Sista januaridagen 2015 med blod på sina siffror

     De har aldrig velat ha någon vapenvila. Septemberavtalet tjänade endast som fördröjningsmedel, så att de kunde rusta mera, ladda upp, segla i väg på vågorna men helst under dem, vingla sina flygplansvingar mot svenska, finska och brittiska civilplan och skicka oljetrupper till Antarktis.
     Spelat teater i Minsk i dag har de gjort.
     Nu är teaterföreställningen slut, och alla teatertroende har åkt hem.
     Genom den nu utvecklade tekniken kommer alla teaterrecensioner på direkten till alla oss, som ska rädas och frukta, hukas och böjas. Det ryska Putin-kalifatet organiseras i yttersta hemlighet med försåtlig öppenhet. Vi måste darra, skälva, fly, springa för livet, spränga för livet, sprängas från livet?

     Man får inte bukt med de där vrångstyrda och diktaturklädda separatisterna,som gått på en alldeles speciell moskovitisk teaterskola, där de lärt sig burdusmoderna propagandistiska knep och fått recept på illdåd.
      Putin är som vanligt den fjärrstyrande Ledaren, vilken nu även ser sin chans att i lönndom ekonomiskt stötta det utsatta Grekland, som enligt den nyvalde premiärministern vägrar att betala sina skulder till EU. Det är så lägligt med en splittring inom detta förhatliga västblock, som genom sina Nato-styrkor både hotar och trakasserar hans nationalisthärliga Ryssland.
     Nu startar något storartat, som man inte sett maken till sedan andra världskrigets dagar!
     Putin ler i mjugg med sina blå troskyldiga, nästan nordiska ögon. Kan han inte vara en restprodukt från de historiska och kämpaglada islänningarna? Han kan ha gener från den blåögda och hårdhudade Valdimar, härskaren av Ocean.
     Ocean?
     Ja, härskaren över världshavet, som numera kan uppdelas i fem hav, bland andra Norra Ishavet och Antarktiska oceanen. Det är dessa hav den nuvarande Valdimar är särskilt intresserad av i vår nya krigstid. Han kanske funderar lite på Atlanten också. Stilla Havet och Indiska oceanen är nog inte aktuella än.
     Han kan väl inte klara både hav och himmel själv eller? Några bundsförvanter har han väl?
     Givetvis. Han har förstås Haraldur, den okuvlige separatistledaren, som just i dag har dödat ett antal ukrainare, trots att dessa också har blåa gener med gula stråk i sig. Den blodigaste dagen har utan tvivel varit i dag, den siste januari i Herrens År 2015. Man har slagit besinningslöst, dödat, skjutit sönder, stympat, vanhedrat, skymfat. Haraldur vet att han får maximala bonuspoäng för sina bestialiska storverk.
      Är det fler, som dödat i dag?
     Ja, Baldur har dödat ovanligt mycket just i dag. Han tävlar med Haraldur om bonuspoängen för avrättade ukrainska soldater. Det är ju hård konkurrens i toppen. Där blåser det mycket, men inför storledaren Valdimar visar de inte utmaningarna mot varandra förstås. Ja, så finns ju Einar, den store kämpen, och Eirikur med den enorma styrkan där också i centrum av blodbadet och så Greipr, som nog är starkare än Eirikur.
      Bara män då alltså?
      Ja, i alla fall i det här blodbadet, förutom Brynhildur, den bepansrade krigarkvinnan, som troligtvis på avstånd har älskat Putin i flera år. Jag undrar, om han ändå inte har närmat sig henne nu och lämnat den andra kvinnan, som ju var helt obepansrad. Det kan man ju inte vara i våra dagar, obepansrad, och rakt inte intill en så stor Ocean-härskare som Valdimar. Det säger ju sig självt.


     Så hur går det nu då?
     Tja, de ryska separatisterna med vikingatendenser kommer att utvidga sina landområden mer och mer för att kunna påbörja den efterlängtade framkomlighetsvägen till Krim. Detta har de ju tänkt hela tiden i snart ett år. Vissa krumbukter har de fått göra för att lura Väst till mera lugn, men avsikten har ju varit klar redan från början. Det spelar ingen roll nu, hur mycket ryska Merkel pratar med Putin; orden går rakt igenom honom utan att fastna, medan hans iskalla blå Torir-ögon stelt stirrar på motståndaren med vassa svärdsblickar.
      Han har redan bestämt sig.

     Vad har han bestämt sig för då?

     Det vet ju alla.

   

   


   




   
   
   

Ukrainska EU-dagen tisdagen den 16 september 2014

     Putin vrider sig, när han hör applåderna, segerbruset och det upprymda sorlet i Kievs parlament, då resultatet av EU-närmandet offentliggörs.
     Petro Porosjenko ber därefter alla att ge dem, som stupat för den ukrainska demokratins skull, en djup tanke av tacksamhet för deras avgörande insatser och för deras offrande av sina egna liv.
     Samsändningen med Bryssel ger tyngd och styrka åt ukrainska folket.

     Putin har bestämt sig för att ligga lågt och har dikterat för de ryska medierna om att inte mer än nödvändigt kommentera det, som hänt.

    Han lurar i vassen som den ruggiga och fläckade gäddan, avvaktar, väntar ut.  Sitt påpassade tillfälle har han god kännedom om. Han fortsätter med sina förtäckta men tydliga hot och har inte förlorat bytet ur sikte, södra Ukraina och läckerhetsjorden i Baltikum till att börja med. Den estniske polismannens öde är ännu okänt, och estlänningarna hålls på halster. De känner den smygande faran, trots att Nato nu förstärkt sina positioner i östra Ukraina och trots att Nato nu spaningsflyger oftare i Baltikum. Uppvisandet av en trotsig attityd mot de ryska soldaterna på andra sidan gränsen tycks ändå inte lugna balterna.
     En katt-och-råtta-lek är det.
     Gäddan dyker upp, när man minst väntar den.
     Det finns många djur i Världens Hage.

     Vapenvilan har tagit slut som beräknat.
     Ytterst få i Donetsk trodde på den.
      Porosjenko har försökt att blidka separisterna med löften om ökad grad av självbestämmande, men tesen om att mycket vill ha mer breder ut sig.

     Genom att envist upprepa doktrinen om Rysslands behov av sina gamla landområden men framförallt om den snara nödvändigheten med befrielsen av ryssar i andra länder, oroar Putin ständigt sin omvärld. Han spelar ut den ene mot den andre, intar charmbeteenden en liten stund för att sedan bombastiskt predika med nationalistisk hets och propaganda med dödsröst från de jord-fästa diktatorerna i det oslagbara Sovjetunionen.







   
     

Herr Otålighets beräknande överskridande fredagen den 22 augusti 2014

 

      Hundratals lastbilar står stampande och brummande vid gränsen. De väntar på att Herr Otålighet ska ge dem äntligen-signalen. Luhansk-medborgarna förväntar sig just den ryska, humanitära hjälpen enligt uppgifter från från de förbindliga separatistgrupperna.
     Putin står själv och vinkar tvåhundratjugotre lastbilar över ukrainska gränsen. Den sovjetiska flaggan vajar tungt från en hattmast på hans huvud. Röda-kors-bilarna vågar sig inte in i detta krigssjudande östukrainska område, inte heller några västliga granskare.
     Ensam Herre på Täppan är han nu.
     Det är just det han vill.
     Han bestämmer, vad som finns i konvojens lastbilar.

     Skrien börjar snart ljuda, rapporterna ila. Kiev ropar: -Invasion har påbörjats! Gränsen har kränkts!
     Tror Herr Otålighet att han inte syns från Väst?
     Varför täcker han inte sig själv och lastbilarna med osynlighetstyget? Det skulle han utan svårigheter kunnat importera från Kina, Vitryssland och Nord-Korea.
     Nej, han vill synas, han vill höras och han vill uppmärksammas för att pröva, hur långt han kan gå, innan han ställs mot den hårda utmaningsväggen.

     Det är alltid något lurt med Herr Otålighets avsikter. Han, som även har andranamnet Herr Provocerare, ryggar inte ens inför hotet om nya sanktioner från Herr Obama eller från Fru Merkel, såvida han inte omedelbart drar bort sin konvoj från östra Ukraina.

      Han är tuff, lille Herr Store-Provokatör, som så trotsigt vill visa Världen, vilken makt han har och vad han kan uträtta utan tillstånd från andra.


   
       


   

Krig rasar

     I dag omtalades, hur många av separatisterna som dött, ett trettiotal.
     Omvända roller gäller så plötsligt.
     Ukrainarna tar befälet, visar styrka, mod och uthållighet och vill äntligen göra upp med förtryckarkriminaliteten.
     Visserligen fortsätter Lavrov med sina ord om att krigshetsarna inte ska skjuta på sina egna och utvidga inbördeskriget.
     Vadå? Separatisterna har ofta ryska id-kort och är veteraner från kriget i Georgien 2008.
   
      Är de nu besvikna på Putins uteblivna hjälp?
      Ja, mycket.
      Kan det verkligen vara sant att han har dragit sig undan och låter Lavrov sköta den ingångna vägen?

      Det är inte bara separatister, som dödas eller förs bort. Fyra OSCE-observatörer har inte hörts av som de borde. Gisslan-tagning är det fråga om igen?

     I dag har jag äntligen sått de gräsfrön, som alltför länge legat i sin årsgamla plastpåse. Nordliga och halvstormiga blåsten kylde min kropp, som nu omslöts av långbyxor och ylletröja och inte av shorts och tunnblus.
    Sommaren kommer och går.
    I dag är det vår.