Tysta vittnen syns i sorgetåg - deras taltid kommer snart eller Till minne av Boris Nemtsov

   
     För att åskådliggöra Förintelsen för högstadieeleverna använde jag mig som alla andra av såväl dokumentära rörliga bilder som spelfilmer.
     En spelfilm handlade om en judisk liten pojke, som varje dag stod på samma ställe vid samma tid innanför ett staket. Han stod där som ett stumt vittne för att iakttaga, hur en hästtransport passerade med det förintelsegift, som skulle tömmas igenom särskilda öppningsbara luckor ovanpå dödsduscharna.
     Ett stumt vittne, som någon gång kunde bli ett talande vittne, måste oskadliggöras. Hästmannen såg till att pojken en natt blev kuddkvävd i sin säng i den stora sovsalen.Sängkamraten bredvid såg allt ske med slutna ögon. Dagen efter och dagar efter stod denne pojke på samma ställe och vid samma tid bakom staketet och iakttog hästtransporten.

     Vittnena dyker upp som monster för de korrupta, som lievassa spöken och som obehagliga plågoandar, vilka genomborrar köpta själar med sprängbart stoff.
    Makten mördar en.
    Inte hjälper det att mörda en!
    Makten mördar två.
    Inte hjälper det att mörda två!
    Makten mördar flera.
    Inte hjälper det att -
    Vittnena avlöser varandra och iakttager dödsprocesserna och dödstransporterna med envishet och uthållighet.

     En dag överförs dödsskräcken till förövarna.
     D e   borde redan darra.
     D e   borde redan skälva och känna iskylan i sina ben. D e   kan inte längre springa undan, d e   kan inte längre fly.
     D e -

     D e   kan inte ens få låtsas att de beklagar någons död, en död som de inte har förhindrat.
     D e   får inte gå i sorgetåg.
     D e   får inte gå i sorgemarsch.

     D e   sörjer inte alls.