Äntligen-dagen, tisdagen den 22 juli 2014.

     För första gången säger Putin ja.
     Han röstar ja med de andra i FN i dag.
     Nu lovar han att påverka separatisterna, så att haverikommissionen kan utföra sitt arbete i Donetsk-området.
      Hotet från Obama och de andra EU-politikerna har trappats upp efter nedskjutningen av det malaisiska planet. Obama krävde i går att tillträde till katastrofplatsen omedelbart ska beredas och att all vapenöverföring över ryska gränsen till de ukrainska östliga delarna ska upphöra. I kväll har fortsatta diskussioner om utökade sanktioner mot Ryssland ägt rum. Alla EU-länder har enats i denna fråga.
     Tvåhundranittioåtta människor har måst sätta livet till för att få Putin under galgen, på knä.

     Det känns märkvärdigt för mig att åter skriva mina meningar om den eviga lögnen i Ryssland. Senast jag skrev var den 27 maj, två dagar efter det ukrainska presidentvalet, som ingen trodde skulle kunna genomföras. Nästan två månader har gått sedan jag beskrev det sista av vårens verkligheter. Kan jag ta tag i min omvärld igen? Ja, jag kan ju skriva, säger jag till mig själv. "Ja, hon kan verkligen skriva," sade hon när hon stod där i sin egen hall och bläddrade i manuskriptet, samtidigt som en bekräftelseskiftning speglade sig i hennes nu nöjda ansikte. Hon visste just i det ögonblicket att hon var på rätt spår och att mitt manuskript var en viktig och avgörande kugge i det stora maskineriet.
    Men vad talar du om, Ann? Ingen förstår, vad du menar.
    Nej, det är klart. Jag talar i gåtor, något jag kan sluta med nu, när allting ändå är försent och jag inte hann fram i tid. Döden kom emellan. Den gör ju alltid det, precis när man är redo att börja sträcka ut en hand för kommunikation och möten. Handen förlamas, och fingerorden kommer aldrig ut ur naglarna. Den hastiga, plötsliga och oväntade döden har kommit emellan.
     Nu är det bara mina egna ord, som gäller, och vem tror på dem? Vem tror på mig, när jag berättar om mina ord och att jag har skrivit mina ord?
     Det är klart att du har skrivit dina egna ord! Vem skulle annars ha skrivit dem?

     Det är ingen idé att fundera över det mera.
     Nu återgår jag till Putin och ska försöka att inte sväva ut så mycket, som är oväsentligt för gemene man:
   
     Trots att Putin gett sitt löfte om medverkan till haverikommissionens arbete, klagar han på att Nato kommer alltför nära hans gränser. Det är hans propagandaord till sitt folk.

     Hur länge ska han föra ut sina lögner?
     Hans förnekelse av all rysk inblandning i de östukrainska separatisternas krigföring är monumental. Han kommer till slut att själv spelas ut och förintas av sina älskade ukrainska ryssar, då de finner tiden mogen.
    Känner han ingen rädsla?
     Skräms han inte av deras dunkla och outtalade hot om den blodtörstiga hämnden på honom,eftersom han inte har ställt upp etthundrafemton procent på dem?

     Det är högsommar med trettio grader i avlånga landet Sverige. För första gången har också utdelats en klass-ett-varning för värmen. Alla uppmanas att dricka vatten för att upprätthålla vätskebalansen. De äldre ska inte dö i mängder, inte de små spädbarnen heller. Vi måste värna om varandra i våra svenska närheter.
    I högsommarsolens hetta pågår även det eviga kriget mellan Gaza och Israel.
    Världen består enbart av våld och tyranni?

     När slutar den besinningslösa hettan?

    I dag för tre år sedan skedde massakern på Utöja, namnet jag inte har förmåga att skriva rätt på min nya resedator.
     Minnesstunder hålles, och blommor lägges på vägar, flygplansdelar, i vatten, på stolpar och vid husväggar.
     Människor pratar högt, lågt, tiger, gråter. Sorgen är gemensam och privat, kollektiv och enskild.