Fyra-dagen

     Det är en speciell dag denna fredag 140404 v 14.
     Fyra-dagen kallas den.
     Nästa fyra-dag kommer med en förstärkande fyra,  440404.
     Knappast kan jag leva då? Det beror förstås på vad man menar med att leva. Jag kan leva i anden. Den kommande fyra-dagen kanske jag till och med har kommit i kapp den tid, som jag inte har levt i.
     Man verkar i efterhand? Ens ord tas först på allvar, när man inte längre kan skriva eller uttala dem?

     Det är lite sorgligt men ändå ett humorfyllt konstaterande.Med en livshumor kan man lära sig att stå ut
     Människor förstår kortsamt och långsamt. Man kan inte använda ordet kortsamt, eftersom det inte finns?
     Sveriges försvarsminister uttryckte sig i går kortsamt om en snabbutbyggnaden av det svenska försvaret. Efter den aggressiva ryska annekteringen av Krim insåg hon omedelbart att hon måste lämna det nödvändiga och akuta beskedet om den svenska flygupprustningen. Avsevärda satsningar ska göras. Vi måste höja vår säkerhet. Detta kan inte ske långsamt; det måste ske nu. Vi befinner oss också i farozonen. Redan har ovälkomna spaningsflygningar ägt rum nära vårt luftrum.
      Jag halvligger på sängen och stöttar mig mot fyra röda kuddar, då jag ser henne uttala försvarsorden från den tv-apparat, som har full-ljud hela tiden. Den andra har en varierad volymstyrka. Jag är därför nu glad för att jag genast och utan svårighet kan uppfatta alla hennes löftesord.
     Många plan ska nytillverkas. Stora kostnader ska följa. Flygtimmar ska ökas, och beredskapen ska bli omfattande.
     Det är ord, som inte har yttrats på lång, lång tid, behövliga ord, sanningar i den knappa tiden.

     En kvinna yttrar allvarliga överlevnadsord direkt till oss, som bor i detta vackra och för oss så betydelsefulla land, vilket ännu är vårt.

     Varningsord är det, och vi, som sitter eller ligger framför våra nyhetsskärmar, borde vakna upp och fråga oss, om det verkligen är så allvarligt som det låter. Kan det vara skrämselpropaganda, eller är det första april? Nej, i går var det tredje april, och då kan man inte skoja längre. Skoj-tiden är förbi! Det är allvar för en gångs skull!

     I dag på Fyra-dagen menar både s- och kd-företrädare i Försvarsberedningen att de har blivit tagna på sängen.
     Jaha. En kvinna har tagit två män på sängen. Det är ju inte så vanligt i politiska sammanhang, nej.
     De visste ingenting om det här utspelet.
     Nehej.
     Man kan väl inte föregå beslutet, som beredningen ska ta i maj? Beredningen fick ju dessutom längre tid på sig att fundera, ja, ytterligare två månader. Ska man inte respektera ett datum? Måste man bli överkörd så här? Alltså- inte ett enda ord om saken hörde vi i går, när vi -
     Men det var ju i förrgår den andre april, som ni talar om, eller?
     Ja, den andre april.
     Andre april är ju jättelängesen. I Putins värld är det mycket längesen. Han är nämligen världssnabb och har en särskild tidsuppfattning, så det gäller att hänga med i svängarna. Vissa svenska politikermän tycks fatta mer långsamt än kortsamt. Hör ni till de männen, när ni klagar på avgörande och snabba besked om brådskande upprustningar för vårt land? Vill ni bli ett Putin-land? Kunde ni inte ha kommenterat på ett positivt sätt, sagt att ni förstår att det är lite bråttom och att man kanske inte ens kan vänta till maj?
     Nej, en man, som sysslar med försvarsfrågor, kan inte frigöra sig från långbänken, om så Sverige står i yttersta fara?
     Kvinnor Kan.

Den bombastiska taktiken

20140308 lö v10 Blogginlägg om Ukraina/ Den bombastiska taktiken/

  Han ger sig inte. De ger sig inte.

  Presidentsamtalen mellan Obama och Putin gav ingenting i går fredagen den 7 mars 2014, även om de talades vid i nittio minuter.

  Vad är Putins ord om goda förbindelser med USA värda, när han i Krim-praktiken inte arbetar för innebörden av dessa ord? Han väntar ut tiden, har två eller flera ansikten och är kanske till och med personlig i sin röst, översvallande hjärtlig, pratar om sin mamma, om hon nu lever, eller är stolt över sin syster, om hon nu finns, och som numera bor i Paris eller Köpenhamn eller  i -

   Dagens besked är tunga, otympliga, stela, bombastiska; Putin ger sig inte utan hävdar att Janokowitsch ska återkomma till Kiev som företrädare för den valda ukrainska regeringen. Dessutom ska avtalet om presidentvalet i Ukraina i december genomföras, det avtal, som västmakterna skrev under på.

  Att händelseförlopp ändrats, sedan det avtalet skrevs under, spelar ingen roll för Putin.

  Det sitter fortfarande enligt honom en fascistisk regering i Kiev, och den hotar all rysk befolkning i Ukraina.

  Västliga journalister på Krim har misshandlats? Med hur stor säkerhet vet man, vad som är sanning? Propagandan mot väst ökar, fördjupas.

  Allt är värre än man trott.

  Jan Eliassons vädjan om eldupphör i ord har ingen verkan?
Putin vill inte uppskatta någon vänlighet, någon fördröjning. Han har sin taktik klar, och obarmhärtigt rustar han för den verkliga ockupationen av själva Ukraina.

Skrivandet och resignationen

     Det är närmast otroligt att jag denna kyliga nollgradiga vårkväll den 3 april 2014 åter har lyckats hitta Bloggers oranga penna efter så många fruktlösa försök med alla kontobyten, utloggningar, inloggningar, nytt lösenord och rätt tryckning på rätt rad. Vid två tillfällen hade jag inte ens åtkomst till min egen text på Google Drive. Jag skulle fråga upphovsrättsägaren, om jag skulle kunna få tillgång. Ett av mina barnbarn förklarade då via ett sms precis, hur man skulle göra, vilket jag gjorde. Det blev ändå fel.
      Jag är född i fel århundrade, är trög, inte smidig, inte datakunnig och till synes ovillig att följa med i alla dataförändringar. Det enda jag kan är att skriva men inte att få det skrivna publicerat. Jag förstår inte, varför just denna tid, detta år, ska vara ett svårtekniskt år för mig. Alla andra blogginläggsår har ju varit fruktbara med rosa text, med noga utvalda rubriker och med förklarande etiketter. Cirka åtta blogginlägg har jag skrivit om Ukraina-krisen, och endast två stycken, om den fjärde och den sjätte mars 2014, har jag kunnat publicera och då först genom kopiering från Google Drive. Nu vet jag inte, om det är någon idé att i efterhand publicera dem jag har där.
     Jag ska ändå försöka att kopiera ett av dem, men för att få åtgång till detta, måste jag förmodligen genomföra samma procedur med förändring och växling av mina två konton. Bara tanken på det omständliga i denna hantering gör att jag hellre har lust att låta bli.
     Det måste finnas ett enklare sätt att kunna göra ett blogginlägg?
     Den för mig så krångliga tekniken blockerar mig och gör mig resignerad. Mina formuleringar, som är så akuta och läsviktiga, dör långsamt bort, då min energi måste användas för andra, tidskrävande ändamål.

Fågeln Putins vidgade vyer

Skrivet under den storröriga Ukraina-Krim-världspolitikdagen den 6 mars 2014.

Han ringer för att fråga, hur det går. Jag svarar att det inte går något vidare. Blogger kommer jag in på, men där finns ingen orange penna, som jag kan trycka på för att kunna skapa ett nytt blogginlägg.

  Han skojar något om att Putin kanske inte vill att jag skapar fler blogginlägg.

  Jag säger att jag har skrivit om tisdagen den 4 mars 2014 på Google Drive i stället. Det gäller att gardera sig. Orden försvinner så lätt på min dator. Frågan är nu bara, hur jag ska kunna överföra allt  till Blogger, när jag inte kan få fatt i den där oranga Blogger-pennan, eftersom den aldrig dyker upp på min bildskärm, hur mycket jag än trycker på tangenterna. 

Tiden har verkligen försvunnit så  fort och alldeles för snabbt. Det jag skrev i tisdags är inaktuellt i dag på torsdagen? Jag hinner inte med i den svindlande världshastigheten, som förändrar skeendena minut för minut. Soldater, som var osynliga i förrgår, har på något sätt blivit synliga och tillfälligtvis gett sig av på gund av att västvärldens och FN:s företrädare skulle besöka halvön i dag. Dessa har nu bryskt motats bort av hätska proryska Krim-bor, vilka starkt anar sin efterlängtade upprättelse och ryska bekräftelse. Det lokala parlamentet har beslutat att Krim från och med i dag ska ingå som en del av Ryssland, vilket igen omkullkastar västvärldens strategier. Ny diplomati måste skapas och praktiskt utövas. Formellt ska en folkomröstning om Krim hållas den 16 mars. Endast Krim-bor får rösta. Kvarvarande ukrainska soldater hotas, isoleras och trakasseras och kallas nu ockupanter av de ryska propagandisterna. Man erbjuder ukrainska soldater att byta sida eller att överge sina förband snarast, helst omedelbart. Det är så otroligt bråttom. Putin kan inte vänta.

  Hur lätt får det vara att ta över en del av ett lands territorium?

Man vandrar bara in osynlig och styrs osynligt och cirklar runt, runt på ett Moskva-bestämt brädspel, som Den Högste magnetiskt sköter bakom svarta draperier med särskild genomsiktighet från det inre hållet.

  Rysk valuta har redan införts?

  Rysk propaganda flödar och pumpar på, dominerar, slår ut förnuftet, piskar hårt och dyker ner. Den mentala förödelsen har redan börjat härja. Utnötningsprocedurer iscensätts. Provokationerna ökar i antal.

  När kommer första skarpa direktskotten? Varningsskotten har ju redan ljudit.

  I Bryssel förlängs det planerade mötet denna dag, torsdagen den 6 mars 2014. De kyliga och gengångaraktiga sovjetvindarna viner nu där om företrädarna från de västliga länderna. Det är Putin, som blåser lite på alla kropparna, som samlats för att enas på olika sätt. Det ska snart bli en större blåsning, men det anar man inte, eller?

Putin har mycket syre kvar i sitt bröst. Han kan hålla andan länge än. Plötsligt kan han komma inflygande över alla i salen där och blåsa ännu kyligare luft över dem. Alla vet väl att han har flygcertifikat? Man borde ju också veta vid det här laget att han även kan förvandla sig till en vacker och välljudande rysk fågel, som har erhållit ett alldeles speciellt fågelflygcertifikat. Det kan han utnyttja maximalt för att skaffa sig en större luftvy över världen. 

 Putin är inte alls blåögd. Med sina svarta ögon betraktar han nu de församlade i Bryssel. Tänka sig,  de har inte skyddat sig ens med hattar utan går där och sitter där barhuvade och blottade, osäkrade och oförberedda. Väst är verkligen ett konstigt begrepp, mjukt och lyssnande, empatiskt och alternativistiskt. Hur får allt plats i de västliga hjärnorna?

   Som en overklig, iskramande film är detta. Står jag åter upprörd och skrämd plötsligt i vardagens förbifart framför de svartvita tv-bilderna och betraktar de ryska soldaternas frammarsch i Tjeckoslovakien, medan våra barn på ett, tre och fem år otåligt väntar på barnprogrammet?

   Vem är Putin, Angela Merkel, svara, du som vet!

Vet du inte? Har du inte pratat på rätt kvinnovis med honom? Du kan ju dessutom både ryska och tyska. Kan du inte få det rätta fotfästet i hans blåa, kalla ögon? Är han en dubbelnatur? Har han lurat dig hela tiden med sitt eget övertygande om att han var demokrat?  Och du har gått på det? Du, om någon, kan skilja på viktiga ideologiska begrepp. Jag har ju högaktat dig, Angela Merkel.  Oumbärlig är du i denna västmannasamling.

    Du måste ta ner honom på jorden, när han kommer inflygande så där och sprutar frusen luft över era bara huvuden. Lova det, Angela Merkel, du måste, du måste, annars blir ni alla till eviga frysstoder där inne i den ödesmättade salen.

  

   

  

  

Maskeraden

Skrivet den omvälvande tisdagen den 4 mars 2014.

Putin meddelar att det inte finns några soldater på Krim, inga ryska soldater i alla fall. Vem som helst kan ju köpa en uniform. Det kanske är lokala soldater, vad vet han?

     En ukrainsk soldat har emellertid tidigare pekat på en militärbil och sagt att det syns ju på skyltarna att det är ryska bilar, som kommit hit. Vad är det för blindlek man håller på med? Skojar Putin med världen? Han leker? Han har rysk humor?

    Soldaterna har på en fråga från en svensk journalist svarat att de kommer från Mars. Annars pratar de inte, tycks inte ens kunna ryska. Jaha, är det så marsmänniskorna ser ut! De måste tycka att det är kallt på Krim, för de har sina halsdukar eller maskeradhöljen högt över halva ansiktet. Man ser knappt ögonen. Hur kan de se, och hur kan de andas rätt?

    De står mest stilla eller rör sig i grupper.

    Ännu har de inte skjutit någon, inte här på Krim.

    Putin sitter i en karmstol och berättar för journalisterna, vad han måste göra, om de ryskspråkiga i östra Ukraina blir förföljda och hotade, nämligen hjälpa de utsatta, undsätta dem mot outhärdliga förföljelser, gå in i landet och försvara dem med vapenmakt. Det har han rätt till.

    Nu sitter han där i sin blåa skjorta, som så väl överensstämmer med hans mycket blå ögon, och talar skarpt med sin smala mun. Orden artikuleras tydligt och klart till alla, som inte kan ryska.

    Det är hans första intervju på flera, långa dagar. Alla har väntat på att han skulle ge sig till känna och förklara, varför han har ockuperat Krim.

    Krim är inte ockuperat, säger han då. Hur kan en halvö vara ockuperad, när där inte finns några ryska soldater? Jaså, gör det inte, så där en tiotusen eller nåt, tjugofemtusen kanske till och med.

    Han upprepar att det inte finns några ryska soldater på Krim.

    Nähä, ska man förstå det här på något riktigt klurigt sätt då? Om det inte finns några soldater där, som bär tunga vapen och mängder med ammunition, så kan det  inte vara frågan om en ockupation eller en intervention? Det är alltså bara  en massa människor, som har klätt ut sig i uniformer, ja, uniformer som man kan köpa var som helst och som inte har några gradbeteckningar eller kännetecken överhuvudtaget?

    Just så är det.

    Är detta skådespel en fars?

   Ja, och pjäsen heter De Genomskinliga som rör sig men som inte finns.

   Vilka är de medverkande?

   Ja, det är då i första hand som sagt De Genomskinliga. Sedan har vi Själva Blåskjortan, den osynlige regissören, som heller inte har funnits förrän i dag, onsdagen den 4 mars 2014,(till och med precis på min sons födelsedag!)då han, den nu mer än världsberömde storregissören, blev klart synlig. Han befinner sig inte på den riktigt krimiga scenen utan har dirigerat, ursäkta regisserat, allt från ett diffust osynligt håll och har nu slutligen uppenbarat sig i en karmstol, varifrån han talar till en grupp journaliststuderande. Det är deras första övningsuppdrag som intervjuare, så det är klart att de knappast vågar ställa några frågor till en så välkänd världsregissör. Han kan ju bli mycket missnöjd med vissa frågor, och då känns det ju bättre att inte alls ha ställt dem.

    Alla lyssnar lydigt och stilla på hans tydliga och noggranna redogörelse för pjäsen, som alltså redan nu utspelar sig på en halvö vid Svarta Havet. Han hör genom en liten snäcka i örat, hur folk klappar händer efter första akten. Nästan vällustigt berättar han om denna stora hörupplevelse, och hans mun formar sig för en sekund till ett minileende. De flesta ur publiken har flaggor med sig, förtäljer han vidare till de undrande journalisteleverna. Det ser han via ett extraöga, som är placerat i nacken.

   Ja, han verkar lugn, nästan rofylld. Det måste man ju också få vara, när allting har gått så bra i lås, alla noggranna planeringar, alla minutiösa beräkningar, all god och lämplig kostymering.

    

Det första frusna

     Som om jag hade glömt av att det fanns klistriga löv -
     De sammanpackar sig i denna novembertid. Natten mellan den nittonde och tjugonde november har gett dem en kylskjuts på minus fem grader. Flera timmar senare kan de bäras i kompakt form och därefter lydigt ligga sammanpressade i skottkärran, som körs på den nu allt hårdare grusvägen ner till vändplatsen. Där ska de vältas ner över den redan stela rimfrostmossan, som växer några meter ifrån.
     Skyndsamt måste också lilla berget befrias från en ännu mjuk jord. Krattan, hackan, spaden och sopborsten utför betydande, snabba och förändringssynliga arbeten, medan mörkret tilltar och klockan blivit halv fem. Under morgondagen kommer jorden att vara annorlunda och vintrig,  hård och motståndlig.
     I sista minuten utför jag höstens nödvändigheter.
     De gäckande molnen håller inne den första snön några timmar?
   



   
   

Ett skiftande landskap med lekande redskap

Kan jag möjligen återkomma till mina bloggbokstäver, mina bloggformuleringar och mina långa bloggmeningar? Skulle jag åter kunna presentera mina korta bloggmeningar? Fungerar mina bloggutropsord? Kan jag fortfarande ställa en inflätad och snirklig bloggfråga?


De regelbundna övningarna och rutinerna är nödvändiga för att bokstäverna ska kunna böjas, stukas till, vridas och inta de mest befängda positioner.Alla sätt att skriva är goda, utvecklande och stimulerande. Bokstäver kan vara prasslande på papper och tysta på en skärm, bokstäver kan suddas ut för hand eller avlägsnas med ett kort och nästan omärkligt tryckande på ett tangentbord och ändå återfås, om man längtar tillbaka till de ursprungliga tecknen.


Att bygga en text är som att gå genom skiftande landskap med lekande redskap.