Varför skulle vi ha sprängt en bro?

Lördagen den 16 augusti 2008
efter Aktuellt-nyheterna om bl a bombningen av järnvägsbron mellan västra och östra Georgien

Det är nu bara nästan en fantastisk sensommardag.
De ryska ledarpokeransiktena, som förnekar varje attack, varje våldsinslag, varje brott mot mänskligheten, gör att kvällen skadats för mig men mest för alla inblandade, som lider, skräms, flyr, hatar och behärskar sig för att överleva.
Vi värnar ju om människorna här, säger de durkdrivna ryssöverläpparna, som har övats i decennier för att entonigt, cyniskt och ihåligt uttala orderorden. De har Världens chans nu? Inte har vi sprängt någon bro! stelyttrar en Putin-Variant inför tv-kameran. Varför skulle vi ha sprängt en bro? Vi är ju här för att mäkla fred och vara en buffert mot georgiska styrkor.
Hur länge kan deras förnekelseansikten hållas kvar i maskeradskepnader, i hånfulla låtsasskrudar?

De ryska soldater, som i gryningen den 21 augusti l968 invaderade Tjeckoslovakien, fick snabbt bytas ut på grund av att de inte klarade bemötandet och mottagandet i landet. Deras hjärnors innanmäten skakades runt, och några sammanhang kunde de efter några timmar inte finna. Förvirringen tilltog. Allt blev kaos för dem. De unga, naiva och godtrogna soldaterna från den ryska landsbygden förstod ingenting längre. De skulle ju bli mottagna som hjältar! Motsatsen upplevde de. Människor betedde sig märkvärdigt och oförklarligt. De hävde sig upp mot dem på stridsvagnarna och vädjade med blommor eller hötte med nävar. Åk hem, åk hem! ropade de,bad de, grät de. Ni har kommit in i ett missförstånd. Vi behöver inte bli befriade av er, vi håller själva på med vår befrielse. Åk hem!
De ryska ungsoldaterna byttes snabbt ut.
När ska de stela och ryssöverläppade av i dag åka hem, bytas ut?

Det har varit dags länge nu.
^

Nu pekar Putin påtagligt på positionerna

Efter TV-Aktuellt med bilder på Vilnius-bor, som demonstrerar för Georgiens sak i kväll.

Jag är åter med på Vilnius gator, går med de rödvita färgerna i mina händer och ropar Georgien, Georgien på svenska. Det är tjugo år sedan jag gick där med de andra för att försvara den baltiska friheten mot det sovjetiska förtrycket. Klockorna hade då visat felaktig tid för att förvirra de demonstrerande. Nej, något möte skulle alls inte hållas på det stora torget klockan tolv!! Den sovjetiska högljudda schlagermusiken dånade ur uppsatta högtalare för att de litauiska proteströsterna ur megafonerna skulle drunkna, tystas för alltid. Människor stod på balkongerna, och då och då fördes intensiva visslingar mot de Råbarkade, Hänsynslösa och Demokratihatande.

Mötet hölls dock som uppgjort. Strax därefter gjordes chock mot människor, som samlats för att lyssna och för att protestera mot frihetsberövandet, som pågått så länge. Jag var med dem och sprang. Vi skingrades men samlades igen längre bort och fortsatte tillsammans på gator jag aldrig hade gått.

Det var i juli 1988.

Tjugo år hade då gått sedan inmarschen i Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968. Jag minns starkt TV-bilderna från detta groteska överfall på en stat, som successivt, försiktigt och långsamt hade börjat forma sitt demokratiska liv. Alexander Dubceks vänliga ansikte lyste över människorna och gav dem mod men fick till sist bli avhyst och bortkört av maktlystna sovjetmänniskor, som inte ville kännas vid mjukhet och förståelse.

Tio år dessförinnan hade jag stött på de nitiska diktaturmänniskorna i Östtyskland på min väg till Väst-Berlin. Jag glömmer aldrig deras tillvägagångssätt, deras attityder och deras röster, som ekade av metall.

Nu återkommer de, sönerna och sonsönerna, sovjetsönerna, sovjetsonsönerna.

De ska bevisa för en försvagad värld hur starka de är, hur målmedvetna de är och vilken seger de till slut ska få.

Deras stora ledare nu är lille Putin, som står där och som nu så påtagligt pekar på positionerna han uppnått. Han ler i mjugg. Detta har han längtat efter mycket länge, mycket länge, ända sedan han tog Jeltzin i hand och blev herre i sadeln på sin avskräckande Sovjethingst.

Var är du, Michail Gorbatjov?