Fem månader senare, måndagen den 17 augusti 2015

   






      Det känns ovant förstås, stelt och orörligt och svårt och tankelångsamt.
     Att hitta rätt plats, rätt pil, rätt tangent, rätt bord, stol, rätt omgivning -
   
     Det är Övningen, som har urholkats, felats, fattats, försvunnit.

     Någon skriver två vykort till mig om att min plats är vid skrivbordet och att det ena ordet ger kraft ¨åt det andra. -Jag vet när jag läste din första diktsamling, fortsätter vykortskrivaren muntligen någon vecka senare, ja, jag kunde inte sluta, jag bara läste på, i ett kör läste jag på.

     Man väntar således på att jag ska besinna mig, bromsa mina altanoljningar, rulla ner gardinerna, stänga av radion, ta fram ordentligt utrymme för orden, besinna mig, skaffa mig mina vanliga skrivarperspektiv och börja formulera igen.

      Hur ska jag kunna skaffa mig Vanan igen, denna oundvikliga Vana, som pinar och slår, stimulerar och utmanar, fångar mig hel och utesluter mig totalt, när jag överger det arbetsamma Kravet?

Greklands sanne vän?

   


     Sanktionerna ska fortsätta till nyåret, eftersom Minsk-avtalet ännu inte är uppfyllt.
     Hur sent på natten beslöts detta? Hur orkar beslutsfattarna med de sena nätterna?

     Putin löser Rysslands nedåtgående ekonomi med att dela samma valuta med Vitryssland och Kazakstan?
     Frågan ställs väl snart även till Grekland och Ungern? Grekland, som om några dagar måste redovisa sina planerade nedskärningar inför EU, kommer att närma sig Ryssland snabbare än man tänkt. Putin ska omsluta med hårda björnfamnar och erbjuda grekerna sina beräknande penning- tjänster. Demokratins ursprungsland kommer att ätas upp av diktaturens störste fågel med klor, som slipats vassa sedan länge.

    När ska grekerna vakna?

    Putin är inte deras sanne vän.

Putins krigsövningar den gula fjärilsdagen 19 mars 2015

 

     Det är sent.
     Putin krigsövar.
     Övar.
     Krigsövar.
     Ju närmre han kommer särskilda länders gränser, desto mera segerviss känner han sig.

     Det är mera sent. Bara några minuter återstår av denna dag.
     Sent är det för oss alla nu.
     För oss alla är det sent nu.
     Nu är det sent för oss alla.
     Är det för sent för oss alla nu?
   
     Dagens Bryssel-möte ger ej några säkra svar om gemensamma fortsatta sanktioner.
   
     Jag känner intuitiv oro och anar att Putin-kriget bryter ut.

     Hur redo är vi?

     Den första gula fjärilen såg jag fladdrande i dag.

Krim-jubileum?

     Krim fyller ett år!
     De beordrade ryska turisterna kommer förstås till jubileet men inga andra.
     Ett nytt, skönt Mini-Sovjet har återuppstått bland de trogna. De onöjda har flyttat eller flytt, förutom många tatarer, som tvingats stanna och som fortfarande inte vill låta sig anpassas på Putin-vis.
      Den ryska propagandan mot Väst är ännu dominerande och dimhöljer krimbornas hjärnor. Jo, allt det sämre beror på sanktionerna, på Västs förberedelser för ideliga angrepp och Natos militära placeringar av trupper nära ryska gränsen.
      Att Putin nu erkänt att han redan i februari 2014 planerat för en ockupation av Krim och att han var redo att till och med använda sig av kärnvapen för att få igenom sin ockupation, noteras i dag inte med förvåning på Krim. Allt är som det är. Putin är också mest som han är, även när han är borta och osynlig i elva dagar.
      Han kommer ju alltid igen, Putin. Det får man räkna med. Putin är Putin men också en bergstopp, nummer två efter Lenin-toppen i Kirgisien.
   
      Putin är blankare och kindrundare i ansiktet efter sin bortvaro, som alla undrade över. Skulle han återkomma levande för att möta Kirgisiens ledare?
      Många spekulationer förekom.
      Själv hade jag för drygt ett par veckor sedan tagit fram mina gamla kursböcker Hitler av Alan Bullock, en Prisma-utgivning i en avkortad svensk översättning från år 1964. Jag började leta efter de sidor, där attentatet beskrevs.
      En snabbrepetition av detta händelseförlopp behövdes nu eller?

      Upprepningar sker snabbare och snabbare i dessa kalla krigsdagar.

Riga-mötets slut lördagen den 7 mars 2015

   

   

      Alla västländer, som deltager under slutfasen i det säkerhetspolitiska mötet i Riga säger inte ja till nya sanktioner mot Ryssland.
     Inte är detta någon nyhet.
     Två utbrytarländer, Grekland och Ungern, har ju redan tydligt visat, åt vilket håll de vill gå och hur de vill hålla kursriktningen.
      Putin har genom sin manipulationsförmåga uppenbarat att han med sofistikerade medel kan urholka deras västerländska tillhörighet.
   
     Glädjande är att Margot Wallström med sina vardagsord i media kan uttrycka Sveriges klara hållning till utökade sanktioner.
     Hennes stöd för Angela Merkel måste betyda mycket för många.

     En vecka efter mordet på Boris Nemtsov tillkännager den ryska utredningsgruppen att man funnit två personer, som kan ha med mordet att göra.

   

     
   

     Det är luften ovanför min pågående mening, som ger tvivel-svaret, skeptiskhets-svaret, axelrycknings-svaret.








   

Riga-mötet onsdagen den 5 mars 2015

     Baltikum är i fara?
     Baltikum vill ha extraförsäkringar från Nato. Man vill inte vara orolig längre.
     Lettland hotas inifrån av den ryska befolkningen?
     Den borde ju dock inse att en ryss är mera fri i Lettland än i Ryssland?

     I Riga förs allvarliga samtal.
     Det estniska försvarsvänliga valresultatet från gårdagen stärker också Lettland?
 

     Vapenvilan bryts ideligen i östra Ukraina.
      Det mullrar, det dånar, det hotas.

     Nya sanktioner utlyses. Nu ska det verkligen kännas för Vladimir Putin.
     Med ytterst små skruvdrag täpper man till.





   

   

Testamentet

 
      Trodde de att de skulle kunna spåra alla farliga och omstörtande ord, att de orden endast skulle rymmas inom dessa plastramar, dessa skärmar, att orden snällt och lydigt skulle stanna på sina platser och invänta sin utplåning?
      Trodde de att ordens kraft också kunde dödas?

      Ord förintas inte. Ord överlever. Ord spelar spratt. Ord smyger sig in och ut, hit och dit, ut och in, dit och hit.
      De hämtar ord i kassar och väskor och lyfter och bär, medan orden hoppar ur och dansar bort på golv och på trappsteg, förblandar sig i bilarnas avgaser, sugs upp i Kremls väggar och sipprar in och förvandlar, förtydligar och klargör, visar sig i ordtecken på golv och väggar, som skyltar och vägmärken, propagandakrigar med Putin-ord, försvinner retfullt, när Maktens Män försöker gripa dem, skrattar, glider undan, förmeras, sprids till Uppsugandets Land, där de frodas, grönskar, ger dubbelt igen och flyger över och droppar ner bland folk i nöd, i utsatthet.

Oppositionskyrkogården

 


     Det är dit de förs, till Oppositionskyrkogården.
     Nu är det Boris Nemtsovs tur.

     Han ligger på lit de parade i Sacharov-centret i Moskva. Härefter ska han forslas till sin jordfästning.
     Kilometerlånga köer med tusentals människor ringlar förbi den öppna kistan. Människors blommor läggs intill kistan så som de lagts på dödsskjutningsbron under lördagen och söndagen.

     Även min son låg i en öppen kista före begravningen. Den som ville och orkade kunde säga ett annorlunda farväl. Jag sade flera farväl, både vid hans dödsbädd och vid hans öppna kista.
     Ljudet av handskruvmaskinen, som sedan skruvade fast locket, dröjde kvar i många år i mina öron. På länge kunde jag inte utan nedstämdhet och sorg höra iskruvningljud, som när man skruvar i en skruv i en hylla, som skall sitta på en vägg i ett vanligt vardagshus.

     Nu råder tidsbrist vid Boris Nemtsovs öppna kista. Dörrarna stängs. Alla, som vill ta avsked av Boris Nemtsov en sista gång, ges  inte möjlighet. Han är ju tvungen att komma i tid till sin egen begravning på kyrkogården Trojekurovskoja.
    Så drastiskt och humorlikt måste man kunna uttrycka sig, om man vill överleva en personlig sorg i en svartnande diktatur, som skär bort människors själar och kastar dem till hungriga vilddjur.

    Kära Dina Eidman, det är också din dag i dag, tisdagen den 3 mars 2015. På din födelsedag står du vid din sons bår.
    På min sons födelsedag den 4 mars tänker jag på alla förflutna år av frånfälle, år som du ska lära dig att leva med.

    Du och jag och redan många andra -

    Våra döda söner -












 
   

 

Luftmöten måndagen den 2 mars 2015

   

     Mellan april 2014 och april 2015 har sextusen människor dödats i rysk-ukrainska kriget. En miljon är på flykt inom Ukraina.
     I dag ska Lavrov och Kerry försöka få slut på de återkommande brotten mot vapenvilan. Vilka andra ska också delta i detta luft-samtal?
     Det är bara de två, som ska skicka luftorden mellan sig.
     Nu har orden redan försvunnit med vinden.
     Ord flyger bort eller beslagtas. Man kan försöka få undan ord, skjuta på dem, så att de blir sargade, bloddrypande, haltande eller begrava dem levande, så att de skriker jordfyllda och gengångaraktigt i många år.
.
     Tas frågan om mordet upp?
     Vilket mord?
     Det fjärde, det i fredags kväll.
     Nej, den frågan passar ju inte in i dag. Nu handlar det om att man ska försöka permanenta vapenvilan.
     Vapenvilan? Existerar det någon vapenvila?
     Vapenvilan trädde i kraft omedelbart efter Minsk-avtalet, ja precis på minuten efter avslutningen av mötet. Mordet på Nummer Fyra ligger på någon annans bord, inte på Lavrovs.

     Lavrov och Kerry har förresten redan avslutat sitt luftburna samtal.

     Nytt telefonmöte om naturgasen och om förhållandet mellan Ryssland och Ukraina har denna andra dag i mars år 2015 avlöst det första, nu mellan Putin, Merkel och Hollande och Porosjenko - eller har dessa ersatts av några andra, som ska representera länderna?
   
     Världen genomkorsas av politikmobiltrafik. Det är svårt att veta, vilka röster, som är de rätta. De kolliderar och förändras, imiteras och försvagas och finner inget stöd eller uttryck från kroppar, som rör sig med armar, med ben, med händer som hälsar och med ansiktsuttryck som avslöjar, ljuger, förskönar.
      När blir man trött på röster?
      Vad betyder en röst?

      En röst har tystnat.








   

   
   
   

   

Människohavet, sorgemarschen i tystnad, plakaten som talar

 

   
     Det väller fram, det tysta människohavet.
     Sorgeplakaten talar.
     Helikoptrar övervakar massan.
   
     Hans liv har offrats för att människornas ryska ögon skulle öppnas.
     Etthundrafyrtiotusen ögon ser äntligen med tydligare skärpa.

     Propagandasmittade ryssar, så kallat vanligt folk, förnekar orsaken och konstruerar kryptiska och osanna sanningar men måste slutligen förena sig med maktens marionetter, som påbörjat sin vandring på tillbakavägens vassa grus.
     Några Putin-troende och närakretsade har börjar tvivla på Den fromme, Den Gode. En del ser likheter med - ja, de vågar ännu inte säga med vem. Det kan ju kosta dem sex skott i ryggen, när de vänt sig om för att gå och för att lämna den sjunkande skutan.

     Ryska polisen kan inte räkna. Enligt den marscherade endast trettiotvåtusen ögon i närheten av Maktens röda hjärta.
     Marscherade?
     Människor gick sakta framåt, sakta, sakta, målmedvetet sakta, nu med orädda fotsteg mot frihet, mänsklighet och fred.

     Tiden är kommen.

     Tiden är nu.







   

Tysta vittnen syns i sorgetåg - deras taltid kommer snart eller Till minne av Boris Nemtsov

   
     För att åskådliggöra Förintelsen för högstadieeleverna använde jag mig som alla andra av såväl dokumentära rörliga bilder som spelfilmer.
     En spelfilm handlade om en judisk liten pojke, som varje dag stod på samma ställe vid samma tid innanför ett staket. Han stod där som ett stumt vittne för att iakttaga, hur en hästtransport passerade med det förintelsegift, som skulle tömmas igenom särskilda öppningsbara luckor ovanpå dödsduscharna.
     Ett stumt vittne, som någon gång kunde bli ett talande vittne, måste oskadliggöras. Hästmannen såg till att pojken en natt blev kuddkvävd i sin säng i den stora sovsalen.Sängkamraten bredvid såg allt ske med slutna ögon. Dagen efter och dagar efter stod denne pojke på samma ställe och vid samma tid bakom staketet och iakttog hästtransporten.

     Vittnena dyker upp som monster för de korrupta, som lievassa spöken och som obehagliga plågoandar, vilka genomborrar köpta själar med sprängbart stoff.
    Makten mördar en.
    Inte hjälper det att mörda en!
    Makten mördar två.
    Inte hjälper det att mörda två!
    Makten mördar flera.
    Inte hjälper det att -
    Vittnena avlöser varandra och iakttager dödsprocesserna och dödstransporterna med envishet och uthållighet.

     En dag överförs dödsskräcken till förövarna.
     D e   borde redan darra.
     D e   borde redan skälva och känna iskylan i sina ben. D e   kan inte längre springa undan, d e   kan inte längre fly.
     D e -

     D e   kan inte ens få låtsas att de beklagar någons död, en död som de inte har förhindrat.
     D e   får inte gå i sorgetåg.
     D e   får inte gå i sorgemarsch.

     D e   sörjer inte alls.




   

Bakom bevakade Kreml eller Inför den odödliga protestmarschen i Moskva den 1 mars 2015

   



     Vägspärrarna, polisbevakningarna och skyddsanordningarna intill Kreml utgjorde inte något hinder för att den vita avrättningsbilen kunde stanna vid trottoarkanten? Mördaren kunde därför lättvindigt skjuta honom med sex skott i ryggen, inte med fyra, inte med två, inte med ett utan med sex övertygandedödande skott i ryggen.
     Honom?
     Ja, Boris Nemtsov.
     Om man blir skjuten i ryggen, har man som en ännu levande förkämpe för ryska demokratin och som initiativtagare till söndagens protestmarsch redan passerat mördarbilen, vars förare då mera osedd kan springa ut och fullfölja sitt betalda uppdrag?
     Den vita bilen hade alltså med lagligt parkeringstillstånd redan stått där en stund vid trottoarkanten?
     Kan man säga så? Får man säga så?
     Nej, inte i Ryssland.

     Genom rätta kretsryska kontakter kan man dock nå långt och nära i Det Förlovade Landet.

     Putin meddelar att det politiska mordet ska utredas.
     Hur trovärdig är denna mening?  Putin är subjekt, meddelar subjekt, att är subjekt, ska utredas är subjekt och ska meddelas subjekt. Enligt den nya Putin-språknormen kallas dessa subjekt Putin-subjekt och blir mer och mer vanliga i Lag-och Normlandet. Den som utesluter subjektet fängslas förstås och förs i handbojor till befästa fängelser, murade med tystnad.

     Boris Nemtsov måste länge ligga död kvar i Moskvas blodiga centrum, medan några poliser står bredvid honom och antecknar.
     De antecknar långsamt i Putins dataålder.

     I dag är det den tjugoåttonde februari 1986.




















     ,

   

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov avrättad fredagen den 27 februari 2015 i Moskva

     Under gårdagen, torsdagen den 26 februari, började ukrainska soldater dra bort de tunga vapnen. Det var först då de insåg att det var möjligt tack vare ett uppehåll i beskjutningen från separatistryssarna.
     I dag har strider åter fortsatt i östra Ukraina.
     Hur länge trodde man att Putin skulle vara nöjd och lite mindre aktiv?
     Putin är alert och mycket aktiv. Han ska segra och besegra alla andra, även Boris Nemtsov, Putin-kritiker och avslöjare av korrupt-kretsen i Moskva,
     Fyra skott dödade Boris Nemtsov denna fredagskväll den 27 februari 2015 i Moskva.

    Världen får oavbrutet elaka ansikten med avrättande ögon.
     Hur ska vi stå ut med att Det Goda ideligen attackeras?
     Efter uppgifterna om IS bortförande av hundratalet assyrier i denna vecka nio tänkte jag genast på mina syrianska elever. Direkt skrev jag upp ett av namnen på ett papper. Jag ville ringa och omedelbart beklaga min sorg över detta illdåd. Hans namn fanns på båda data-adressinformationerna men inget enda telefonnummer. Hur skulle jag då kunna nå honom? Skulle jag ringa några släktingar med samma efternamn och fråga efter hans telefonnummer? Skulle jag ringa till Syrisk Ortodoxa Kyrkan för att få information om honom? Hur länge sedan var det som jag hade jag haft honom som elev?
     Det måste ha varit 1992.
     Är det längesedan?
     Jag ser ännu hans varma ögon lysa mot mig och känner hans positiva leenden och skratt.

     Nu är skratt-tiden slut?

     Barbariet sköljer över oss via nyheter från Östern.
     Jag inser just i detta sena februariögonblick, hur annorlunda titeln på min diktsamling Upprustning i medeltid kan uppfattas och tolkas.  







   
   
   
     

Putinplanen 4-12 februari 2014 avslöjad onsdagen den 25 februari 2015

   
     Novaja Gazeta avslöjar i dag den 25 februari 2015 Putins förberedelser inför ockupationen av Krim och de östliga delarna av Ukraina. Detta hade han planerat, innan ens Janokowitsch blev avsatt, mellan den 4 och 12 februari 2014.
     Var detta en nyhet?
     Är det en förvånande nyhet?
     För Väst är den förväntad.
     Enligt Moskva Eko är uppgiften sensationell.

     Nu vaneväntar man på diktaturens män, som snart igen ska visa sina hämndgiriga ansikten. Små fjuttiga bredaxlade pyttemän ska strax stå i dörren till redaktionen och med sina eldsblickar sluka journalist efter journalist och spy ut dem lemlästade på den hårda avfallskanten utanför tidningslokalerna.

    Varför har då Putin provocerat fram ett krig, som han inte alls har medverkat i?
     Man har velat säkerställa Gazproms naturgasrör, som går genom Ukraina till flera västländer och få tillgång till alla industrier inom Donbass-regionen. För att få till en någorlunda trovärdighet har man uppviglat gränsbefolkningen och mot mutor skapat konflikter och låtsas att detta skulle utgöra grunden för de krigiska aktionerna. Den kriminella idén har tillskrivits Vladislav Surkov, vice chef för presidentadministrationen.

     Denna dag har även innehållit ett EU-möte om ett energisamarbete för att västländerna ska kunna frigöra sig från det ryska naturgasbehovet. Ett tyskt statsbesök har också avlagts av Stefan Löfven hos Angela Merkel.

     I dag är det första gången sedan kriget som ingen enda soldat har blivit dödad.

     Kan Putin känna sig nöjd nu efter att den största delen av planen har uppfyllts?
     Nej, Charkow väntar. Det är inte nog med de terroristklassade dödsexplosionerna.
     Vladislav Surkov får hjärngympa sig ytterligare.

     Hur ska han bäst kunna manipulera västvärlden nu, när han redan spelat ut de trumfkort han tidigare hade på hand?
     Ja, ibland får man ta tid på sig att fundera men inte heller för länge.

     Nu har vi i alla fall ögonen på Surkov, och det är ju en klar fördel?
   
     Man undrar ju, vad Obama och Cameron ska svara på denna fråga. De har säkert nu kommit överens om det gemensamma svaret.


.
   


   
   

Eviga samtal den 24 februari 2015

   
     Etthundrasjuttio soldater fann sin död i Debaltseve.
     I stor nöd lyckades de överlevande fly.
     Det var inget ordnat återtåg.

     Vladimir Putin kallar inte detta för krig. I alla fall är det inte hans krig. Han tror till och med att det knappast kan bli krig mellan Ukraina och Ryssland.
     Vaaa?

     Hallå-

     Men -

     Nej, det kommer säkert inte att bli något krig mellan Ukraina och Ryssland. Allting kommer att ordna sig.

     OSSE har begärt att få tillträde till den så kallade skyddszonen. Tidigare har de blivit bortkörda.
     De tunga vapnen är kvar, och vapenvilan är inte hållbar.

     Fyra utrikesministrar, bland andra Rysslands Sergej Lavrov, har träffats i dag, tisdagen den 24 februari 2015, och uttalat de eviga orden om en stabil och trovärdig vapenvila.
     Men varför ska Sergej Lavrov vara med i denna utrikesministerkrets? Han har ju inte det minsta med detta att göra, eftersom det är Ukraina, som för krig mot Ukraina? Så är det. Ryssland är som sagt inte alls inblandat.

     Den förste, som denna blåsiga och regniga februarikväll har meddelat att han ska ge konkret och handlingskraftig hjälp till Ukraina, är David Cameron.
     Den fyrtioåttaårige engelske premiärministern säger halt!
     HALT!
     Nu är det nog!
     Nu är det slutdiskuterat med eviga samtal.

     Sergej Lavrov läser och hör om det yxhuggande beskedet, och hans tjockhudade men slappa ansiktspåsar fylls av grämelse men strax av nya strategiska intriger. Därefter springer han skyndsamt med sin upptäckta nyhet för att så snabbt som möjligt informera Den Störste, han som aldrig någonsin har startat ett krig eller överhuvudtaget sänt ut några ryska soldater till Krim och till östra Ukraina.





   

 
   

Tjugo kilometer från Mariupol

    De hör dånet men flyr inte.
    Ingenstans kan de ta vägen.
    Människor lider i krigets skugga, i krigets blickpunkt.

    Tjugo kilometer från Mariupol dånar krigslarmet.

    Senare denna märkliga och nu konstaterande vårdag kommer besked om ett tillbakadragande.
    Stridsvagnar ska börja rulla tillbaka över ryska gränsen.

     All sanning uttrycks i ett par mediaformuleringar.
     Sanning?

     Janokowitsch avsattes denna dag i Ukraina för ett år sedan den 22 februari 2014.
     Hans namn hörs inte så ofta numera.
     Det är begravt i det stora landet Ryssland.
     Fler namn får samma öden?






   

Majdan-dag 20 februari 2015 eller Ett år har förflutit

     I Sverige ska vi i morgon på den sjunde väderleksdagen lördagen den 21 februari 2015 få reda på om våren har kommit eller ej.
     I Ukraina lever man ständigt utan besked.
     Denna fredag den 20 februari hyllar man de hundra modiga och framtidstroende ukrainare, som för ett år sedan så skändligen sköts på Majdan-torget av prickskyttarna på taken runt omkring.
     I Kiev tas även de överlevande soldaterna från Debaltseve emot på hyllningsvis med blommor och känsloyttringar. Berättelser om de svåra förhållandena i krigsstaden flödar och sprids. Död, skräck och totalförstörelse präglar alla berättelser men innehåller också en upprorstro och en kraft, som ska rädda Ukraina mot det ryska förtrycket.
     Den andra vapenvilan är lika genomskinlig och missbrukad som den föregående från september 2014.

     I Mariupol hedrar i dag gymnasieungdomar de dödade på Majdan-torget.
     Inte långt från gymnasiebyggnaden kör under tiden redan soldatlastade bussar över gränsen från Ryssland med siktet inställt på den skyddslösa och väntande staden. Gäller det i stället för eleverna och deras lärare att genast fly i sina högtidskläder, sorgekläder och minneskläder för att undkomma det ryska barbariet?
     Hur länge ska man sköldlös vänta på att tragediernas antal ska öka?
     Hur länge ska man tro på att någon utlovad yttrehjälp anländer, innan vreden och besvikelsen tar överhand och krymper alla själar?







   

     
 

Adjö, Debaltseve, onsdagen den 18 februari 2015 eller Mayday, mayday

     Ukrainska soldater lämnar Debaltseve.
     Porosjenko menar att det är ett ordnat återtåg, vilket han beordrat för att undvika ett blodbad.
     Den militära utrustningen tar soldaterna med sig. Den ska komma till användning vid Mariupol, som redan attackerats av ryssarna.
     Ryssarna?
     Ja, de osynligt gröna synliga ryssarna, som tror sig snart ha erövrat hela västvärlden.
   
     Porosjenko vädjar om hjälp från USA och Nato och ber om gränsobservatörer från FN.

     Debaltseve har blivit sista nödropet till Väst.

     Mayday, mayday -







     

Vapenvila-förstörelse i Debaltseve

 


     Debaltseve smulas sönder.
     Tretusen ukrainska soldater är fortfarande tisdagen den 17 februari 2015 inringade av segervissa separatistterrorister.
     Väntar man på ett blodbad?
     Dagens telefonsamtal mellan Merkel, Putin, Porosjenko och Hollande har inte gett  någon lättnad för de krigsutsatta. Ettusen civila finns ännu kvar i källare utan värme och ljus i februarikylan. De får laga sin mat över öppen eld.
     Tre dagar har gått, sedan vapenvilan började.
   
     Är staden övergiven och därmed prisgiven till motståndarna?

     Flera har åter dödats.

     Kiev rustar för utvidgat krig och organiserar sjukvårdsgrupper, som snabbt kan lära sig krigssjukvård.
   
     Har Putin överhuvudtaget haft tid att telefontala denna stressiga dag, då han skulle företa sin leende resa till Ungern efter Viktor Orbáns välpassande inbjudan?











   
     

Vapenvila?

     Det beror ju på, hur man definierar begreppet.
     Begreppet vapenvila är diffust, mycket oklart, svårbegripligt och mångtydigt.
   
     Debaltseve med omkringområde ska inte räknas in i senaste Minsk-avtalet, menar de östukrainska terroristerna, före detta separatisterna. De ukrainska soldaterna ska få fri lejd ut ur staden, om de lämnar sina vapen.
     Det är ju ett chevalereskt erbjudande, som de ukrainska soldaterna tackar nej till.
     De inringade sjutusen soldaterna fortsätter att försvara sig. Fem soldater har ändå dött och många skadats.
     Anklagelser om bruten vapenvila flyger i luften från olika håll, inte bara hus och trasiga människokroppar.

     Sanktionerna mot Ryssland fortsätter och drabbar även nu personer i Putins närmaste omgivning, bland andra två personer i försvarsministerkretsen.
   
     Samtidigt flödar annan oroväckande information ut från vår närmsta delvärld.
     Köpenhamn var under gårdagen en stad i chock men har hämtat sig. Människor lägger oupphörligt blommor intill synagogan, där en vakt dödades. De danska flaggorna är halade på halv stång.
     Dansk utrikesminister talar till oss alla, svensk utrikesminister talar till oss alla och före detta svensk utrikesminister stakar konstaterande ut den fortsatte vägen om ett troligt storkrig.

     Ska vi verkligen kalla detta storkrig för Tredje världskriget?

     Det håller redan på.