Om att hålla andan

      Det sägs att vi i Sverige inte talat tillräckligt mycket om det nu allvarliga läget i Europa.
      Jag har själv förvånats över detta märkliga tillstånd.
      Att skriva om Putins illistiga och tidigt beräknande framfart har varit en intuitiv självklarhet för mig, lika självklar som den baltiska resan var för mig under sommaren 1988, då de trevande försöken till självständighetsprotester startade. Samhörigheten med de baltiska folken kände jag starkt. Den dramatiska demonstrationen i Vilnius, vilken jag aktivt deltog i, stärkte ytterligare min avsky inför diktatoriska angrepp på mina medmänniskor.
      Jag ville också använda mina bokstäver till kampen mot förtrycket. Det är det enda medel jag har och alltid har haft, mina egna bokstäver och mina möjligheter att sätta dem på rätt platser och i rätt ordning. Bokstäverna har alltid varit min och ibland andras livförsäkring.
      Mina barn och mina elever under flera årtionden har aldrig kunnat värja sig mot mina påfrestande uppmaningar om nödvändigheten av att kunna formulera sig. Orden måste dessutom kunna stavas rätt, meningarnas längd varieras och synonymerna flöda! Språklig tydlighet måste kunna uppnås.
       Mitt ordtjat skulle pågå oavbrutet och utgöra en investering i deras enskilda och kollektiva framtidsliv. Jag visste det så väl att allt måste göras i deras rätta och unga ålder, då intrycken var som starkast och då den avgörande påverkan var som störst. Särskilt under den utbildningspolitiska låt-gå-tiden under sjuttiotalet var det svårt och nästan omöjligt att ens få lov att hävda ordens och formuleringarnas nödvändiga existens och berättigande i vårt välfärdsland.
      Om de ifrågasatta rätta orden och om politikernas hot mot skolans grundförutsättningar skrev jag till slut ett dokument om den sanning ingen beslutsfattare ville ta till sig. Efter alla tröstlösa försök att få uppmärksamhet för mina skolsanningar var det endast Carin Mannheimer, som genast förstod vidden och betydelsen av mina iakttagelser. Hon fick också fritt använda sig av mitt manuskript Till svars i sin serie Lära för livet, som tv-sändes år 1977. Det viktigaste för mig var att människor måste upplysas om det nedåtgående tillståndet i den svenska skolan.

      För mig har orden suttit inne i kroppen som en trygghet och som en säkerhet i en oviss värld.
      Nu ger jag mina ord om Putin, till Putin, mot Putin, medan mina händer ännu kan trycka ner kommunikationstangenterna.
      Fler och fler gör så nu.
      Det är så glädjande mitt i oron att vi kan verka tillsammans.
     
      Nu verkar vi alla med Angela Merkel i Washington. Hon har i dag, måndagen den 9 februari 2015, talat med Obama. Han har gett henne svar men kanske flest svar till den frånvarande Putin. De olika uppfattningarna om vapenleveranser till Ukraina kvarstår. Obama har inte bestämt sig ännu. Han ger Putin en kort tid för eftertanke. Efter onsdagens möte i Minsk vet han, vad som måste göras.
      Det vet alla.
      Upptrappningen accelererar.

      De insatta håller andan.