Tillträde förbjudet

Det blir väl Hosianna då, den enda psalm man får välja emellan.
Vadå emellan?
Ja, man kan ju inte ta Den blomstertid nu. Det är ju november och inte juni, alltså advent och inte skolavslutning. Kommer det att finnas några civilklädda från Skolinspektionen i kyrkan förresten?
Varför skulle det finnas det?
Så att prästen inte läser välsignelsen förstås eller om man till exempel tar en psalm till. Det finns ju tydligen sabotörer överallt, särskilt inne i kyrkan. Är inte du införstådd med den nya, svenska, smala och moderna sekulariseringen?
Vi lever i ett nutida Sverige, Ann. Du har fastnat i din farmors Sverige. Var inte hon född 1870?
Det stämmer.
Nu skriver vi 2011.
Jaså. Ja, det var väldigt, vad långt fram vi har kommit, riktigt hybris-långt ska jag säga. Men du vet, nu måste vi börja krypa lite bakåt för att hitta alla utgångslägen, annars förirrar vi oss ännu mer.
Jag är inte förvirrad.
Förvirrad? Förirrad och förvirrad, jättebra ordkombinationer! Vad du kan, när du lägger den sidan till!
Du driver med mig.
Det är klart jag gör, men du vaknar ju inte ändå. Du är ju Skolverks-frälst. Du fattar ju inte att de flesta föräldrar vill värna om en fin kyrkotradition för sina barn på särskilda avslutningar. Ni kanske redan har satt upp förbudsskyltar på de svenska kyrkoportarna? Eller ska ni sätta hänglås på prästernas munnar, knipa ihop deras läppar, så att inte ett enda kyrkligt ljud kommer ut?
Vad du håller på! Vart vill du komma egentligen? Jag tycker faktiskt att du är både onyanserad och oförskämd.
Du då? Du är ju köpt. Du har ju lämnat över dig helt och hållet till de nitiska strategerna, som ska utplåna både kultur och tradition, när det gäller skol-
avslutningar. Jag vill att ni ska komma till sans förstås. Ska ni strypa ett helt folk, som vill ha tillträde till kyrkan för sina barn i adventstider? Vad handlar det om? Nu får det vara nog! Tror du att barn blir sjuka av att komma innanför kyrkans murar, att de får kvävningsanfall och måste rusa ut till befrielsen för att få den rätta nutida luften?

Tomma hus

Vad har hänt?
Ödesmättad stämning råder. Kal tystnad isar längs husen, där jag långsamt börjar gå. Inget barn springer, ingen hund skäller, inget fönster öppnas. Alla hus ser på mig med stela ansiktsuttryck. Då och då hör jag några arbetsljud från maskiner, som borrar, hamrar, slår eller småväsnas.

Är detta hantverkarnas övningsplats?

Storknubbiga bilar passerar mig då och då. Huvudgatan är smal och tillåter knappast några bilmöten. Ändå kan jag flera gånger iakttaga att två bilar stannar bredvid varandra, så att förarna kan jobbprata en stund här på jorden.

Det gör de rätt i. Vem vet, när man ses igen! Ingen har väl ett före-facit att tillgå vad gäller livslängden och medicinsk möjlighet till vanligt enkelt tal? Dessutom är det ju så tyst här runt omkring, så man måste nog se till att något mänskligt ljud uppstår och sprids med de västsvenska vindarna.

Var finns de boende? Har de funnits alls? De har hastigt flytt undan någon epidemi, svår att diagnostisera? Nej, det ser alltför ordningsamt ut på de små tomterna, så tid för sitt avlägsnande har de haft.
Varför har de då gett sig i väg? Trivs de inte? Kommer de som grannar inte överens? Har de ännu inte fått sålt sina hus?

Många frågor hopar sig för mig under denna enda promenadtimma.
En liten lastbil, vars flak är fyllt med hummertinor, kör in på hamnparkeringen. Föraren hinner knappt hoppa ner från förarsätet, förrän jag långropar: -Varför finns det inga människor här? Var är alla?
Han skrattar till och säger både lite halvförläget och självklart konstaterande:-Det är alltid så här vid den här tiden. -Jaha, svarar jag. Hur då, menar du? Vilken tid då pratar du om? Det känns ju jättekonstigt att gå här och inte se en kotte. Helt öde är det alltså. Bor du här?
Han får ju inte en endaste chans att svara. Ann, lugna dig! Visst.

-Jag bor här, ja, en av de få kan man säga, om man vill vara lite rolig. Man har inga problem med grannar här på det viset.
-På vilket vis menar du?
-Tja, alltså, det finns inga.
-Nej, jag ser det. Tycker du att det är bra?
-Det är som det är.
-Vad ska du med de här korgarna?
-Jag ska lägga ut dom där sen, svarar han och pekar på en intilliggande ganska stor båt.


Jag går vidare och tänker på vintertiden för hus och människor. Mellan augusti och juni kan man befria sig från mycket, om man har kraft och möjlighet till det. Några extra kronor behövs nog också för att kunna genomföra ett annat, mera väderdrägligt liv. Skärgården är endast en framtidsplats under viss-tid och för vissa?
Är jag viss? Ja, på flera sätt men inte just på det här viset kanske. Nej visst, så är det.

Jag passerar en ung kvinna med barnvagn. Jag frågar henne, om hon bor här i Fjällbacka . Nej, det gör hon inte. Hon bor i Norge, och hon och hennes mamma är bara på en liten utflykt. Sverige ligger ju så nära.
Så sant som det är sagt!
-Det finns ju inga människor här, börjar jag igen som om inte hon, den unga norskan, vore en människa.
-Nej, svarar hon då i svensk översättning, jag undrar också över det faktiskt. Det är väldigt tomt på folk här. Det känns nästan lite övergivet.
-Mycket övergivet skulle jag vilja säga, betonar jag med min frusna promenadröst.
-Men det är väl så i Sverige, avslutar hon och vänder sig mot affärstrappan.


Titta där! Där kommer ju en människa till! Det är den person hon väntar på förstås, den första och sista kunden i den enda öppethållande klädaffären? Jag vinkar ett hej till den yngre och ett hej-hej till den äldre kvinnan och fortsätter backen upp till bilen.

Det regnar. Jag har inte något paraply. Mina vårvinterskor har blivit blöta.
Inne i bilen tar jag fram min vattenflaska och klunkar i mig den nödvändiga drycken. Sista smörgåsen utan pålägg smakar ovanligt gott.

Genom det regndrypande bilfönstret inbillar jag mig att jag åter kan se Ingrid Bergmans gestalt på Ingrid Bergmantorget. En kort stund hade jag stått framför henne där på den lilla parkplatsen, innan jag hade mött de norska kvinnorna.
Ingrid Bergman småler med läppar av metall och ger mig fortsatta krafter denna trettioförsta marsdag.
Hon var min enda och stora skådespelaridol en gång för längesedan men ändå så nyss.
Jag följde hennes liv i femtiotalets svartvita veckopress och undrade över skvaller och förtal. Hon var min ljusbärerska och min förebild.


Vilka människomöten jag ändå haft i Fjällbacka denna snörestdag med rännilar av asfaltvatten!
Jag skickar i väg ett sms på min ålderdomliga och antika mobil, innan jag startar min trogna och trygga gamla volvovän.

Skolskymningen

Mitt i natten och med begränsad tangentflexibilitet vill jag åter skriva? Det ser ut så, ja. Bokstäverna formar sig visserligen på bloggutrymmet här, men hur jag sedan skall komma vidare, har jag redan glömt.
Hur fort har alla dagar gått?
Det är nytt år, 2011.
Är det redan ett nytt år?

Ja, både julaftonen och nyårsaftonen är försvunna. Har man tur kan de återkomma.

Jag vill gärna ha tur.
Mång-turad vill jag bli.

Vad tänker du på om dagarna, Ann? Du tänker väl aldrig mer på skolan?

Jag tänker alltid på skolan, har alltid skoltankar i mitt huvud, pedagogikskapelser, som aldrig längre får prövas i praktiken. Sverige-sorgligt är dock att alla lärare över sextiosju år just på sextiosjuårsdagen förlorat sin undervisningsförmåga och sin lust att förmedla kunskap.

Vad ska du göra åt det nu, Ann?
Ska du sörja ihjäl dig för att du inte längre är pedagogiskt gångbar?

Herregud, visst är jag gångbar, genastanvändbar, erfarenhetsduktig - Fick jag en tillfällig anställning, skulle jag resa flera mil varje dag för att åter få möta elever.

Du kan ju inte vara normal, som vill möta elever igen! Du har redan mött dina fyratusenfemhundra elever och frälst de flesta på ditt speciella sätt. Det finns andra lärare, som vill komma till nu.

Men de kan inte frälsa som jag! Jag tar mina elever med storm och bravur och finner annorlunda möjligheter till skolliv. Nu väller ju också för tjugofemte gången en nygammal skoldebatt in över oss igen, och det vore väl förfärligt, om jag inte ens denna gång fick komma med i debatten. Jag vet ju så mycket.

Du vet ingenting längre! Skolan har blivit helt förändrad, sedan du slutade. Du skulle helt enkelt inte alls klara av att undervisa längre, så komplicerat har det blivit!

Jag går inte på de lögnerna. Felaktiga system dröjer alltid kvar för länge. Jag skulle också denna gång kunna hindra skymningen , skolskymningen, stå och bromsa upp den med min genomskådande pedagogik-kropp och få in lite mera ljus, så att alla kan se.

Ingen är intresserad av ditt ljus, Ann!

Då får jag väl skriva en vitbok om skolan då och begära skadestånd för alla de lärare, som stått ut med dunklet och oredan från sjuttiotalets början? Alla mina tusentals maskinskrivna sidor om skolan måste väl intressera någon?

Du är verkligen patetisk i din tro, Ann! Du har en övertro på att någon enda skulle bry sig om dina skolbokstäver. Det är förgånget material, obrukbart. Hade du inte kunnat göra något vettigare än att nästan dokumentera ihjäl dig om skolan?

Nej, det var min plikt att skriva om det ohållbara, att rapportera om det i tid, medan det ännu fanns en chans att stoppa skolnedgången. Genom mina ord och formuleringar skulle jag hjälpa andra att förstå att det var nödvändigt med en skolrevolution. Lärarna kunde ju inte lastas för att skolan sjönk i värde.

Ja, ja, du får väl se, om du hittar någon udda skolforskare, som blir intresserad av dina pappersbuntar. Troligt är det inte. Folk vill ju forska på mer gedigna ämnen, som kan ge lite i slutändan.

Ja, det vore bra, om jag hittade någon, som kunde börja med att ta sig till
Nordiska Museet.

Vad då Nordiska Museet? Finns det skolföremål där eller?

Där finns ju mycket, otroligt mycket, mycket om den svenska skolan också. Den som letar han finner ju. Man får gå dit och leta helt enkelt, leta och söka och titta och fråga sig fram och inte tappa taget och fortsätta och ta sig vidare och aldrig ge sig. Tänk, vilken vitbok det kommer att bli med ett sådant material i botten!

Så du tror på att någon gör det, skriver en vitbok om skolan alltså?

Tror?
Jag tror inte, jag vet.

Tropisk natt

Under den andra tropiska natten denna sommar, det vill säga i natt, sitter jag fast vid datorn, bunden med irritationsrep runt den obekväma stolen. Jag ska försöka lösa ett error-problem, som uppkom, då jag tryckte på Blogger och så småningom på mitt senaste inlägg. Flera otydliga och märkvärdiga sneda bokstäver skulle jag identifiera men fick ändå inte godkänt. Bloggrubriken var också fel, men det kan ju bero på att jag inte fattat, vad som menas med en bloggrubrik just i detta sammanhang. Samtidigt får jag en Skype-signal, en Skype-melodi, som meddelar min hjärna att ett telefonsamtal är på väg eller kanske redan i gång. Jag trycker på Skype-symbolen och ser, vem som kontaktat mig men hör ingen röst,trots att jag tryckt på den gröna luren.

Alldeles nyss hade jag även svarat på en Facebook-notis eller vad det kan heta. Föregående torsdag lät jag mig övertalas att gå med i detta jättenät av kontakter, som ger mig en inblick i många människors tankar och uttryck. Det vimlar av alla möjliga namn och ansikten och korta meddelanden. Jag svarade alldeles för ordrikt på ett av dem, så att man endast kunde se två ord och fick trycka på ordet mer för att kunna få fram mina övriga formuleringar.

Ett mail jag skrev för en timma sedan försvann plötsligt, då jag kom åt en främmande tangent, och Utkast hade inte sparat hela mailet. Jag fick skriva om texten två gånger och var sedan i det nämaste utled på berättelsen om det intensiva åskvädret i måndags den tolfte juli tjugohundratio.

Jag överväger redan att återgå till vanligt papper och till blyertspenna med sudd.

Studentjubileum

Den sjuttonde februari är en avlägsen dag, en vinterdag, en kalldag, en snödag.
För femhundra dagar sedan fanns denna dag. Så känns det nu. Det blev min senaste bloggskrivningsdag. Nya och oskrivna dagar har härefter fötts, dött och försvunnit ur minnet.
Klockan tolv i natt förlöstes fredagen den fjortonde maj. Dagen är trettio minuter gammal just nu. Påskliljor och pingstliljor blommar i den kyliga vårnatten.
Då öppnar jag min bloggplats.

Alla studentkamraternas ansikten har etsat sig fast i mig. De gemensamma åren och de efterkommande vindlar runt mig, snurrar, snurrar, skakar om mig. Hur snabbt rusar livet? Vi har nyss skrattat med varandra och berättat episoder för varandra, gestikulerat och frågat och undrat och varit tveksamma inför vissa ansikten. Javisst, ja, det är ju du, hur kunde jag - visst, nu ser jag, nu känner jag igen dig, visst-ursäkta-ja-

De nära människorna från en svunnen tid har suttit med mig, ätit med mig, pratat med mig. Jag har frågat dem, sprudlat mot dem, också sökt dem stilla utan ord och med allvar i min blick.


Så blev ett jubileum en händelse av perspektiv. Vi var så unga och visste inte om det? Nu har vi fått bråttom? Vad ska vi hinna? Vad ska vi göra? Har bästa tiden gått? Decennium på decennium har vi genomlevt, tillsammans men ändå så avlägsna från varandra. Nu har vi för en kort eftermiddag, kväll och morgon blivit återknutna med varandra, till varandra, och funnit samma men annorlunda, levnadsvisa, mogna människor.


Alla var inte där. Flera är redan döda.
Jag tänker mycket på de döda.
Men studentkamrater kan väl knappast vara döda? Det låter inte rätt. Något måste vara fel i ovanstående mening. Studenterna är alltid evigt unga?

Åren springer, jagar, hetsar oss.

Vi har inte längre möjlighet att invänta ett nytt och efterlängtat jubileum?

Det brådskar plötsligt mycket mer.

Oändligt hetsigt brådskar det.

Byxornas väg genom Sverige

Telefonmåndagen hade äntligen anlänt och Sverige vaknat efter helgen.

Först skulle jag kontakta brevbärarexpeditionen i Herrljunga igen och försöka få reda på, vem som var i tjänst som lantbrevbärare just den där måndagen den 8 februari, då brevpaketet med de svarta thermobyxorna skulle ha tagits upp ur den privata brevlådan vid vägen. Den postperson ,som jag talat med tidigare angående de förkomna byxorna, svarade, kände igen ärendet och lovade att berörd lantbrevbärare skulle ringa upp mig senare. Jag måste ju så fort som möjligt först få en bekräftelse på, om påsen med brevpaketet verkligen tagits upp ur lådan. -Men om inte paketet låg kvar i lådan efter det att postbilen varit där, så måste det väl ha blivit medtaget? undrade postmannen på brevbärarexpeditionen. Jo, det var ju sant förstås. Det kan ju heller inte ha varit någon förbipasserande, som just under den snöfyllda måndagsförmiddagen hade fått för sig att stanna vid just denna privata låda och ta med sig en plastpåse med okänt innehåll. Nej, det är klart att brevpaketet för flera dagar sedan hade blivit transporterat till Nässjö så som han sade. Jag frågade inte nu, varför all post nödvändigtvis måste skickas till Nässjö för distribution. Hade han förresten telefonnumret till Nässjö? I så fall kunde jag ringa dit själv för att direkt få reda på lite mer om brevpakets öde.


Han gav mig numret. Jag ringde. Någon frågade, vart jag ville komma.-Till posten i Nässjö, svarade jag. Är jag inte där nu? -Menar ni postterminalen i Nässjö? undrade hon. -Ja, svarade jag.
Jag väntade.
Efter en stund blev jag bortkopplad och hamnade på postens allmänna kundtjänst.



Jag försökte nu konkret få reda på, om brevpaketet möjligen låg på posten i Köping, dvs hos postombudet där. Ännu har jag inte lärt mig ordet postombud på det nya sättet, att det inte betyder en person utan en hel jätteorganistation med ett för stort upptagningsområde och i vars lager tusentals paket och försändelser väntar på uthämtning.
Jag hade problem med att hitta ett vanligt telefonnummer till Ica Kvantum Big Inn i Köping. Jag visste inte ens att det var den affären, som var det aktuella post-utlämningsstället. Inte heller visste jag att man skulle skriva ica.se på sökraden på datorn. Jag skrev ica hela Sverige på Eniro och fick bara upp nummer 020-23 22 21 till postombudet Kvantum Big Inn, ett telefonnummer som alltså inte skulle ge mig några besked. Till slut ringde jag detta nummer ganska uppgivet och hamnade i Solna men trodde ändå i flera minuter att jag befann mig i Köping.
Jag fann därefter ett vanligt telefonnummer med riktnummer till en Ica-affär i Kungälv och fick där en praktisk upplysning från en vänlig människa att jag måste skriva ica.se för att få rätt utgångsläge.


Nu såg jag äntligen det vanliga numret till Ica i Köping, ringde mycket lättad dit dit men fick till svar att de inte manuellt kunde leta efter ett grönt och bulligt brevpaket utan kollinummer. Jag tror i alla fall att det hette kollinummer. De hade över tusen paket där. Redan var personalen underdimensionerad, så de hann knappt med det allra nödvändigaste. Jag kommenterade inte att det då borde vara nödvändigt för dem att anställa minst en till i postombudsutrymmet.
Plötsligt längtade jag efter den fina servicen som gamla lokala posten erbjudit och efter den kunskap, som personalen hade haft där. Före poständringstiden kunde man även ge sig tid till att leta efter ett enskilt paket, som kommit på avvägar och som kanske fanns på deras hylla, grönlysande och för bulligt skrymmande för att räknas som ett brev.

Trots att jag nu kommit så långt och så oerhört nära i detta ärende just i Köping, så kunde jag inte få något konkret svar på, om brevet låg där i Big Inn-affären på någon hylla. Jag förklarade att det hela kanske hade kunnat gå till så att brevet varit för skrymmande och ej därför hade kunnat läggas i adressatens brevlåda och att då en avi om försändelsehämtning hade utgått men att avin kanske hade flugit i väg, då man hämtat sin vanliga post i sin vanliga hemmabrevlåda. -Då skrivs det ut en påminnelselapp, svarade hon på Ica i Köping mycket snabbt. Jaha, och man får vänta ytterligare en vecka, tänkte jag, eller också dröjer det hela fyra månader, som Post-och telestyrelsen, PTS, maximal tar på sig för att utreda den skriftliga byx-reklamationen, vilken skickats på söndagskvällen via nätet.

Jag hade nu ägnat alldeles för lång tid åt effektivitetens ineffektivitet.

Ska man till slut behöva ringa till Indien för att få svar på en angelägen postfråga i Sverige?

Snart måste det uppstå företag, som erbjuder sig att direkt ge personlig och manuell service inom det lokala närområdet! Om jag varit tjugofem år, hade jag startat ett sådant företag.

Nu är det lite väl sent kanske?

Före skrivandet

Det är mycket man måste göra före skrivandet, sortera äpplen, slänga ut de dåliga till rådjuren, tvätta av de gamla höstäpplena, för säkerhets skull ändå skala dem, skära dem i bitar, lägga bitarna i en stor kastrull, eftersom det är många äpplen det handlar om, ordna med frysförpackningarna, som består av nerklippta mjölkförpackningar, ta upp enlitersplastpåsar och veckla ut dem, sätta på stora stekplattan, hälla vatten i kastrullen, koka äpplebitarna på svag värme, lägga i äpplemassan i ett durkslag, röra runt med en liten rund slev, hälla i lite socker, koka upp igen, låta kallna, hälla upp i de iordninggjorda frysförpackningarna.
Då har redan halva förmiddagen försvunnit, och den kraft man trodde att man hade kvar har avtagit mycket. Den lilla återstoden av energi måste utnyttjas i samband med vinterpromenaden till brevlådorna, som är placerade precis på sandvägens is-och snöhöjdpunkt.
Varför man förresten? Varför inte jag?
Det är förstås mig det gäller och samtidigt alla andra i hela världen, i alla fall i vinterlandet Sverige. Jag vet att jag genast måste sätta mig vid datorn, inte längre skrivmaskinen, som står här övergiven och längtande. Elsie Johansson har i ett radioprogram sagt att hon sätter sig vid skrivandemaskinen med morgonrocken på, inte börjar dagen med en omständlig personskötsel. Hon har konkret förstått och genom sin erfarenhet upplevt att skrivarmotståndet är stort och att man gör vad som helst för att slippa börja skriva. Det är ett klassiskt dilemma och en paradox, eftersom alla skrivande personer vet att bokstäverna flödar så fort man börjat trycka ner tangenterna.

För att kunna tillverka mina bokstäver i dag måste jag tända i kakelugnen. I stora salen är det fjorton grader, lite för kallt för stillasittande fötter, särskilt för stortårna, som ibland blir vita på den högra sidan respektive den vänstra sidan, om man nu börjar räkna från vänsterfoten. Då krävs tåmassage och uppvärmda, mjuka yllesockor med långt skaft.
Det är intill kakelugnen jag finner intressanta artiklar jag borde ha tagit del av. Senaste tiden har jag haft ont om papper att tända med. I går kväll tog jag resolut fram de senaste höstnumren av Skolvärlden, som jag sparat för att någon gång ta del av den nya, gamla utslitna, vanliga, sega skoldebatten. Jag rev ur alla sidor från ett höstnummer och orkade inte ens se efter, om någon artikel var särskilt betydande i det stora sammanhanget. Direkt bollade jag till sidorna och stoppade in bland tändvirket. Snabbt tog papperet eld, och jag kunde så småningom känna värmen, som strålade ut genom det skyddande kassettglaset.
Nu på morgonen letar jag igen efter någon gammal Skolvärlden-tidning, som snabbt kan användas för att få fram direktvärmen. Det är då jag finner flera intressanta artiklar som exempelvis "Viktigt att snabbt kolla frånvaron" av Agneta Magnusson, gymnasielärare i svenska och historia, nu arbetande som speciallärare på Spyken, en gymnasieskola i centrala Lund. Dessutom är hon ombud för Lärarnas Riksförbund. Det är ju verkligen min ämneskollega! Tyvärr är det ingen idé att jag kontaktar henne, eftersom jag numera efter fyrtio års lärargärning är ute ur leken och säkerligen inte längre bedöms som trovärdig i skolfrågor. Har man varit borta för länge, om det så handlar om en enda dag över sextiosjuårsgränsen, så känner man inte alls till skolförhållandena. Samtidigt vet ju alla praktiskt utövande lärare att ocenaångaren är ofantlig och att det tar decennier att vända ett sådant fartyg på ett oändligt hav, fyllt av uppsvallande motvågor mot den tjocka och ogenomträngliga plåten.
"Drygt 14 000 gymnasieelever fick sitt studiebidrag indraget på grund av skolk förra läsåret, enlig siffror som Centrala studiestödsnämnden, CSN, har redovisat. Det motsvarade 3,6 procent av alla gymnasister. Andelen har ökat något senaste läsåren". Så glädjande med dessa bokstäver på Skolvärldens debattsida i Skolvärlden nummer 16, oktober 2009! Vad skrev jag själv i ämnet den 24 februari 1998 i ett öppet brev till DN och till dåvarande skolminister Ylva Johansson? Ett fyrtiotreradersbrev skrev jag men fick inte in debattinlägget. Vad hade jag väntat mig, när ingen trodde på vad jag skrev eller sade eller hojtade eller gapade eller viskade? Jag citerar ur mitt långa maskinskrivna brev:

"I ditt radioprogram bemöter du Kaj Attorps vad gäller hans uppgifter om frånvaron på gymnasieskolan i hans artkel "Återerövra skoldisciplinen" i DN 98 02 09. Du säger att uppgifterna får stå för Kaj Attorps räkning som om det i hela Sveriges land var Kaj Attorps, som hade denna frånvaro på s i n a lektioner. Det är ett alltför vanligt, naivt och lättvindigt sätt att befria sig från kända och påfrestande sanningar. Du tvivlar alltså inte bara på sanningshalten vad gäller frånvaron i Sveriges gymnasieskolor- du förnekar den genom att föra ner den på ett personligt lärarplan. Läser du fackpressen för landets lärarförbund? Talar du med gymnasielärare om närvaro och frånvaro? Talar du med elever om elevers skolk?" /"I början av juni månad 1996 ringde jag runt bl a till Utbildningsdepartementet, Skolverket, Norra Magasinet, Reportrarna och Strip Tease för att meddela mina iakttagelser, eftersom skolket då tagit ännu allvarligare proportioner. Ingen företrädare från de ovan uppräknade var intresserad av mina uppgifter, hade inte så här års tid att forska i saken eller sade sig ha hört något om detta förut, underförstått att då var det nog inte sant. Hur ska man bete sig som gymnasielärare för att någon stats- kommunal- eller medieansvarig ska tro på det man säger?
Skolk är en mental och ekonomisk varböld för den enskilde eleven, för samhället och för pedagogiken. Återställ tilltron för kunskapsgivning och kunskapstagande och tillåt inga dubbla lojaliteter i frånvarodiskussionerna! Alla vet att den enskilda skolan får bidrag för varje elev och att skolans ledning är mån om att elevantalet ej minskar. Därmed behålls också lärartjänster. Frågan är bara om vi lärare ska vara s å glada över att de befintliga programmen finns kvar att vi tiger om elevernas urgröpande, självvalda frånvaro.
Nej, vi måste självklart protestera ärligt och ljudlig mot det stora och förödande skolk, som skolministern inte säger sig känna till existensen av."

Ja, Ann, hur känns det nu då så här cirka tolv år senare?
Jag är kluven men gläder mig förstås åt att man nu har insett problemet och arbetar för att göra något åt det och att även de blundande kommunerna ska lyfta på ögonlocken och komma till skott med att granska de frånvarouppgifter, som finns tillgängliga på alla skolor i Sverige.
Själv anses jag alltså numera som skolförbrukad och kan inte ens efteråt få en upprättelse eller en ursäkt från främst den myndighet, som hade ansvar för Skolan i Sverige. Jag var obekväm, inte debattkänd i den betydande rikstidningen Dagens Nyheter och - som sagt - naturligtvis inte trovärdig.
Alla vet väl, hur mycket lärare gnäller?
Jag var i alla mina skoldecennier en vanlig,lite ynklig Gnällare, som man givetvis inte kunde ge första-parkett-plats precis.