Visar inlägg med etikett Georgien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Georgien. Visa alla inlägg
torsdag 5 februari 2015
De gulvita bordens folk eller Den nya dagen K
K som i krig?
Ja, som i ett utvidgat krig.
K som i krig.
De träffas i dag i Kiev.
Många kända är där, de som ännu med makt representerar EU och USA.
I Kiev har de träffats i dag kring de gulvita borden.
Vilken färg har borden i Moskva i morgon?
Fem i tolv torsdagen den 5 februari 2015 och en minut i tolv fredagen den 6 februari 2015 ska man komma överens om en ny fredsplan? Ska Angela Merkel åter prata ryska med Vladimir Putin?
Det går inte, för Putin hör inte längre. Han har fått hastiga vaxproppar i öronen. Ingen har tänkt på att ta med vaxlösande medel. Hur inlindat eller högljutt man än ropar till honom, så hör han inte. Han pekar oavbrutet med sina uppåtsträckta händer mot sina öron för att informera om den pågående dövheten.
Ja, han är döv för orden om Krim och för orden om Donetsk och Luhansk men också för orden Georgien och Moldavien.
Det är den värsta dagen i dag.
Är det den värsta dagen i morgon?
Kriget börjar på allvar, det nya, ryska förstorade kriget i Europa?
Upprepningstiden ringlar mot oss.
tisdag 19 augusti 2008
Kanske Gorbatjov redan är ihjälkramad?
Angående Georgien 18 augusti
Condoleezza Rice har just uttalat sig igen, svarat tufft på det massiva ryska hotet, fördömt hotet och sagt att Ryssland spelar ett farligt och högt spel och att västvärldens länder, som känner sig utpekade, ska finna ett stöd i Nato. Nato kommer att utföra det som behöver utföras.
Condoleezza Rice har inte längre sin gula jacka på sig i Tbilisi i Georgien, nej, hon for därifrån för ett par dagar sedan. Gav hon Saakasjvili löften om militärt stöd? Nej, endast hjälpsändningar fick skickas. De amerikanska stora planen har också kommit till huvudstaden. Fanns det förtäckta vapen med i transporten? Nej, inga vapen överhuvudtaget hade olovligen förts med. Är det säkert det?
Ryssarna meddelar att amerikanska plan för med sig ammunition och vapen i hjälpsändningarna. Det är fruktansvärt sant. Det är lika sant som att ryssarna lovat att dra undan sina styrkor i Georgien.
Vi lever i den mest osanna Världen, där öst utmanar väst plötsligt, oberäkneligt men med lång planeringstid bakom sig. Hårda köldord uttalas oavbrutet från båda sidor. Bush har redan sagt sitt också för flera dagar sedan och då flera dagar för sent. Varför dröjer alltid USA?
Nato har i förrgår avtalat med Polen om att få sätta upp avskjutningsramper för missiler. Är detta rätt uppfattat? Nu svarar ryssarna med att förbereda för avskräckningsmissiler i hamnar mot Östersjön. Är detta rätt uppfattat?
Ryssarna har redan bestämt sig för att skaffa fler östersjöhamnar. Det gäller att återupprätta det forntida paradiset, före Gorbatjov-tiden, före glasnost och perestrojka. Någon risk för att Michail Gorbatjov ska uttala sig är det heller knappast. Gör han ändå ett försök ,blir han kidnappad av Putin-gänget och förd till någon enslig ö, St Helena till exempel. Hans röst kommer inte att eka därifrån. Han kommer inte ens att få en megafon med sig dit. Rösten ska drunkna på väg till väst. En konstlad rysk tsunami har satts in som extra åtgärd.
De som protesterar mot ryssar och som skadar ryska medborgare, det vill säga alla i Sydossetien och Abchazien, ska få känna på, vilken makt Det Nya Ryssland nu har. Ingen kan längre gå emot oss, menar man och pöser av självbespegling. Akta er, akta er! Vi är fruktansvärt farliga. Nu ska vi äntligen bekämpa er! Vi har väntat så länge, så länge, men nu ska det ske med besked. Ske med besked? Hur då? Ni menar att det är dags för oss att åter dra ner mörkrumsgardinerna? Det var ett tag sen vi behövde göra det. Jag var liten då, ett par, tre år bara. Jag minns att mamma stod på en stol med bandage om ben och armar, för hon hade fått ledgångsreumatism och hade svårt att röra sig. Varje kväll skulle de där gardinerna sättas upp. Inte en enda liten ljusstrimma fick röja att vi existerade. Göteborg fanns överhuvudtaget inte som stad efter mörkrets inbrott.
Bekämpa oss? Vilka oss? Sverige? Sverige, som min pappa försvarade i fem år? Under fem år försvarade han Sverige som många andra pappor. Vi såg inte till honom så mycket. Jag minns, när han kom hem på permission i sina soldatkläder och ställde geväret i hallen. Minns jag även, när vi snabbt förflyttade oss till hyreshusets skyddsrum i källaren? Ja, jag minns det, och jag vet att jag inte vill sitta i ett skyddsrum mer. Där finns inga fönster. Man ser inte verkligheten, man känner bara oro och skräck. Kände du skräck, när du var så liten, Ann. Ja, man såg på människorna bredvid sig att det var något som inte stämde. Ett barn känner mycket mer än man kan tro, och upplevelserna sätter spår i hjärnan. Jag har fullt med spår, och ju mer jag tränger in i dem, desto mer minns jag.
Men nu har väl Reinfeldt gjort så att du inte behöver sitta i skyddsrum mer? Ja ja! Tack, Reinfeldt, tack Reinfeldt för att du så diplomatiskt har avspisat ryssarna! Och Tolgfors har bekänt att han varit ute i ogjort väder? Ja. Då har vi alla ledare med oss och kan snart gå ut i försvar mot tyskarna? Tyskarna?! Ryssarna var det. Ryssarna, ja. Ryssar och amerikaner, inte kineser och amerikaner, inte iranier och amerikaner utan ryssar och amerikaner.Det är mycket man inte tror men som sker plötsligt. De flesta har strukit Putin medhårs och gör så fortfarande, Tyskland och Italien till exempel. Förnuftet har innehafts av de baltiska länderna och Polen, vars ledare resolut reste till Tbilisi redan första dagen för att ge sitt stöd.
Den ryska björnen kramas hårt. Vem vet, kanske Gorbatjov redan är ihjälkramad?
Condoleezza Rice har just uttalat sig igen, svarat tufft på det massiva ryska hotet, fördömt hotet och sagt att Ryssland spelar ett farligt och högt spel och att västvärldens länder, som känner sig utpekade, ska finna ett stöd i Nato. Nato kommer att utföra det som behöver utföras.
Condoleezza Rice har inte längre sin gula jacka på sig i Tbilisi i Georgien, nej, hon for därifrån för ett par dagar sedan. Gav hon Saakasjvili löften om militärt stöd? Nej, endast hjälpsändningar fick skickas. De amerikanska stora planen har också kommit till huvudstaden. Fanns det förtäckta vapen med i transporten? Nej, inga vapen överhuvudtaget hade olovligen förts med. Är det säkert det?
Ryssarna meddelar att amerikanska plan för med sig ammunition och vapen i hjälpsändningarna. Det är fruktansvärt sant. Det är lika sant som att ryssarna lovat att dra undan sina styrkor i Georgien.
Vi lever i den mest osanna Världen, där öst utmanar väst plötsligt, oberäkneligt men med lång planeringstid bakom sig. Hårda köldord uttalas oavbrutet från båda sidor. Bush har redan sagt sitt också för flera dagar sedan och då flera dagar för sent. Varför dröjer alltid USA?
Nato har i förrgår avtalat med Polen om att få sätta upp avskjutningsramper för missiler. Är detta rätt uppfattat? Nu svarar ryssarna med att förbereda för avskräckningsmissiler i hamnar mot Östersjön. Är detta rätt uppfattat?
Ryssarna har redan bestämt sig för att skaffa fler östersjöhamnar. Det gäller att återupprätta det forntida paradiset, före Gorbatjov-tiden, före glasnost och perestrojka. Någon risk för att Michail Gorbatjov ska uttala sig är det heller knappast. Gör han ändå ett försök ,blir han kidnappad av Putin-gänget och förd till någon enslig ö, St Helena till exempel. Hans röst kommer inte att eka därifrån. Han kommer inte ens att få en megafon med sig dit. Rösten ska drunkna på väg till väst. En konstlad rysk tsunami har satts in som extra åtgärd.
De som protesterar mot ryssar och som skadar ryska medborgare, det vill säga alla i Sydossetien och Abchazien, ska få känna på, vilken makt Det Nya Ryssland nu har. Ingen kan längre gå emot oss, menar man och pöser av självbespegling. Akta er, akta er! Vi är fruktansvärt farliga. Nu ska vi äntligen bekämpa er! Vi har väntat så länge, så länge, men nu ska det ske med besked. Ske med besked? Hur då? Ni menar att det är dags för oss att åter dra ner mörkrumsgardinerna? Det var ett tag sen vi behövde göra det. Jag var liten då, ett par, tre år bara. Jag minns att mamma stod på en stol med bandage om ben och armar, för hon hade fått ledgångsreumatism och hade svårt att röra sig. Varje kväll skulle de där gardinerna sättas upp. Inte en enda liten ljusstrimma fick röja att vi existerade. Göteborg fanns överhuvudtaget inte som stad efter mörkrets inbrott.
Bekämpa oss? Vilka oss? Sverige? Sverige, som min pappa försvarade i fem år? Under fem år försvarade han Sverige som många andra pappor. Vi såg inte till honom så mycket. Jag minns, när han kom hem på permission i sina soldatkläder och ställde geväret i hallen. Minns jag även, när vi snabbt förflyttade oss till hyreshusets skyddsrum i källaren? Ja, jag minns det, och jag vet att jag inte vill sitta i ett skyddsrum mer. Där finns inga fönster. Man ser inte verkligheten, man känner bara oro och skräck. Kände du skräck, när du var så liten, Ann. Ja, man såg på människorna bredvid sig att det var något som inte stämde. Ett barn känner mycket mer än man kan tro, och upplevelserna sätter spår i hjärnan. Jag har fullt med spår, och ju mer jag tränger in i dem, desto mer minns jag.
Men nu har väl Reinfeldt gjort så att du inte behöver sitta i skyddsrum mer? Ja ja! Tack, Reinfeldt, tack Reinfeldt för att du så diplomatiskt har avspisat ryssarna! Och Tolgfors har bekänt att han varit ute i ogjort väder? Ja. Då har vi alla ledare med oss och kan snart gå ut i försvar mot tyskarna? Tyskarna?! Ryssarna var det. Ryssarna, ja. Ryssar och amerikaner, inte kineser och amerikaner, inte iranier och amerikaner utan ryssar och amerikaner.Det är mycket man inte tror men som sker plötsligt. De flesta har strukit Putin medhårs och gör så fortfarande, Tyskland och Italien till exempel. Förnuftet har innehafts av de baltiska länderna och Polen, vars ledare resolut reste till Tbilisi redan första dagen för att ge sitt stöd.
Den ryska björnen kramas hårt. Vem vet, kanske Gorbatjov redan är ihjälkramad?
söndag 17 augusti 2008
Varför skulle vi ha sprängt en bro?
Lördagen den 16 augusti 2008
efter Aktuellt-nyheterna om bl a bombningen av järnvägsbron mellan västra och östra Georgien
Det är nu bara nästan en fantastisk sensommardag.
De ryska ledarpokeransiktena, som förnekar varje attack, varje våldsinslag, varje brott mot mänskligheten, gör att kvällen skadats för mig men mest för alla inblandade, som lider, skräms, flyr, hatar och behärskar sig för att överleva.
Vi värnar ju om människorna här, säger de durkdrivna ryssöverläpparna, som har övats i decennier för att entonigt, cyniskt och ihåligt uttala orderorden. De har Världens chans nu? Inte har vi sprängt någon bro! stelyttrar en Putin-Variant inför tv-kameran. Varför skulle vi ha sprängt en bro? Vi är ju här för att mäkla fred och vara en buffert mot georgiska styrkor.
Hur länge kan deras förnekelseansikten hållas kvar i maskeradskepnader, i hånfulla låtsasskrudar?
De ryska soldater, som i gryningen den 21 augusti l968 invaderade Tjeckoslovakien, fick snabbt bytas ut på grund av att de inte klarade bemötandet och mottagandet i landet. Deras hjärnors innanmäten skakades runt, och några sammanhang kunde de efter några timmar inte finna. Förvirringen tilltog. Allt blev kaos för dem. De unga, naiva och godtrogna soldaterna från den ryska landsbygden förstod ingenting längre. De skulle ju bli mottagna som hjältar! Motsatsen upplevde de. Människor betedde sig märkvärdigt och oförklarligt. De hävde sig upp mot dem på stridsvagnarna och vädjade med blommor eller hötte med nävar. Åk hem, åk hem! ropade de,bad de, grät de. Ni har kommit in i ett missförstånd. Vi behöver inte bli befriade av er, vi håller själva på med vår befrielse. Åk hem!
De ryska ungsoldaterna byttes snabbt ut.
När ska de stela och ryssöverläppade av i dag åka hem, bytas ut?
Det har varit dags länge nu.
^
efter Aktuellt-nyheterna om bl a bombningen av järnvägsbron mellan västra och östra Georgien
Det är nu bara nästan en fantastisk sensommardag.
De ryska ledarpokeransiktena, som förnekar varje attack, varje våldsinslag, varje brott mot mänskligheten, gör att kvällen skadats för mig men mest för alla inblandade, som lider, skräms, flyr, hatar och behärskar sig för att överleva.
Vi värnar ju om människorna här, säger de durkdrivna ryssöverläpparna, som har övats i decennier för att entonigt, cyniskt och ihåligt uttala orderorden. De har Världens chans nu? Inte har vi sprängt någon bro! stelyttrar en Putin-Variant inför tv-kameran. Varför skulle vi ha sprängt en bro? Vi är ju här för att mäkla fred och vara en buffert mot georgiska styrkor.
Hur länge kan deras förnekelseansikten hållas kvar i maskeradskepnader, i hånfulla låtsasskrudar?
De ryska soldater, som i gryningen den 21 augusti l968 invaderade Tjeckoslovakien, fick snabbt bytas ut på grund av att de inte klarade bemötandet och mottagandet i landet. Deras hjärnors innanmäten skakades runt, och några sammanhang kunde de efter några timmar inte finna. Förvirringen tilltog. Allt blev kaos för dem. De unga, naiva och godtrogna soldaterna från den ryska landsbygden förstod ingenting längre. De skulle ju bli mottagna som hjältar! Motsatsen upplevde de. Människor betedde sig märkvärdigt och oförklarligt. De hävde sig upp mot dem på stridsvagnarna och vädjade med blommor eller hötte med nävar. Åk hem, åk hem! ropade de,bad de, grät de. Ni har kommit in i ett missförstånd. Vi behöver inte bli befriade av er, vi håller själva på med vår befrielse. Åk hem!
De ryska ungsoldaterna byttes snabbt ut.
När ska de stela och ryssöverläppade av i dag åka hem, bytas ut?
Det har varit dags länge nu.
^
torsdag 14 augusti 2008
Nu pekar Putin påtagligt på positionerna
Efter TV-Aktuellt med bilder på Vilnius-bor, som demonstrerar för Georgiens sak i kväll.
Jag är åter med på Vilnius gator, går med de rödvita färgerna i mina händer och ropar Georgien, Georgien på svenska. Det är tjugo år sedan jag gick där med de andra för att försvara den baltiska friheten mot det sovjetiska förtrycket. Klockorna hade då visat felaktig tid för att förvirra de demonstrerande. Nej, något möte skulle alls inte hållas på det stora torget klockan tolv!! Den sovjetiska högljudda schlagermusiken dånade ur uppsatta högtalare för att de litauiska proteströsterna ur megafonerna skulle drunkna, tystas för alltid. Människor stod på balkongerna, och då och då fördes intensiva visslingar mot de Råbarkade, Hänsynslösa och Demokratihatande.
Mötet hölls dock som uppgjort. Strax därefter gjordes chock mot människor, som samlats för att lyssna och för att protestera mot frihetsberövandet, som pågått så länge. Jag var med dem och sprang. Vi skingrades men samlades igen längre bort och fortsatte tillsammans på gator jag aldrig hade gått.
Det var i juli 1988.
Tjugo år hade då gått sedan inmarschen i Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968. Jag minns starkt TV-bilderna från detta groteska överfall på en stat, som successivt, försiktigt och långsamt hade börjat forma sitt demokratiska liv. Alexander Dubceks vänliga ansikte lyste över människorna och gav dem mod men fick till sist bli avhyst och bortkört av maktlystna sovjetmänniskor, som inte ville kännas vid mjukhet och förståelse.
Tio år dessförinnan hade jag stött på de nitiska diktaturmänniskorna i Östtyskland på min väg till Väst-Berlin. Jag glömmer aldrig deras tillvägagångssätt, deras attityder och deras röster, som ekade av metall.
Nu återkommer de, sönerna och sonsönerna, sovjetsönerna, sovjetsonsönerna.
De ska bevisa för en försvagad värld hur starka de är, hur målmedvetna de är och vilken seger de till slut ska få.
Deras stora ledare nu är lille Putin, som står där och som nu så påtagligt pekar på positionerna han uppnått. Han ler i mjugg. Detta har han längtat efter mycket länge, mycket länge, ända sedan han tog Jeltzin i hand och blev herre i sadeln på sin avskräckande Sovjethingst.
Var är du, Michail Gorbatjov?
Jag är åter med på Vilnius gator, går med de rödvita färgerna i mina händer och ropar Georgien, Georgien på svenska. Det är tjugo år sedan jag gick där med de andra för att försvara den baltiska friheten mot det sovjetiska förtrycket. Klockorna hade då visat felaktig tid för att förvirra de demonstrerande. Nej, något möte skulle alls inte hållas på det stora torget klockan tolv!! Den sovjetiska högljudda schlagermusiken dånade ur uppsatta högtalare för att de litauiska proteströsterna ur megafonerna skulle drunkna, tystas för alltid. Människor stod på balkongerna, och då och då fördes intensiva visslingar mot de Råbarkade, Hänsynslösa och Demokratihatande.
Mötet hölls dock som uppgjort. Strax därefter gjordes chock mot människor, som samlats för att lyssna och för att protestera mot frihetsberövandet, som pågått så länge. Jag var med dem och sprang. Vi skingrades men samlades igen längre bort och fortsatte tillsammans på gator jag aldrig hade gått.
Det var i juli 1988.
Tjugo år hade då gått sedan inmarschen i Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968. Jag minns starkt TV-bilderna från detta groteska överfall på en stat, som successivt, försiktigt och långsamt hade börjat forma sitt demokratiska liv. Alexander Dubceks vänliga ansikte lyste över människorna och gav dem mod men fick till sist bli avhyst och bortkört av maktlystna sovjetmänniskor, som inte ville kännas vid mjukhet och förståelse.
Tio år dessförinnan hade jag stött på de nitiska diktaturmänniskorna i Östtyskland på min väg till Väst-Berlin. Jag glömmer aldrig deras tillvägagångssätt, deras attityder och deras röster, som ekade av metall.
Nu återkommer de, sönerna och sonsönerna, sovjetsönerna, sovjetsonsönerna.
De ska bevisa för en försvagad värld hur starka de är, hur målmedvetna de är och vilken seger de till slut ska få.
Deras stora ledare nu är lille Putin, som står där och som nu så påtagligt pekar på positionerna han uppnått. Han ler i mjugg. Detta har han längtat efter mycket länge, mycket länge, ända sedan han tog Jeltzin i hand och blev herre i sadeln på sin avskräckande Sovjethingst.
Var är du, Michail Gorbatjov?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)