Fem månader senare, måndagen den 17 augusti 2015

   






      Det känns ovant förstås, stelt och orörligt och svårt och tankelångsamt.
     Att hitta rätt plats, rätt pil, rätt tangent, rätt bord, stol, rätt omgivning -
   
     Det är Övningen, som har urholkats, felats, fattats, försvunnit.

     Någon skriver två vykort till mig om att min plats är vid skrivbordet och att det ena ordet ger kraft ¨åt det andra. -Jag vet när jag läste din första diktsamling, fortsätter vykortskrivaren muntligen någon vecka senare, ja, jag kunde inte sluta, jag bara läste på, i ett kör läste jag på.

     Man väntar således på att jag ska besinna mig, bromsa mina altanoljningar, rulla ner gardinerna, stänga av radion, ta fram ordentligt utrymme för orden, besinna mig, skaffa mig mina vanliga skrivarperspektiv och börja formulera igen.

      Hur ska jag kunna skaffa mig Vanan igen, denna oundvikliga Vana, som pinar och slår, stimulerar och utmanar, fångar mig hel och utesluter mig totalt, när jag överger det arbetsamma Kravet?