Varför skulle vi ha sprängt en bro?

Lördagen den 16 augusti 2008
efter Aktuellt-nyheterna om bl a bombningen av järnvägsbron mellan västra och östra Georgien

Det är nu bara nästan en fantastisk sensommardag.
De ryska ledarpokeransiktena, som förnekar varje attack, varje våldsinslag, varje brott mot mänskligheten, gör att kvällen skadats för mig men mest för alla inblandade, som lider, skräms, flyr, hatar och behärskar sig för att överleva.
Vi värnar ju om människorna här, säger de durkdrivna ryssöverläpparna, som har övats i decennier för att entonigt, cyniskt och ihåligt uttala orderorden. De har Världens chans nu? Inte har vi sprängt någon bro! stelyttrar en Putin-Variant inför tv-kameran. Varför skulle vi ha sprängt en bro? Vi är ju här för att mäkla fred och vara en buffert mot georgiska styrkor.
Hur länge kan deras förnekelseansikten hållas kvar i maskeradskepnader, i hånfulla låtsasskrudar?

De ryska soldater, som i gryningen den 21 augusti l968 invaderade Tjeckoslovakien, fick snabbt bytas ut på grund av att de inte klarade bemötandet och mottagandet i landet. Deras hjärnors innanmäten skakades runt, och några sammanhang kunde de efter några timmar inte finna. Förvirringen tilltog. Allt blev kaos för dem. De unga, naiva och godtrogna soldaterna från den ryska landsbygden förstod ingenting längre. De skulle ju bli mottagna som hjältar! Motsatsen upplevde de. Människor betedde sig märkvärdigt och oförklarligt. De hävde sig upp mot dem på stridsvagnarna och vädjade med blommor eller hötte med nävar. Åk hem, åk hem! ropade de,bad de, grät de. Ni har kommit in i ett missförstånd. Vi behöver inte bli befriade av er, vi håller själva på med vår befrielse. Åk hem!
De ryska ungsoldaterna byttes snabbt ut.
När ska de stela och ryssöverläppade av i dag åka hem, bytas ut?

Det har varit dags länge nu.
^