Minsk-dagen-Bryssel-dagen onsdagen den 11 februari 2015

     Det är en evig väntan på islossningen, min egen och deras, denna onsdag den 11 februari 2015.
     Deras?
     Ja, Merkels, Hollandes, Porosjenkos, Putins och separatisternas islossning förstås!

     Vågar jag åka med min svajiga veteranbil på isvägen till Torp kyrka för att lyssna på Tomas Sjödin klockan sju och därefter med bävanrädsla försöka ta ishalkvägen tillbaka i mörkret?
      Under tiden jag funderar på mitt beslut planterar jag om mina  historiska liljor, vilka jag ska erbjuda till mina barn och barnbarn, och lyssnar samtidigt på den utrikespolitiska debatten i riksdagen. Det är den nya socialdemokratiska-miljöpartistiska regeringens första riksdagsdebatt av detta slag och Margot Wallströms första framträdande som utrikesminister i riksdagsdebatten.

       Margot Wallström använder en annan politikerton än sina företrädare. Den är inte talarstols-fastlåst utan tar sig runt och springer loss mot den andre talarstolsbundne på ett annorlunda sätt. Därmed håller hon sitt löfte från 1986, när hon i Aktuellt i politiken från den 27 november samma år i en intervju av Gisela Lindstrand säger att man i politikervärlden borde använda ett mänskligare språk, som också då ger mänskligare politiker: "Den största boven menar Margot Wallström är det politiska språket. -Skrytfenorna på orden måste bort! Politikerna måste prata som folk, säger hon rakt och enkelt. -Man måste inte vara högtidlig för att folk ska lyssna. Säg "skapa" i stället för "tillskapa", till exempel! Allt fler tjejer blir aktiva inom politiken, och med dem kommer ett nytt politiskt klimat. De nya tjejerna vill föra in något nytt: andra lättsamma mötesformer, enklare språk, mer positiv anda; Det här ser naturligtvis många äldre herrar som ett hot, suckar Margot."
        Är det nu, tjugonio år senare, vi börjar skönja en förändring i svensk beslutandepolitik?
        Hur många kvinnoliv ska förgå, innan en praktisk omställning börjar märkas?
        Livet stöper om människan ju längre hon lever. Hur mycket måste man ge avkall på för att orka fortsätta att kämpa på det man tror på?

        Margot Wallström har många likheter med mig under sin småbarnskvinnotid. Hon arbetade positivt för olika lösningar av barnomsorgen, till exempel den kollektiva, som både gav snabbare tillträde och större delaktighet och var avvisande till byråkratiska och stela paragrafformuleringar, vilka förhindrade akut tillgänglighet. Socialdemokratien har ju dock inte varit känd för en positiv smidighet utan i stället bromsat och hindrat nya och positivt uppdykande förslag. Även Margot Wallström fick känna på denna förmyndarattityd, då hon 1982 tillsammans med några andra unga SSU-are träffades för att stödja och stötta varandra för att inte bli en del av den avskärmade riksdagsvärlden, där sällan utifrånkommande lokalinfluenser strömmade in. Det informella mötessättet kritiserades då starkt av den socialdemokratiska byråkratgruppen och tolkades som om det fanns en utbrytargrupp inom s-riksdagsgruppen.
     
      Nu har hon dessa bakgrundsliv i sig, när hon står där i talarstolen för att tala om vår ödestid. Hon inser att det är mycket bråttom och att denna dag, onsdagen den 11 februari 2015, är en märklig och kuslig historisk väntansdag.
     Ännu har fredsmäklarmötet inte börjat i Minsk.
     Putins entré blir sen som vanligt?
     Fina människor anländer alltid sent för att få den totala belysningen på sig.
     Fina?
     Inte är Putin den finaste, som låter det blodiga kriget i östra Ukraina eskalera och intensifieras, så att ytterligare femtio människor har fått sätta livet till under det senaste dygnet? Separatisterna tränger in i allt fler områden för att kunna tillgodoräkna sig dem vid ett möjligt fredsavtal i Minsk.
      Debaltseve utsätts för fler attacker.
      Människor flyr i panik.