Oppositionskyrkogården

 


     Det är dit de förs, till Oppositionskyrkogården.
     Nu är det Boris Nemtsovs tur.

     Han ligger på lit de parade i Sacharov-centret i Moskva. Härefter ska han forslas till sin jordfästning.
     Kilometerlånga köer med tusentals människor ringlar förbi den öppna kistan. Människors blommor läggs intill kistan så som de lagts på dödsskjutningsbron under lördagen och söndagen.

     Även min son låg i en öppen kista före begravningen. Den som ville och orkade kunde säga ett annorlunda farväl. Jag sade flera farväl, både vid hans dödsbädd och vid hans öppna kista.
     Ljudet av handskruvmaskinen, som sedan skruvade fast locket, dröjde kvar i många år i mina öron. På länge kunde jag inte utan nedstämdhet och sorg höra iskruvningljud, som när man skruvar i en skruv i en hylla, som skall sitta på en vägg i ett vanligt vardagshus.

     Nu råder tidsbrist vid Boris Nemtsovs öppna kista. Dörrarna stängs. Alla, som vill ta avsked av Boris Nemtsov en sista gång, ges  inte möjlighet. Han är ju tvungen att komma i tid till sin egen begravning på kyrkogården Trojekurovskoja.
    Så drastiskt och humorlikt måste man kunna uttrycka sig, om man vill överleva en personlig sorg i en svartnande diktatur, som skär bort människors själar och kastar dem till hungriga vilddjur.

    Kära Dina Eidman, det är också din dag i dag, tisdagen den 3 mars 2015. På din födelsedag står du vid din sons bår.
    På min sons födelsedag den 4 mars tänker jag på alla förflutna år av frånfälle, år som du ska lära dig att leva med.

    Du och jag och redan många andra -

    Våra döda söner -