Missandet veckorna sjutton och arton året tjugohundrafjorton

     Missandet gör att jag inte håller samman historien, den pågående, dramatiska, hastigt föränderliga. Livet består av annat än nyhetslyssnande och skrivande.
     När jag flyttat på tretton saker, som befinner sig på en felaktig plats, och slängt fem trasiga, rostiga eller onödiga ting, finns det inte längre någon kraft eller möjlighet att lyssna på nyheterna om det Blågula Landet, som inte är vårt.
     Tumultartade scener utspelas på många platser i östra Ukraina. Ociviliserade beteenden visas av de proryska separatisterna. På fredagen den 25 april blir OSSE-observatörerna bortrövade till hemlig ort, tagna som gisslan. Snart blir man inte längre förvånad. Kriminella tilltag ökar. Vildarna med rånarluvorna tar kommandot och slår in fönster med basebollträn och skjuter en omvänd borgmästare. Platser och orter växlar för varje dag. Nya byggnader intages, fler och fler ryska flaggor hissas.
     I denna avslutande aprilvecka med nummer arton beslutas om ytterligare sanktioner mot viktiga personer nära Putin av USA, EU, Kanada och Japan. Angela Merkel ringer på tisdagen den 29 april 2014 till Putin och ber honom hjälpa till med att hejda proryssarnas framfart och speciellt då i gisslandramat med de tillfångatagna OSSE-militärerna, som anklagats som Nato-spioner. Nu använder man sig av gisslan för att få bort alla sanktioner, som beslutats om mot Ryssland. Hur länge tänker man begagna sig av dessa demokratiskt utsedda observatörer på ett så barbariskt och hänsynslöst sätt?
     Allt har spårat ur.
     Den ukrainska polisen agerar inte mot brottsligheten.
     Anarki hotar eller äger redan rum.
     När tätnar leden för en motaktion? Eller när går den frihetssökande massan under?

     Förbrytare blir lagliga medborgare med egen vald nationalitet.


     Det ovan formulerade skrev jag strax efter midnatt, då andre maj just hade påbörjats.
     Nu har många timmar förflutit, och klockan är kvart över elva på kvällen.

     På grund av min märkvärdiga dator, som äter upp ord och som vägrar att gå vidare, så har jag fått avvakta, stängt av, dragit ur sladden, satt i sladden, börjar om, fått stänga av och gör nu ett sista försök att beskriva det nya dramatiska läget i östra Ukraina.
     Klockan har nu hunnit bli halv tolv på kvällen.

     Efter allt arbete med förberedelserna inför mathantverkssafarin under helgen har jag först vid tiotiden kunnat lyssna på de senaste nyheterna.
     Odessa i södra Ukraina är nu platsen för svåra övergrepp. Fyrtiofyra människor påstås ha dött under sammandrabbningar mellan de ukrainska demonstranterna och de proryska separatisterna, många av dem i en brand.
     Två helikoptrar är nerskjutna, och två människor har dött.
     Krypskyttar ska ha befunnit sig på taken och skjutit mot de ukrainska demonstranterna.
     Mönstret känns igen, Putin-mönstret.

     Det är redan ett pågående krig. Skarpare sanktioner mot Ryssland utlovas av USA och EU.
     OSSE-fångarna är fortfarande gisslan hos de proryska. Man struntar i Merkels uppmaning och önskan till Putin om att släppa dem. I alla avtal, i alla löften. i alla överenskommelser struntar man. Merkel har nu rest till Washington för att diskutera den kommande hållningen till Putin. Denne går sin egen väg mot en större och vidare diktatur och skyller allt på Kiev. Han använder sig av samma metod med FN och vill gärna omedelbart sammankalla säkerhetsrådet för att framföra sina krav på att ukrainsk militär ska dra tillbaka sina styrkor.
    Med en dåres envishet anklagar han Ukraina, Väst, USA, ja, alla som stör honom i hans storrikesplaner och beslutar samtidigt för sina egna medborgare, vilken typ av språkföring de ska använda sig av och vilken litteratur de får läsa. Svordomar förbjuds totalt, och Karlsson på taket får inte längre användas.
     Kusliga inskränkningar görs.
     Ännu flera kommer det att bli.
   
     De, som nu mutats till förräderi, till skjutande och till lömsk propaganda, kommer snart att ångra sina val. En kort tid kan de användas för Putins brådskande syften, men när den pådrivande tiden är förbi, slänger han ut dem som söndriga vantar, obrukliga och meningslösa att längre använda sig av.





   
   
   

Befrielsens berusning

     Förvirrandedagen närmar sig sitt slut.
     Övergivningsdagen går till ända om en och en halv timma.
     Det är ödesdagen, onsdagen den 16 april, när påskliljorna äntligen har slagit ut i den vårvintrigaste skogsdelen hundra meter över havet på Orust i Bohuslän. Jag har satt mig vid tv-n, fortfarande så fylld av plötslig självinnerlighet över vår sångkväll, över de positiva orden om min övningssång, om min sångklang, om min ren-sång, om min sångvolym och att min röst nu i kväll efter flera år har observerats som ny, när den så länge redan har varit gammal, obehövlig och nästan onödig för mig själv och så nära ett katastrofalt musikaliskt läge, så ytterst nära ett utsinande tillstånd, så nära en sånglig död.

     Det är i denna oväntade och pånyttfödda sångtroende sinnesstämning jag ser de ukrainska pansarvagnarna med ukrainska soldater. De har äntligen kört in i östukrainska städer för att få bort de proryska ur ockuperade byggnader.

     Därefter är det svart eller grått, suddigt eller borttonat.

     När jag åter får min syn tillbaka, har flaggor bytts ut på de ukrainska militärfordonen.
     Ukrainska soldater bekänner sig till den ryska flaggan, till de proryska, till separatisterna. Vid vägkanterna tjuter och hurrar de frälsta åskådarna med sina nya kameramobiltelefoner och förevigar det historiska genombrottet.
      Kvinnor kysser okända ansikten, utspökade med rånarluvor, och låter luvhuvornas armar läggas om sina axlar för att på ett konkret bevisa sin trohet mot Det Ryska.
   
     Jag har sett detta teatersceneri förut i de gamla uttjänta historieböckerna med högljudda, viftande och välkomnande människor vid vägkanter, människor som hyllar, som ropar, som gestikulerar, som tror att de nu är befriade.