Testamentet

 
      Trodde de att de skulle kunna spåra alla farliga och omstörtande ord, att de orden endast skulle rymmas inom dessa plastramar, dessa skärmar, att orden snällt och lydigt skulle stanna på sina platser och invänta sin utplåning?
      Trodde de att ordens kraft också kunde dödas?

      Ord förintas inte. Ord överlever. Ord spelar spratt. Ord smyger sig in och ut, hit och dit, ut och in, dit och hit.
      De hämtar ord i kassar och väskor och lyfter och bär, medan orden hoppar ur och dansar bort på golv och på trappsteg, förblandar sig i bilarnas avgaser, sugs upp i Kremls väggar och sipprar in och förvandlar, förtydligar och klargör, visar sig i ordtecken på golv och väggar, som skyltar och vägmärken, propagandakrigar med Putin-ord, försvinner retfullt, när Maktens Män försöker gripa dem, skrattar, glider undan, förmeras, sprids till Uppsugandets Land, där de frodas, grönskar, ger dubbelt igen och flyger över och droppar ner bland folk i nöd, i utsatthet.