd kan springa ut och fullfölja sitt betalda uppdrag?
     Den vita bilen hade alltså med lagligt parkeringstillstånd redan stått där en stund vid trottoarkanten?
     Kan man säga så? Får man säga så?
     Nej, inte i Ryssland.

     Genom rätta kretsryska kontakter kan man dock nå långt och nära i Det Förlovade Landet.

     Putin meddelar att det politiska mordet ska utredas.
     Hur trovärdig är denna mening?  Putin är subjekt, meddelar subjekt, att är subjekt, ska utredas är subjekt och ska meddelas subjekt. Enligt den nya Putin-språknormen kallas dessa subjekt Putin-subjekt och blir mer och mer vanliga i Lag-och Normlandet. Den som utesluter subjektet fängslas förstås och förs i handbojor till befästa fängelser, murade med tystnad.

     Boris Nemtsov måste länge ligga död kvar i Moskvas blodiga centrum, medan några poliser står bredvid honom och antecknar.
     De antecknar långsamt i Putins dataålder.

     I dag är det den tjugoåttonde februari 1986.




















     ,

   

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov avrättad fredagen den 27 februari 2015 i Moskva

     Under gårdagen, torsdagen den 26 februari, började ukrainska soldater dra bort de tunga vapnen. Det var först då de insåg att det var möjligt tack vare ett uppehåll i beskjutningen från separatistryssarna.
     I dag har strider åter fortsatt i östra Ukraina.
     Hur länge trodde man att Putin skulle vara nöjd och lite mindre aktiv?
     Putin är alert och mycket aktiv. Han ska segra och besegra alla andra, även Boris Nemtsov, Putin-kritiker och avslöjare av korrupt-kretsen i Moskva,
     Fyra skott dödade Boris Nemtsov denna fredagskväll den 27 februari 2015 i Moskva.

    Världen får oavbrutet elaka ansikten med avrättande ögon.
     Hur ska vi stå ut med att Det Goda ideligen attackeras?
     Efter uppgifterna om IS bortförande av hundratalet assyrier i denna vecka nio tänkte jag genast på mina syrianska elever. Direkt skrev jag upp ett av namnen på ett papper. Jag ville ringa och omedelbart beklaga min sorg över detta illdåd. Hans namn fanns på båda data-adressinformationerna men inget enda telefonnummer. Hur skulle jag då kunna nå honom? Skulle jag ringa några släktingar med samma efternamn och fråga efter hans telefonnummer? Skulle jag ringa till Syrisk Ortodoxa Kyrkan för att få information om honom? Hur länge sedan var det som jag hade jag haft honom som elev?
     Det måste ha varit 1992.
     Är det längesedan?
     Jag ser ännu hans varma ögon lysa mot mig och känner hans positiva leenden och skratt.

     Nu är skratt-tiden slut?

     Barbariet sköljer över oss via nyheter från Östern.
     Jag inser just i detta sena februariögonblick, hur annorlunda titeln på min diktsamling Upprustning i medeltid kan uppfattas och tolkas.  







   
   
   
     

Putinplanen 4-12 februari 2014 avslöjad onsdagen den 25 februari 2015

   
     Novaja Gazeta avslöjar i dag den 25 februari 2015 Putins förberedelser inför ockupationen av Krim och de östliga delarna av Ukraina. Detta hade han planerat, innan ens Janokowitsch blev avsatt, mellan den 4 och 12 februari 2014.
     Var detta en nyhet?
     Är det en förvånande nyhet?
     För Väst är den förväntad.
     Enligt Moskva Eko är uppgiften sensationell.

     Nu vaneväntar man på diktaturens män, som snart igen ska visa sina hämndgiriga ansikten. Små fjuttiga bredaxlade pyttemän ska strax stå i dörren till redaktionen och med sina eldsblickar sluka journalist efter journalist och spy ut dem lemlästade på den hårda avfallskanten utanför tidningslokalerna.

    Varför har då Putin provocerat fram ett krig, som han inte alls har medverkat i?
     Man har velat säkerställa Gazproms naturgasrör, som går genom Ukraina till flera västländer och få tillgång till alla industrier inom Donbass-regionen. För att få till en någorlunda trovärdighet har man uppviglat gränsbefolkningen och mot mutor skapat konflikter och låtsas att detta skulle utgöra grunden för de krigiska aktionerna. Den kriminella idén har tillskrivits Vladislav Surkov, vice chef för presidentadministrationen.

     Denna dag har även innehållit ett EU-möte om ett energisamarbete för att västländerna ska kunna frigöra sig från det ryska naturgasbehovet. Ett tyskt statsbesök har också avlagts av Stefan Löfven hos Angela Merkel.

     I dag är det första gången sedan kriget som ingen enda soldat har blivit dödad.

     Kan Putin känna sig nöjd nu efter att den största delen av planen har uppfyllts?
     Nej, Charkow väntar. Det är inte nog med de terroristklassade dödsexplosionerna.
     Vladislav Surkov får hjärngympa sig ytterligare.

     Hur ska han bäst kunna manipulera västvärlden nu, när han redan spelat ut de trumfkort han tidigare hade på hand?
     Ja, ibland får man ta tid på sig att fundera men inte heller för länge.

     Nu har vi i alla fall ögonen på Surkov, och det är ju en klar fördel?
   
     Man undrar ju, vad Obama och Cameron ska svara på denna fråga. De har säkert nu kommit överens om det gemensamma svaret.


.
   


   
   

Eviga samtal den 24 februari 2015

   
     Etthundrasjuttio soldater fann sin död i Debaltseve.
     I stor nöd lyckades de överlevande fly.
     Det var inget ordnat återtåg.

     Vladimir Putin kallar inte detta för krig. I alla fall är det inte hans krig. Han tror till och med att det knappast kan bli krig mellan Ukraina och Ryssland.
     Vaaa?

     Hallå-

     Men -

     Nej, det kommer säkert inte att bli något krig mellan Ukraina och Ryssland. Allting kommer att ordna sig.

     OSSE har begärt att få tillträde till den så kallade skyddszonen. Tidigare har de blivit bortkörda.
     De tunga vapnen är kvar, och vapenvilan är inte hållbar.

     Fyra utrikesministrar, bland andra Rysslands Sergej Lavrov, har träffats i dag, tisdagen den 24 februari 2015, och uttalat de eviga orden om en stabil och trovärdig vapenvila.
     Men varför ska Sergej Lavrov vara med i denna utrikesministerkrets? Han har ju inte det minsta med detta att göra, eftersom det är Ukraina, som för krig mot Ukraina? Så är det. Ryssland är som sagt inte alls inblandat.

     Den förste, som denna blåsiga och regniga februarikväll har meddelat att han ska ge konkret och handlingskraftig hjälp till Ukraina, är David Cameron.
     Den fyrtioåttaårige engelske premiärministern säger halt!
     HALT!
     Nu är det nog!
     Nu är det slutdiskuterat med eviga samtal.

     Sergej Lavrov läser och hör om det yxhuggande beskedet, och hans tjockhudade men slappa ansiktspåsar fylls av grämelse men strax av nya strategiska intriger. Därefter springer han skyndsamt med sin upptäckta nyhet för att så snabbt som möjligt informera Den Störste, han som aldrig någonsin har startat ett krig eller överhuvudtaget sänt ut några ryska soldater till Krim och till östra Ukraina.





   

 
   

Tjugo kilometer från Mariupol

    De hör dånet men flyr inte.
    Ingenstans kan de ta vägen.
    Människor lider i krigets skugga, i krigets blickpunkt.

    Tjugo kilometer från Mariupol dånar krigslarmet.

    Senare denna märkliga och nu konstaterande vårdag kommer besked om ett tillbakadragande.
    Stridsvagnar ska börja rulla tillbaka över ryska gränsen.

     All sanning uttrycks i ett par mediaformuleringar.
     Sanning?

     Janokowitsch avsattes denna dag i Ukraina för ett år sedan den 22 februari 2014.
     Hans namn hörs inte så ofta numera.
     Det är begravt i det stora landet Ryssland.
     Fler namn får samma öden?






   

Majdan-dag 20 februari 2015 eller Ett år har förflutit

     I Sverige ska vi i morgon på den sjunde väderleksdagen lördagen den 21 februari 2015 få reda på om våren har kommit eller ej.
     I Ukraina lever man ständigt utan besked.
     Denna fredag den 20 februari hyllar man de hundra modiga och framtidstroende ukrainare, som för ett år sedan så skändligen sköts på Majdan-torget av prickskyttarna på taken runt omkring.
     I Kiev tas även de överlevande soldaterna från Debaltseve emot på hyllningsvis med blommor och känsloyttringar. Berättelser om de svåra förhållandena i krigsstaden flödar och sprids. Död, skräck och totalförstörelse präglar alla berättelser men innehåller också en upprorstro och en kraft, som ska rädda Ukraina mot det ryska förtrycket.
     Den andra vapenvilan är lika genomskinlig och missbrukad som den föregående från september 2014.

     I Mariupol hedrar i dag gymnasieungdomar de dödade på Majdan-torget.
     Inte långt från gymnasiebyggnaden kör under tiden redan soldatlastade bussar över gränsen från Ryssland med siktet inställt på den skyddslösa och väntande staden. Gäller det i stället för eleverna och deras lärare att genast fly i sina högtidskläder, sorgekläder och minneskläder för att undkomma det ryska barbariet?
     Hur länge ska man sköldlös vänta på att tragediernas antal ska öka?
     Hur länge ska man tro på att någon utlovad yttrehjälp anländer, innan vreden och besvikelsen tar överhand och krymper alla själar?







   

     
 

Adjö, Debaltseve, onsdagen den 18 februari 2015 eller Mayday, mayday

     Ukrainska soldater lämnar Debaltseve.
     Porosjenko menar att det är ett ordnat återtåg, vilket han beordrat för att undvika ett blodbad.
     Den militära utrustningen tar soldaterna med sig. Den ska komma till användning vid Mariupol, som redan attackerats av ryssarna.
     Ryssarna?
     Ja, de osynligt gröna synliga ryssarna, som tror sig snart ha erövrat hela västvärlden.
   
     Porosjenko vädjar om hjälp från USA och Nato och ber om gränsobservatörer från FN.

     Debaltseve har blivit sista nödropet till Väst.

     Mayday, mayday -







     

Vapenvila-förstörelse i Debaltseve

 


     Debaltseve smulas sönder.
     Tretusen ukrainska soldater är fortfarande tisdagen den 17 februari 2015 inringade av segervissa separatistterrorister.
     Väntar man på ett blodbad?
     Dagens telefonsamtal mellan Merkel, Putin, Porosjenko och Hollande har inte gett  någon lättnad för de krigsutsatta. Ettusen civila finns ännu kvar i källare utan värme och ljus i februarikylan. De får laga sin mat över öppen eld.
     Tre dagar har gått, sedan vapenvilan började.
   
     Är staden övergiven och därmed prisgiven till motståndarna?

     Flera har åter dödats.

     Kiev rustar för utvidgat krig och organiserar sjukvårdsgrupper, som snabbt kan lära sig krigssjukvård.
   
     Har Putin överhuvudtaget haft tid att telefontala denna stressiga dag, då han skulle företa sin leende resa till Ungern efter Viktor Orbáns välpassande inbjudan?











   
     

Vapenvila?

     Det beror ju på, hur man definierar begreppet.
     Begreppet vapenvila är diffust, mycket oklart, svårbegripligt och mångtydigt.
   
     Debaltseve med omkringområde ska inte räknas in i senaste Minsk-avtalet, menar de östukrainska terroristerna, före detta separatisterna. De ukrainska soldaterna ska få fri lejd ut ur staden, om de lämnar sina vapen.
     Det är ju ett chevalereskt erbjudande, som de ukrainska soldaterna tackar nej till.
     De inringade sjutusen soldaterna fortsätter att försvara sig. Fem soldater har ändå dött och många skadats.
     Anklagelser om bruten vapenvila flyger i luften från olika håll, inte bara hus och trasiga människokroppar.

     Sanktionerna mot Ryssland fortsätter och drabbar även nu personer i Putins närmaste omgivning, bland andra två personer i försvarsministerkretsen.
   
     Samtidigt flödar annan oroväckande information ut från vår närmsta delvärld.
     Köpenhamn var under gårdagen en stad i chock men har hämtat sig. Människor lägger oupphörligt blommor intill synagogan, där en vakt dödades. De danska flaggorna är halade på halv stång.
     Dansk utrikesminister talar till oss alla, svensk utrikesminister talar till oss alla och före detta svensk utrikesminister stakar konstaterande ut den fortsatte vägen om ett troligt storkrig.

     Ska vi verkligen kalla detta storkrig för Tredje världskriget?

     Det håller redan på.





   
     
   

Den avvaktande förstadagen 15 februari 2015

     Bara ett par stycken civila har dödats, sedan vapenvilan trädde i kraft.
     Det var ju inte alls mycket?
     Är det ingenting kanske?
     Strider pågår ännu kring Debaltseve.
     Ryska drönare har skickats in över Mariupol.

     I stort sett har vapenvilan hållits, menar de initierade.

     På grund av den plötsliga terroristattacken i Köpenhamn under det senaste dygnet, har mediabevakningen av östra Ukraina kommit som nummer två i nyhetsflödet.
      Europa darrar men stadgar sig?
      Samarbetet ökas mellan länderna, och man finner nya strategier mot våldet?

      Viktor från Ungern, Alexis från Grekland och Vladimir från Ryssland vill dock ha ett litet eget Europa. Vladimir är utsedd som europeisk kejsare av de andra två. Viktor, som liksom min son är född 1963, har samma veck och rynkor i sitt ansikte som min son kanske också skulle ha haft. Tänk att de var babymänniskor samtidigt! Unge Alexis är ju ännu mycket ung, född 1974, och måste väl sakta upp lite i sina utförsåk i den branta backen, annars kan det gå riktigt illa. Vladimir, veteranen med sitt gamla födelseår 1952, är ju därför självklar som Ledaren för denna Trojka.

     Dagens minuter är slut.
     Det gäller att hinna i tid.

   

Intensiva telefonsamtal under uppblossande hetstid

     De har ringt till varandra, Porosjenko och Obama.
     I den sista utringlande fjortondefebruaritiden måste de åter fatta beslut?
     Vilka ord använder de?
     Vad ser satelliterna?
   
     Det akuta krigsskedet är snart över på denna svenska allahjärtansdag, uppfylld av chokladkartonger, röda rosor och tv-skidor?
     Gotland har förlorat all ström och övar sig på en framtida blockad?
     Snön smälter i söder.
     Grannar planterar om växter, och hästar med sulkybakhäng trampar ner sig i den plogskadade vägens mittfåra.

Herr Tornado S Putin eller Annars -

     Många växlar namn och beteckningar.
     Nu skriver vi Herr Tornado S Putin och benämner separatisterna vid dess rätta namn, terrorister.

     Nummer två efter Obama var Porosjenko, som i morse, den milda, svenska vinterlördagen den 14 februari 2015, tog till orda angående den ökande och hetsigt accelererande militära upptrappningen kring Debaltseve, Luhansk och Mariupol.
     Sönderskjutning av den strategiskt belägna staden Debaltseve och av byar i närheten sker just nu med stor beräkning för att terroristerna ska få bättre utgångslägen, när vapenvilan inträder om åtta timmar och trettiofem minuter. De ryska soldater, som nu rekryteras från Murmansk för att snabbt skickas till Ukraina, har börjat ifrågasätta förflyttningen?
      Har Herr Tornado S Putin nu i denna förberedande vapenvilatid ens krafter kvar för att hinna med att verkställa livslånga fängelsestraff för soldatlandsförrädare, som vill protestera mot diktaturen?
      Krafter?
      Alla vet väl, vilka flygmuskler Herr Tornado S Putin har?

      Den ryska propagandan böljar fram och åter i överkontrollerade former och når suveräna toppar, vilka översköljer ett tilltäppt folk, som inte får utrustas med livsmöjliga luftanordningar.
      Även andra folk ska snart få bära munkavlar och berövas dess syreupptagning?
      Till vilka svenska politiker har den ryska duman skickat förtäckta och hotfulla brev, som på ett doltöppet vis uppmanar dem till följsamhet, annars -

      Annars -

      Vilken svensk politiker vill inför öppen ridå stå med ett fladdrande utskrivet datapapper i sin hand och ropa ut att Sverige inte vill mottaga denna sorts brevmail?
      Det kanske inte ens finns något brevmail från den ryska duman?
      Är det överhuvudtaget värt att ta upp frågan eller väcka den björn, som inte sover?

      Vi måste blunda ett tag för kränkningar och propaganda, annars -

       Annars -

   





   

   
   
   
   

USA har iakttagit tunga vapen den 13 februari 2015

      De amerikanska orden om de tunga ryska vapnen förs ut i mitt mottagningsrum klockan tjugotre fredagen den 13 februari 2015.
      Då finns Obama ännu?

      Hur många timmar har det då gått, sedan Putin, Merkel, Hollande och Porosjenko skrev under avtalet om vapenvilan?  Jag försöker räkna tillbaka, men det är svårt att få fram den riktiga siffran. Vid min hastiga tillbakagång finner jag att man samlats i Minsk på onsdagen den 11 februari och att man höll på hela natten  och över timmarna till den 12 februari och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Alla nödvändiga papper blev ju då påskrivna torsdagen den 12 februari, och alltså måste man kalla denna dag för den rätta undertecknandedagen?
      Men om den trettonde är i dag, så måste väl den tolfte ha varit i går?
      Har det hänt så mycket att jag tappat kontrollen på det krigsdramatiska händelseförloppet?

     Obama har i alla fall nu en dryg dag efter undertecknandet märkt, har sett, har iakttagit, har förstått och har insett att fler och fler tunga ryska vapen förs över gränsen till Ukraina.
     Jag förstår inte att han blivit förvånad.
   
     Obama har yttrat att det inte varit meningen att Ryssland nu fått ännu fler fria händer att rusta upp mera och skicka ytterligare vapen till Ukraina. Avsikten var förstås att ryssarna skulle börja begränsa vapenleveranserna för att kunna upphöra med dem klockan noll noll till söndagen och därefter genast återföra allt militärt material över gränsen till Ryssland.

     En hel lördag återstår.
     Vad kommer USA att säga om denna förestående fredagsnatt, som övergår i en lördagsdag, som övergår i en lördagsnatt fram till klockan noll noll?



   

Hur många fram till klockan noll noll?

   
   
     Åttatusen ukrainska soldater är inringade i Debaltseve.
     Vi skriver nu datumsiffrorna 150213.
     Tio människor har dödats sedan vapenvilan proklamerades i går.
     Separatisterna uppmanar de ukrainska soldaterna att ge upp sitt motstånd.
   
     Men om ukrainarna fortsätter sin kamp?
   
     Då får de fortsätta kampen som sårade, som döende och som döda, och hur effektivt är det?


     Alla ser på när kropparna blir livlösa.
     Det ingår i avtalet att några måste dö.
     Skoningslöst men sant är detta. Sådant får man räkna med?
     Alla de tjugoåtta på EU-toppmötet i går i Bryssel visste att de på sina handdatorer snart skulle få se de stela, orörliga unga männen från Ukraina liggande slaktade och lemlästade på det vintriga slagfältet.

     Varför föder mödrar söner?

     Fler och fler soldater stupar, och civila skyndar ner i sina källare.
     Alla ser på när kroppar blir livlösa.

     Hur många har dött fram till klockan noll noll natten till söndagen?

   
   

 

Är allt över nu den 12 februari 2015? eller Många frågor men få svar

     Nej, allt är inte över.
     Efter sexton timmars förhandlande, som har slutat i ett avtal om vapenvila, har allt bara börjat på ett nytt sätt.

     Några historiskt kunniga personer parallellägger Minsk-mötet med München-överenskommelsen 1938, då Hitler krävde att också få Sudetområdet i Tjeckoslovakien, eftersom det bodde många sudettyskar där. Västmakterna, som med alla medel ville bevara den ömtåliga freden, kom ej till undsättning till det försvarsvilliga Tjeckoslovakien utan offrade Sudet. Det var det sista området Hitler ville ha, påstod premiärminister Chamberlain efter sin hemkomst från München och viftade med det berömda papperet, vilket var underskrivet av honom själv och Hitler. Framför de uppställda mikrofonerna formulerade han under folkets jubel sina kända ord om att det uppvisade dokumentet garanterade "fred i vår tid".
     Jag och många andra har förstås för många veckor sedan tänkt detsamma om detta genomskinliga München-avtal och om upprepningen av historien. Man har ju till och med skapat ett nytt Putin-namn, som associerar till namnet Hitler. Det är numera ett populärt och nästan satirfolkligt namn, som dessutom många uppfattar som det rätta. Ja, flera tror till och med att de två herrarna är släkt på något vis.
   
     Merkel, Hollande och Porosjenko kom dock inte till Bryssel och EU-toppmötet i eftermiddag för att vifta med ett dokument, glittrande av silvriga fredsbokstäver. Något jubel över deras demokratiska och diplomatiska insatser kunde heller inte höras. Merkel kom endast med en strimma av hopp, och alla vet ju att en strimma är det tunnaste tunna av ett knappt synbart ljus.
     Trots flera uteblivna hopp vill många i Väst sätta upp Angela Merkel på kandidatlistan till årets fredspris i Oslo?
     Hon står redan som första namn?
     Trött och sliten såg hon ut vid ankomsten till Bryssel. Får hon inte ont i kroppen av att sitta, stå och flyga så mycket? Hon är ju en människa av kött och blod som vi. Vem masserar hennes ömmande rygg och ansträngda fötter? Vem ger henne rätt föda och rätt dryck vid rätt tidpunkt?
   
     Före vapenvilan, som ska inträda på natten till söndagen den 15 februari 2015 klockan noll noll, ska de hårdaste striderna äga rum. Separatisterna är besatta av markinnehav, som ska ge ännu större urlakning av Ukraina. Nya ryska militärförstärkningar kommer ytterligare att decimera de försvarskämpande men dåligt utrustade ukrainska soldaternas antal och dödsskada de flyende inhemska flyktingarna.
     USA:s ofattade beslut om vapenleveranser borde tas nu, inte efter de ukrainska soldaternas död.
     Ingen har uttalat ordet USA i dag. Obama finns inte längre? Finns Reserv-Obama? Ska historien upprepa sig på samma amerikanska vis som förr?
     Finns Obama efter klockan noll noll på natten till söndag, när separatisterna fortsätter sina härjningståg som om inget Minsk-möte alls hade hållits, eller är det endast de av EU utlovade nya ekonomiska sanktionerna mot Ryssland från och med måndag morgon som gäller då?
   

       




   

Minsk-dagen-Bryssel-dagen onsdagen den 11 februari 2015

     Det är en evig väntan på islossningen, min egen och deras, denna onsdag den 11 februari 2015.
     Deras?
     Ja, Merkels, Hollandes, Porosjenkos, Putins och separatisternas islossning förstås!

     Vågar jag åka med min svajiga veteranbil på isvägen till Torp kyrka för att lyssna på Tomas Sjödin klockan sju och därefter med bävanrädsla försöka ta ishalkvägen tillbaka i mörkret?
      Under tiden jag funderar på mitt beslut planterar jag om mina  historiska liljor, vilka jag ska erbjuda till mina barn och barnbarn, och lyssnar samtidigt på den utrikespolitiska debatten i riksdagen. Det är den nya socialdemokratiska-miljöpartistiska regeringens första riksdagsdebatt av detta slag och Margot Wallströms första framträdande som utrikesminister i riksdagsdebatten.

       Margot Wallström använder en annan politikerton än sina företrädare. Den är inte talarstols-fastlåst utan tar sig runt och springer loss mot den andre talarstolsbundne på ett annorlunda sätt. Därmed håller hon sitt löfte från 1986, när hon i Aktuellt i politiken från den 27 november samma år i en intervju av Gisela Lindstrand säger att man i politikervärlden borde använda ett mänskligare språk, som också då ger mänskligare politiker: "Den största boven menar Margot Wallström är det politiska språket. -Skrytfenorna på orden måste bort! Politikerna måste prata som folk, säger hon rakt och enkelt. -Man måste inte vara högtidlig för att folk ska lyssna. Säg "skapa" i stället för "tillskapa", till exempel! Allt fler tjejer blir aktiva inom politiken, och med dem kommer ett nytt politiskt klimat. De nya tjejerna vill föra in något nytt: andra lättsamma mötesformer, enklare språk, mer positiv anda; Det här ser naturligtvis många äldre herrar som ett hot, suckar Margot."
        Är det nu, tjugonio år senare, vi börjar skönja en förändring i svensk beslutandepolitik?
        Hur många kvinnoliv ska förgå, innan en praktisk omställning börjar märkas?
        Livet stöper om människan ju längre hon lever. Hur mycket måste man ge avkall på för att orka fortsätta att kämpa på det man tror på?

        Margot Wallström har många likheter med mig under sin småbarnskvinnotid. Hon arbetade positivt för olika lösningar av barnomsorgen, till exempel den kollektiva, som både gav snabbare tillträde och större delaktighet och var avvisande till byråkratiska och stela paragrafformuleringar, vilka förhindrade akut tillgänglighet. Socialdemokratien har ju dock inte varit känd för en positiv smidighet utan i stället bromsat och hindrat nya och positivt uppdykande förslag. Även Margot Wallström fick känna på denna förmyndarattityd, då hon 1982 tillsammans med några andra unga SSU-are träffades för att stödja och stötta varandra för att inte bli en del av den avskärmade riksdagsvärlden, där sällan utifrånkommande lokalinfluenser strömmade in. Det informella mötessättet kritiserades då starkt av den socialdemokratiska byråkratgruppen och tolkades som om det fanns en utbrytargrupp inom s-riksdagsgruppen.
     
      Nu har hon dessa bakgrundsliv i sig, när hon står där i talarstolen för att tala om vår ödestid. Hon inser att det är mycket bråttom och att denna dag, onsdagen den 11 februari 2015, är en märklig och kuslig historisk väntansdag.
     Ännu har fredsmäklarmötet inte börjat i Minsk.
     Putins entré blir sen som vanligt?
     Fina människor anländer alltid sent för att få den totala belysningen på sig.
     Fina?
     Inte är Putin den finaste, som låter det blodiga kriget i östra Ukraina eskalera och intensifieras, så att ytterligare femtio människor har fått sätta livet till under det senaste dygnet? Separatisterna tränger in i allt fler områden för att kunna tillgodoräkna sig dem vid ett möjligt fredsavtal i Minsk.
      Debaltseve utsätts för fler attacker.
      Människor flyr i panik.





       
   

Markeringsdagen tisdagen den 10 februari 2015

     Markering och uppstramning sker inför fredsmötet i Minsk i morgon den 11 februari 2015.
     Sexhundra ryska soldater börjar i dag krigsöva på den gudomliga genomskinliga ön Krim. Nu ser man också tydligt att de gröna Mars-soldaterna där har förvandlats till riktigt rejäla och drivna ryssar, vilka så lämpligt tidsmässigt ska ingå i den extra påtryckarpropagandan mot Väst inför det avgörande mötet i Minsk.
     Upptrappningen av striderna i Donetsk-området har kulminerat just i dag. Tolv människor har dött och sextio skadats i Kramatorsk.
     Putin vet, hur man ska dra åt de diktatoriska skruvarna i dem, som ska sitta bredvid honom i förhandlingar i morgon.
     Obamas telefonsamtal i dag till honom om en uppmaning till politisk förändring har inte berört honom och kommer inte att beröra honom under morgondagens möte. Varför skulle han riskera att den ryska hemmaopinionen skulle förlora sin tro på honom och kanske till och med avslöja honom och förfäras av hans propagandalögner?
      Det finns ingen reträtt för Putin. Han går krigsmålmedvetet in i sin återvändsgränd, där tiden slutligen hinner upp honom för rannsakning och rättsskipning.
   
      Du är allt bra naiv du, Ann!
      Ja, med öppna ögon ser även jag slutet på historien redan nu.

      Vad blir det för slut då?

      Ett förfärligt slut blir det, innan himlen öppnar sina portar och förenar alla i ett fredligt ljus av tro.





     

Om att hålla andan

      Det sägs att vi i Sverige inte talat tillräckligt mycket om det nu allvarliga läget i Europa.
      Jag har själv förvånats över detta märkliga tillstånd.
      Att skriva om Putins illistiga och tidigt beräknande framfart har varit en intuitiv självklarhet för mig, lika självklar som den baltiska resan var för mig under sommaren 1988, då de trevande försöken till självständighetsprotester startade. Samhörigheten med de baltiska folken kände jag starkt. Den dramatiska demonstrationen i Vilnius, vilken jag aktivt deltog i, stärkte ytterligare min avsky inför diktatoriska angrepp på mina medmänniskor.
      Jag ville också använda mina bokstäver till kampen mot förtrycket. Det är det enda medel jag har och alltid har haft, mina egna bokstäver och mina möjligheter att sätta dem på rätt platser och i rätt ordning. Bokstäverna har alltid varit min och ibland andras livförsäkring.
      Mina barn och mina elever under flera årtionden har aldrig kunnat värja sig mot mina påfrestande uppmaningar om nödvändigheten av att kunna formulera sig. Orden måste dessutom kunna stavas rätt, meningarnas längd varieras och synonymerna flöda! Språklig tydlighet måste kunna uppnås.
       Mitt ordtjat skulle pågå oavbrutet och utgöra en investering i deras enskilda och kollektiva framtidsliv. Jag visste det så väl att allt måste göras i deras rätta och unga ålder, då intrycken var som starkast och då den avgörande påverkan var som störst. Särskilt under den utbildningspolitiska låt-gå-tiden under sjuttiotalet var det svårt och nästan omöjligt att ens få lov att hävda ordens och formuleringarnas nödvändiga existens och berättigande i vårt välfärdsland.
      Om de ifrågasatta rätta orden och om politikernas hot mot skolans grundförutsättningar skrev jag till slut ett dokument om den sanning ingen beslutsfattare ville ta till sig. Efter alla tröstlösa försök att få uppmärksamhet för mina skolsanningar var det endast Carin Mannheimer, som genast förstod vidden och betydelsen av mina iakttagelser. Hon fick också fritt använda sig av mitt manuskript Till svars i sin serie Lära för livet, som tv-sändes år 1977. Det viktigaste för mig var att människor måste upplysas om det nedåtgående tillståndet i den svenska skolan.

      För mig har orden suttit inne i kroppen som en trygghet och som en säkerhet i en oviss värld.
      Nu ger jag mina ord om Putin, till Putin, mot Putin, medan mina händer ännu kan trycka ner kommunikationstangenterna.
      Fler och fler gör så nu.
      Det är så glädjande mitt i oron att vi kan verka tillsammans.
     
      Nu verkar vi alla med Angela Merkel i Washington. Hon har i dag, måndagen den 9 februari 2015, talat med Obama. Han har gett henne svar men kanske flest svar till den frånvarande Putin. De olika uppfattningarna om vapenleveranser till Ukraina kvarstår. Obama har inte bestämt sig ännu. Han ger Putin en kort tid för eftertanke. Efter onsdagens möte i Minsk vet han, vad som måste göras.
      Det vet alla.
      Upptrappningen accelererar.

      De insatta håller andan.
   
   











   

Fyrapartstelefonsamtalet söndagen den 8 februari 2015 och Älskade Gorbatjov

     Så har det nu ägt rum, det fruktade och avgörande Europa- telefonsamtalet, denna ödessöndag den 8 februari 2015.
     De fyras gäng har samtalat med varandra med eller utan trådar.
     Var det ansiktslösa telefonsamtal?
 
     Kommande onsdag, den elfte februari 2015, ska ett nytt Minsk-möte hållas med Petro Porosjenko, Francois Hollande, Angela Merkel och Vladimir Putin. Samma dag ska även företrädare för separatisterna vara med i förhandlingar.
     I morgon, måndagen den 9 februari 2015, flyger Angela Merkel till Washington, där hon ska träffa Barack Obama och meddela det resultat, som uppnåddes i München.
 
     Resultat?
   
     Storbritanniens utrikesminister Philip Hammond har hört av sig. Jag har väntat länge på Englands röst från andra världskrigets dagar. Ska Philip Hammond bli en ny Churchill, som i sista minuten fick med sig de sista tveksamma engelska politikerna för att kunna bromsa och tillintetgöra ett tyskt maktövertagande av hela Europa?
     "Vladimir Putin beter sig som en tyrann."
      Philip Hammonds ord och formulering ska utökas i omfång?

      Jag har plötsligt sett Michail Gorbatjov igen.
      Det var så längesedan jag såg glimten i hans pigga ögon och hörde och iakttog hans allvar med de starka orden perestrojka och glasnost. Hans positiva ansiktsuttryck med snara leenden var så ovanliga att se. Sovjetiskt bistra allvarsansikten hade jag fått nog av. Det var så otroligt att en sådan man hade kommit till makten, en person, som ville något högre, något bättre och något mer humant med
människorna i det ryska samhället och med inställningen till omvärlden.
      Har jag fattat hans ord rätt nu från min dataskärm?
      Fördömer han USA? Stödjer han Putin? Får han tala fritt?
      Hans tidigare pappersansikte och gestalt kunde jag inte förstora och i detalj studera. Tidningspapperet hade en begränsad bild, som jag inte utan stora ansträngningar kunde förändra eller kopiera, om jag så hade velat. Nu i dataålderns tid har jag kunnat betrakta hans anletsdrag tydligare och mera förstorat. Det tycks inte vara samme man, som jag skrev till från Riga sommaren 1988?
     Just därifrån ville jag ge min uppskattning till honom och hans hustru Larissa för den mjuka och annorlunda attityd han visat upp som kontroversiell makthavare i den stela, hårdföra och slutna sovjetstaten. Adress hade jag ingen. Jag skrev endast deras namn och ordet Moskva på kuvertet.
      Något svar fick  jag aldrig. Han kanske aldrig fick mitt brev.

     Dock talade jag alltid om honom i skolan åren efter perestrojkatiden och visade upp tidningsbilder på honom för mina elever.
-Vem är det här? frågade jag då och då och visade upp den vanligaste bilden, för att de inte skulle glömma av att det sovjetiska förtrycket nu hade upphört,
-Gorbatjov, halvropade de i kör, Gorbatjov!
     Jag nickade glatt varje gång, för vi var alla så delaktiga av den nya historien.
-Och det är honom du älskar, fortsatte de som om de lärt in en oförglömlig ramsa från mig.
   

   

Säkerhetspolitiska konferensen i München lördagen den 7 februari 2015

     Det är ännu en halvtimma kvar av denna avgörande dag i München.
     Hur många utrikesministrar trängdes där under dagen? Tjugoåtta?
     Huvudpersonerna var de nu mycket kända Sergej Lavrov och John Kerry.

     I vimlet skymtades Jens Stoltenberg från Nato. Han fick ett enskilt samtal med Sergej Lavrov bakom lykta dörrar. I fyrtio minuter samtalade de.
     Hur många fler enskilda samtal hade Lavrov bakom lykta dörrar?
   
     Vi kan icke räkna dem alla.

      Vi kan snart heller inte räkna dem alla, som flytt från den krigsskadade staden Debaltseve, men som i går, fredagen den 6 februari 2015, fick tillfälle att ge sig av från staden under mindre kaotiska former tack vare den korta dagsvapenvila, som utlysts.
       I dag och under tiden säkerhetskonferensen pågick i München återupptogs de blodiga striderna.
     
      Merkel och Porosjenko var på konferensen.
      Merkel såg mycket trött ut. Det är heller inte att undra på, så som hon farit runt och försökt avväga, bromsa, försöka, medla, förlita sig på och hoppas. Hur går det, om hon skulle falla medvetslös ner och inte längre kunna ge ifrån sig ett enda ljud? Även om hon själv inte trodde på att Putin skulle ändra sin uppfattning efter deras samtal i går i Moskva, så hade hon ju ändå en stor balansroll bredvid de två herrkostymerna i går vid det gulvita runda moskva-bordet? Det behövs många fler kvinnor bland alla män särskilt på en så viktig säkerhetspolitisk konferens! Tonläget blir ett annat, mera dämpat och inte så krigstuppat.
      Porosjenko visade upp ryska pass, som tagits från soldater i östra Ukraina och var förvånad över att dessa bevis inte hade någon verkan. Vilka bevis ska man då lämna för att tydliggöra att ryska soldater befinner sig på ukrainskt område?

      Lavrov höll patriotiskt ryssförsvarstal. Det var ju väntat. Fortfarande är det Väst, USA och Nato, som redan har befäst sina ställningar inne i Ukraina och som nu gemensamt förbereder ett storkrig mot Ryssland.
   
      Vad väntar vi på?

   

   
   
   

Moskva-mötet fredagen den 6 februari 2015 eller Som förr

     Den sena avresan från Kiev tynger västvärlden.
     Petro Porosjenko har visat sitt bistra och onöjda ansikte inför det innehåll, som ressällskapets koffertar innehåller. Han har i det längsta hållit kvar gästerna, för att de ska avstå att ta med vissa mjuka och tillmötesgående paket, vilka Putin ska få i dag i Moskva.
     Angela Merkel och Francois Hollande framhärdar dock i sin övertygelse om att koffertinnehållet är det bästa för freden i Europa. Francois Hollande, som fortfarande känner sig styrkt av sina avgörande insatser i Paris efter de avskyvärda morden i Paris, saknar förstås ryggklappsbekräftelsen från John Kerry efter Kiev-mötet i går. I strålkastarljuset var det endast Petro Porosjenko,som fick detta erkännande. Vad råder för skilda uppfattningar mellan EU och USA?
      Angela Merkel bromsar, och John Kerry vill skynda på med direkta vapenleveranser till Ukraina, innan fler soldater på båda sidor dör och ännu fler civila måste fly för sina liv. Merkel vill lita till sin kvinnliga intuition igen och påminna Putin om deras fantastiska möjlighet till flytande kommunikation på två språk, vilket i sin tur måste leda till ett tillbakadragande av ryska trupper från ukrainsk mark.
      Men det finns ju inga ryska trupper på ukrainsk mark -
      Nej, Det handlar ju om de gröna männen från Mars, som redan för längesedan nu frivilligt har flugits från Krim till östra Ukraina. Man måste hålla isär begreppen, så att man kan få en överskådlig bild av förloppet.

       I dag vilar västvärldens öden på två västmänniskors axlar.
       Merkel och Hollande ska bli ståtligt mottagna i Moskva. Småsegerleende Putin har vunnit första etappen i fredsmäkling genom att få dit dem till den bästa staden i världen, Moskva, där fler och fler politiska fångar grips för sin övertygelse om tryckfrihetens och mötesfrihetens nödvändighet!
       Efter det uppmärksammade Moskva-mötet, som Putin genast ska sända ut i världen som en ny propagandafil, ska de två besökarna under sin kommande presskonferens utropa: -Nu ska det äntligen bli fred i Europa!
       De ska vifta med pappersdokumenten som förr.

       Som förr?





     

     

De gulvita bordens folk eller Den nya dagen K

     K som i krig?
     Ja, som i ett utvidgat krig.
     K som i krig.

     De träffas i dag i Kiev.
     Många kända är där, de som ännu med makt representerar EU och USA.
     I Kiev har de träffats i dag kring de gulvita borden.
     Vilken färg har borden i Moskva i morgon?

     Fem i tolv torsdagen den 5 februari 2015 och en minut i tolv fredagen den 6 februari 2015 ska man komma överens om en ny fredsplan? Ska Angela Merkel åter prata ryska med Vladimir Putin?
     Det går inte, för Putin hör inte längre. Han har fått hastiga vaxproppar i öronen. Ingen har tänkt på att ta med vaxlösande medel. Hur inlindat eller högljutt man än ropar till honom, så hör han inte. Han pekar oavbrutet med sina uppåtsträckta händer mot sina öron för att informera om den pågående dövheten.
      Ja, han är döv för orden om Krim och för orden om Donetsk och Luhansk men också för orden Georgien och Moldavien.

     Det är den värsta dagen i dag.
     Är det den värsta dagen i morgon?
   
     Kriget börjar på allvar, det nya, ryska förstorade kriget i Europa?

     Upprepningstiden ringlar mot oss.





   
   
   

   
   
   
   

Äntligen-hjälpen?

     Jag hör det på morgonen.
     Kan det vara sant?
     Det är den 2 februari, vintermåndag år 2015.

     Nato, USA och Väst går samman om den största utmaningen mot Putin?

     Så vi har väntat på detta ödesmättade och hoppingivande beslut!

     Jaså, inget beslut är fattat ännu? Ska man förhandla bort tiden, medan ukrainska soldater lemlästas och dör vid de usla fronterna?
     Hoten om de hundratusen ryska, gröna, så kallade separistsoldater, som snart ska välla in över nya östukrainska områden, har redan kommit.
   
     Den ammande modern har burdust förts bort i handbojor till fängelset, anklagad för förräderi.

     Putin förbereder sig för det stora nederlaget.

     Vet han om att han går igen i en kuslig förklädnad?