Luftmöten måndagen den 2 mars 2015

   

     Mellan april 2014 och april 2015 har sextusen människor dödats i rysk-ukrainska kriget. En miljon är på flykt inom Ukraina.
     I dag ska Lavrov och Kerry försöka få slut på de återkommande brotten mot vapenvilan. Vilka andra ska också delta i detta luft-samtal?
     Det är bara de två, som ska skicka luftorden mellan sig.
     Nu har orden redan försvunnit med vinden.
     Ord flyger bort eller beslagtas. Man kan försöka få undan ord, skjuta på dem, så att de blir sargade, bloddrypande, haltande eller begrava dem levande, så att de skriker jordfyllda och gengångaraktigt i många år.
.
     Tas frågan om mordet upp?
     Vilket mord?
     Det fjärde, det i fredags kväll.
     Nej, den frågan passar ju inte in i dag. Nu handlar det om att man ska försöka permanenta vapenvilan.
     Vapenvilan? Existerar det någon vapenvila?
     Vapenvilan trädde i kraft omedelbart efter Minsk-avtalet, ja precis på minuten efter avslutningen av mötet. Mordet på Nummer Fyra ligger på någon annans bord, inte på Lavrovs.

     Lavrov och Kerry har förresten redan avslutat sitt luftburna samtal.

     Nytt telefonmöte om naturgasen och om förhållandet mellan Ryssland och Ukraina har denna andra dag i mars år 2015 avlöst det första, nu mellan Putin, Merkel och Hollande och Porosjenko - eller har dessa ersatts av några andra, som ska representera länderna?
   
     Världen genomkorsas av politikmobiltrafik. Det är svårt att veta, vilka röster, som är de rätta. De kolliderar och förändras, imiteras och försvagas och finner inget stöd eller uttryck från kroppar, som rör sig med armar, med ben, med händer som hälsar och med ansiktsuttryck som avslöjar, ljuger, förskönar.
      När blir man trött på röster?
      Vad betyder en röst?

      En röst har tystnat.








   

   
   
   

   

USA har iakttagit tunga vapen den 13 februari 2015

      De amerikanska orden om de tunga ryska vapnen förs ut i mitt mottagningsrum klockan tjugotre fredagen den 13 februari 2015.
      Då finns Obama ännu?

      Hur många timmar har det då gått, sedan Putin, Merkel, Hollande och Porosjenko skrev under avtalet om vapenvilan?  Jag försöker räkna tillbaka, men det är svårt att få fram den riktiga siffran. Vid min hastiga tillbakagång finner jag att man samlats i Minsk på onsdagen den 11 februari och att man höll på hela natten  och över timmarna till den 12 februari och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Alla nödvändiga papper blev ju då påskrivna torsdagen den 12 februari, och alltså måste man kalla denna dag för den rätta undertecknandedagen?
      Men om den trettonde är i dag, så måste väl den tolfte ha varit i går?
      Har det hänt så mycket att jag tappat kontrollen på det krigsdramatiska händelseförloppet?

     Obama har i alla fall nu en dryg dag efter undertecknandet märkt, har sett, har iakttagit, har förstått och har insett att fler och fler tunga ryska vapen förs över gränsen till Ukraina.
     Jag förstår inte att han blivit förvånad.
   
     Obama har yttrat att det inte varit meningen att Ryssland nu fått ännu fler fria händer att rusta upp mera och skicka ytterligare vapen till Ukraina. Avsikten var förstås att ryssarna skulle börja begränsa vapenleveranserna för att kunna upphöra med dem klockan noll noll till söndagen och därefter genast återföra allt militärt material över gränsen till Ryssland.

     En hel lördag återstår.
     Vad kommer USA att säga om denna förestående fredagsnatt, som övergår i en lördagsdag, som övergår i en lördagsnatt fram till klockan noll noll?



   

Är allt över nu den 12 februari 2015? eller Många frågor men få svar

     Nej, allt är inte över.
     Efter sexton timmars förhandlande, som har slutat i ett avtal om vapenvila, har allt bara börjat på ett nytt sätt.

     Några historiskt kunniga personer parallellägger Minsk-mötet med München-överenskommelsen 1938, då Hitler krävde att också få Sudetområdet i Tjeckoslovakien, eftersom det bodde många sudettyskar där. Västmakterna, som med alla medel ville bevara den ömtåliga freden, kom ej till undsättning till det försvarsvilliga Tjeckoslovakien utan offrade Sudet. Det var det sista området Hitler ville ha, påstod premiärminister Chamberlain efter sin hemkomst från München och viftade med det berömda papperet, vilket var underskrivet av honom själv och Hitler. Framför de uppställda mikrofonerna formulerade han under folkets jubel sina kända ord om att det uppvisade dokumentet garanterade "fred i vår tid".
     Jag och många andra har förstås för många veckor sedan tänkt detsamma om detta genomskinliga München-avtal och om upprepningen av historien. Man har ju till och med skapat ett nytt Putin-namn, som associerar till namnet Hitler. Det är numera ett populärt och nästan satirfolkligt namn, som dessutom många uppfattar som det rätta. Ja, flera tror till och med att de två herrarna är släkt på något vis.
   
     Merkel, Hollande och Porosjenko kom dock inte till Bryssel och EU-toppmötet i eftermiddag för att vifta med ett dokument, glittrande av silvriga fredsbokstäver. Något jubel över deras demokratiska och diplomatiska insatser kunde heller inte höras. Merkel kom endast med en strimma av hopp, och alla vet ju att en strimma är det tunnaste tunna av ett knappt synbart ljus.
     Trots flera uteblivna hopp vill många i Väst sätta upp Angela Merkel på kandidatlistan till årets fredspris i Oslo?
     Hon står redan som första namn?
     Trött och sliten såg hon ut vid ankomsten till Bryssel. Får hon inte ont i kroppen av att sitta, stå och flyga så mycket? Hon är ju en människa av kött och blod som vi. Vem masserar hennes ömmande rygg och ansträngda fötter? Vem ger henne rätt föda och rätt dryck vid rätt tidpunkt?
   
     Före vapenvilan, som ska inträda på natten till söndagen den 15 februari 2015 klockan noll noll, ska de hårdaste striderna äga rum. Separatisterna är besatta av markinnehav, som ska ge ännu större urlakning av Ukraina. Nya ryska militärförstärkningar kommer ytterligare att decimera de försvarskämpande men dåligt utrustade ukrainska soldaternas antal och dödsskada de flyende inhemska flyktingarna.
     USA:s ofattade beslut om vapenleveranser borde tas nu, inte efter de ukrainska soldaternas död.
     Ingen har uttalat ordet USA i dag. Obama finns inte längre? Finns Reserv-Obama? Ska historien upprepa sig på samma amerikanska vis som förr?
     Finns Obama efter klockan noll noll på natten till söndag, när separatisterna fortsätter sina härjningståg som om inget Minsk-möte alls hade hållits, eller är det endast de av EU utlovade nya ekonomiska sanktionerna mot Ryssland från och med måndag morgon som gäller då?
   

       




   

Om att hålla andan

      Det sägs att vi i Sverige inte talat tillräckligt mycket om det nu allvarliga läget i Europa.
      Jag har själv förvånats över detta märkliga tillstånd.
      Att skriva om Putins illistiga och tidigt beräknande framfart har varit en intuitiv självklarhet för mig, lika självklar som den baltiska resan var för mig under sommaren 1988, då de trevande försöken till självständighetsprotester startade. Samhörigheten med de baltiska folken kände jag starkt. Den dramatiska demonstrationen i Vilnius, vilken jag aktivt deltog i, stärkte ytterligare min avsky inför diktatoriska angrepp på mina medmänniskor.
      Jag ville också använda mina bokstäver till kampen mot förtrycket. Det är det enda medel jag har och alltid har haft, mina egna bokstäver och mina möjligheter att sätta dem på rätt platser och i rätt ordning. Bokstäverna har alltid varit min och ibland andras livförsäkring.
      Mina barn och mina elever under flera årtionden har aldrig kunnat värja sig mot mina påfrestande uppmaningar om nödvändigheten av att kunna formulera sig. Orden måste dessutom kunna stavas rätt, meningarnas längd varieras och synonymerna flöda! Språklig tydlighet måste kunna uppnås.
       Mitt ordtjat skulle pågå oavbrutet och utgöra en investering i deras enskilda och kollektiva framtidsliv. Jag visste det så väl att allt måste göras i deras rätta och unga ålder, då intrycken var som starkast och då den avgörande påverkan var som störst. Särskilt under den utbildningspolitiska låt-gå-tiden under sjuttiotalet var det svårt och nästan omöjligt att ens få lov att hävda ordens och formuleringarnas nödvändiga existens och berättigande i vårt välfärdsland.
      Om de ifrågasatta rätta orden och om politikernas hot mot skolans grundförutsättningar skrev jag till slut ett dokument om den sanning ingen beslutsfattare ville ta till sig. Efter alla tröstlösa försök att få uppmärksamhet för mina skolsanningar var det endast Carin Mannheimer, som genast förstod vidden och betydelsen av mina iakttagelser. Hon fick också fritt använda sig av mitt manuskript Till svars i sin serie Lära för livet, som tv-sändes år 1977. Det viktigaste för mig var att människor måste upplysas om det nedåtgående tillståndet i den svenska skolan.

      För mig har orden suttit inne i kroppen som en trygghet och som en säkerhet i en oviss värld.
      Nu ger jag mina ord om Putin, till Putin, mot Putin, medan mina händer ännu kan trycka ner kommunikationstangenterna.
      Fler och fler gör så nu.
      Det är så glädjande mitt i oron att vi kan verka tillsammans.
     
      Nu verkar vi alla med Angela Merkel i Washington. Hon har i dag, måndagen den 9 februari 2015, talat med Obama. Han har gett henne svar men kanske flest svar till den frånvarande Putin. De olika uppfattningarna om vapenleveranser till Ukraina kvarstår. Obama har inte bestämt sig ännu. Han ger Putin en kort tid för eftertanke. Efter onsdagens möte i Minsk vet han, vad som måste göras.
      Det vet alla.
      Upptrappningen accelererar.

      De insatta håller andan.
   
   











   

Fyrapartstelefonsamtalet söndagen den 8 februari 2015 och Älskade Gorbatjov

     Så har det nu ägt rum, det fruktade och avgörande Europa- telefonsamtalet, denna ödessöndag den 8 februari 2015.
     De fyras gäng har samtalat med varandra med eller utan trådar.
     Var det ansiktslösa telefonsamtal?
 
     Kommande onsdag, den elfte februari 2015, ska ett nytt Minsk-möte hållas med Petro Porosjenko, Francois Hollande, Angela Merkel och Vladimir Putin. Samma dag ska även företrädare för separatisterna vara med i förhandlingar.
     I morgon, måndagen den 9 februari 2015, flyger Angela Merkel till Washington, där hon ska träffa Barack Obama och meddela det resultat, som uppnåddes i München.
 
     Resultat?
   
     Storbritanniens utrikesminister Philip Hammond har hört av sig. Jag har väntat länge på Englands röst från andra världskrigets dagar. Ska Philip Hammond bli en ny Churchill, som i sista minuten fick med sig de sista tveksamma engelska politikerna för att kunna bromsa och tillintetgöra ett tyskt maktövertagande av hela Europa?
     "Vladimir Putin beter sig som en tyrann."
      Philip Hammonds ord och formulering ska utökas i omfång?

      Jag har plötsligt sett Michail Gorbatjov igen.
      Det var så längesedan jag såg glimten i hans pigga ögon och hörde och iakttog hans allvar med de starka orden perestrojka och glasnost. Hans positiva ansiktsuttryck med snara leenden var så ovanliga att se. Sovjetiskt bistra allvarsansikten hade jag fått nog av. Det var så otroligt att en sådan man hade kommit till makten, en person, som ville något högre, något bättre och något mer humant med
människorna i det ryska samhället och med inställningen till omvärlden.
      Har jag fattat hans ord rätt nu från min dataskärm?
      Fördömer han USA? Stödjer han Putin? Får han tala fritt?
      Hans tidigare pappersansikte och gestalt kunde jag inte förstora och i detalj studera. Tidningspapperet hade en begränsad bild, som jag inte utan stora ansträngningar kunde förändra eller kopiera, om jag så hade velat. Nu i dataålderns tid har jag kunnat betrakta hans anletsdrag tydligare och mera förstorat. Det tycks inte vara samme man, som jag skrev till från Riga sommaren 1988?
     Just därifrån ville jag ge min uppskattning till honom och hans hustru Larissa för den mjuka och annorlunda attityd han visat upp som kontroversiell makthavare i den stela, hårdföra och slutna sovjetstaten. Adress hade jag ingen. Jag skrev endast deras namn och ordet Moskva på kuvertet.
      Något svar fick  jag aldrig. Han kanske aldrig fick mitt brev.

     Dock talade jag alltid om honom i skolan åren efter perestrojkatiden och visade upp tidningsbilder på honom för mina elever.
-Vem är det här? frågade jag då och då och visade upp den vanligaste bilden, för att de inte skulle glömma av att det sovjetiska förtrycket nu hade upphört,
-Gorbatjov, halvropade de i kör, Gorbatjov!
     Jag nickade glatt varje gång, för vi var alla så delaktiga av den nya historien.
-Och det är honom du älskar, fortsatte de som om de lärt in en oförglömlig ramsa från mig.
   

   

Säkerhetspolitiska konferensen i München lördagen den 7 februari 2015

     Det är ännu en halvtimma kvar av denna avgörande dag i München.
     Hur många utrikesministrar trängdes där under dagen? Tjugoåtta?
     Huvudpersonerna var de nu mycket kända Sergej Lavrov och John Kerry.

     I vimlet skymtades Jens Stoltenberg från Nato. Han fick ett enskilt samtal med Sergej Lavrov bakom lykta dörrar. I fyrtio minuter samtalade de.
     Hur många fler enskilda samtal hade Lavrov bakom lykta dörrar?
   
     Vi kan icke räkna dem alla.

      Vi kan snart heller inte räkna dem alla, som flytt från den krigsskadade staden Debaltseve, men som i går, fredagen den 6 februari 2015, fick tillfälle att ge sig av från staden under mindre kaotiska former tack vare den korta dagsvapenvila, som utlysts.
       I dag och under tiden säkerhetskonferensen pågick i München återupptogs de blodiga striderna.
     
      Merkel och Porosjenko var på konferensen.
      Merkel såg mycket trött ut. Det är heller inte att undra på, så som hon farit runt och försökt avväga, bromsa, försöka, medla, förlita sig på och hoppas. Hur går det, om hon skulle falla medvetslös ner och inte längre kunna ge ifrån sig ett enda ljud? Även om hon själv inte trodde på att Putin skulle ändra sin uppfattning efter deras samtal i går i Moskva, så hade hon ju ändå en stor balansroll bredvid de två herrkostymerna i går vid det gulvita runda moskva-bordet? Det behövs många fler kvinnor bland alla män särskilt på en så viktig säkerhetspolitisk konferens! Tonläget blir ett annat, mera dämpat och inte så krigstuppat.
      Porosjenko visade upp ryska pass, som tagits från soldater i östra Ukraina och var förvånad över att dessa bevis inte hade någon verkan. Vilka bevis ska man då lämna för att tydliggöra att ryska soldater befinner sig på ukrainskt område?

      Lavrov höll patriotiskt ryssförsvarstal. Det var ju väntat. Fortfarande är det Väst, USA och Nato, som redan har befäst sina ställningar inne i Ukraina och som nu gemensamt förbereder ett storkrig mot Ryssland.
   
      Vad väntar vi på?

   

   
   
   

Mariupol lördagen den 24 januari 2015

       Fördömanden
       Sanktioner
       OSSE
       FN-åsikter
       Ny-uppvaknanden
       Handfallenhet
       Putin-fritt-fram
       Uppmaningar
       Fredsmöten
       Strategier
       Samarbete
       Hotfullhet
       Sanktioner
       Putinberäkningar
       Merkelsamtal
       Fortsättningspropaganda
       DödsBlodBad
       Framryckningar
       Krimnärhet
       Hägrande Ny-Ryssland-mark
       Burdusa attityder
       Grälla krigsmålningar
       Proryska krigsmasker
       Överflygande Putin
       Sprutande metallfåglar
       Rullande granatmaskiner
       Exploderande höghusfönster
       Döda barnarmar
       Uppslitna gatukroppar
       Ihålig torgmarknad
       Blodiga ryssmarschen
       Putins undergångsväg
     
       Putins undergångsväg
       Putins undergångsväg

       Putins undergångsväg





     

Herr Otålighets beräknande överskridande fredagen den 22 augusti 2014

 

      Hundratals lastbilar står stampande och brummande vid gränsen. De väntar på att Herr Otålighet ska ge dem äntligen-signalen. Luhansk-medborgarna förväntar sig just den ryska, humanitära hjälpen enligt uppgifter från från de förbindliga separatistgrupperna.
     Putin står själv och vinkar tvåhundratjugotre lastbilar över ukrainska gränsen. Den sovjetiska flaggan vajar tungt från en hattmast på hans huvud. Röda-kors-bilarna vågar sig inte in i detta krigssjudande östukrainska område, inte heller några västliga granskare.
     Ensam Herre på Täppan är han nu.
     Det är just det han vill.
     Han bestämmer, vad som finns i konvojens lastbilar.

     Skrien börjar snart ljuda, rapporterna ila. Kiev ropar: -Invasion har påbörjats! Gränsen har kränkts!
     Tror Herr Otålighet att han inte syns från Väst?
     Varför täcker han inte sig själv och lastbilarna med osynlighetstyget? Det skulle han utan svårigheter kunnat importera från Kina, Vitryssland och Nord-Korea.
     Nej, han vill synas, han vill höras och han vill uppmärksammas för att pröva, hur långt han kan gå, innan han ställs mot den hårda utmaningsväggen.

     Det är alltid något lurt med Herr Otålighets avsikter. Han, som även har andranamnet Herr Provocerare, ryggar inte ens inför hotet om nya sanktioner från Herr Obama eller från Fru Merkel, såvida han inte omedelbart drar bort sin konvoj från östra Ukraina.

      Han är tuff, lille Herr Store-Provokatör, som så trotsigt vill visa Världen, vilken makt han har och vad han kan uträtta utan tillstånd från andra.